- Annons -

Under pandemin har samtalen till jourhavande präster fördubblats. Antje Jackeléns främsta uppgift som ärkebiskop är att vara lyhörd och hjälpa människor att klä sin oro med ord.

Vårt land befinner sig fortfarande i kris, även om vaccinationerna kommit igång, när jag träffar ärkebiskop Antje Jackelén över en kopp te och gott fikabröd i hennes hem, ärkebiskopsgården i Uppsala. För ett kort tag sedan släppte hon boken ”Otålig i hoppet”, där hon inledningsvis skriver att inte sedan ”Hylands hörna” tycks människorna i vårt land ha haft något gemensamt att prata om. Och även om svensk individualism ofta innebär att vi alla ändå gör nästan samma saker, fast var och en för sig, har denna tendens i det svenska samhället rotat sig väldigt djupt. Hon skriver: ”Och så hände det paradoxala. Ett virus gav oss en gemensam berättelse som ingen kunde undgå, samtidigt som risken för smitta isolerade oss från varandra”. På frågan om ärkebiskopen tror att pandemin fört oss svenskar närmare eller längre ifrån varandra, svarar hon kort att det återstår att se.
I egenskap av ledare för Sveriges största organisation (Svenska kyrkan har cirka 6 miljoner medlemmar) bär ärkebiskopen på ett stort ansvar.
– Jo, jag känner ett ansvar att ge vidare nycklar om hopp och livsmod till alla, inte minst i dessa tider, förklarar Antje som emellanåt kan fråga sig själv ’Gör jag verkligen rätt saker?’
– Det finns ju hur mycket som helst att göra, men jag är inte ensam, som kyrka står vi står ju alla tillsammans i detta.
– Under den här perioden handlade vår främsta utmaning om hur vi som kyrka kunde ställa om istället för att ställa in. Där har vi till exempel blivit tvungna att digitalisera andakter och gudstjänster. Dessutom har vi flyttat en hel del av kyrkans inneaktiviteter och lagt dessa utomhus i stället. Nästa utmaning blev hur vi skulle orka hålla ut. Ingen vet ju hur länge den här pandemin kommer att vara.
– Den senaste utmaningen, då regeringen gick ut med att man endast fick träffas åtta personer, blev tuff, säger ärkebiskopen och syftar specifikt på begravningstillfällena. Det blev obarmhärtigt för familjer och släktingar att välja ut vilka av de närmsta som fick komma eller inte. Därför blev jag väldigt lättad då regeringen gjorde ett undantag för begravningar och att man numera får samlas tjugo personer.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Bringa hopp i en kris
Ärkebiskopen berättar hur hon försöker bidra med hopp och livsmod i denna oroliga tid och i skuggan av pandemin.
– Min största uppgift är att vara lyhörd. Jag vill kunna ge något i samtalen med de människor jag möter, hjälpa dem att se vidare och djupare. Men det är även viktigt att förmedla verktyg och hjälpa den som behöver att sätta ord på det som oroar. När vi klär våra känslor i ord försvinner en del av det otäcka. Det handlar om att dra fram mörkret i dagsljuset, säger hon och berättar att chattar och samtal till jourhavande präst på 112 har fördubblats under pandemin. Hon menar att detta pekar på den oro många känner nu och att väldigt många söker efter hjälp och hopp.

En tro på Gud sedan barnsben
Så länge Antje kan minnas har hon burit på en gudstro.
– Jag har haft förmånen att växa upp i en familj där tron varit en självklar del av livet. Vi har bett aftonbön och bordsbön, jag har gått i söndagsskola och läst barnbibeln. Tidigt fascinerades jag av bibelns alla berättelser, säger Antje. Men trots att tron fanns där naturligt, utan att man egentligen satte ord på den inom familjen, var det först under konfirmationen som Antje kände att tron fördjupades.
– Vid konfirmationen minns jag att prästen vid ett speciellt tillfälle citerade bibeln och sa: ’Gud har börjat ett gott verk i dig och ska också fullborda det’. Det där bibelordet grep tag i mig på ett speciellt sätt, säger Antje som då insåg att ’hon var indragen i något’.
Ärkebiskopen passar på att ta sig en tugga av den goda kakan som är täckt
med kolasås. Och hon tar sig en klunk te innan hon fortsätter att berätta hur tron påverkar allt.
– Min tro på Gud är det jag innerst inne litar på, säger Antje som menar att alla människor bär på en slags tro inom sig, även om den ser olika ut. Och hon betonar vikten av att vårda sin tro för att kunna se en mening med sitt liv och för att ha möjlighet att ge svar på de frågor som de flesta av oss bär på, som ’duger jag?’, ’är jag älskad?’ och ’vad är meningen?’. Att kunna känna en mening i kristid är ett stort behov som de flesta av oss har.

Antje delar in det vi kallar kris i tre olika tidskategorier
Hon kallar dessa för orons, besinningens samt lärandets tid:

Oron handlar om hur vi känner inför att vi själva eller våra närmaste skulle drabbas av viruset. Men vi känner även en oro för samhällsutvecklingen och för hur de svaga och utsatta ska drabbas. Vi kan inte ta bort oron. Däremot kan vi omvandla rädslan till omtanke och kärlek.
Kristider är dessutom en tid av besinning, vilket gör att när du blir tagen ur din vardagslunk, får du bromsa upp och har tid att ställa dig frågor som ’vad är viktigast?’ och ’hur vill vi leva vårt liv med varandra?’. Men också en tid då vi kan fråga hur vi vill leva inför och med Gud. Då möten, konserter, kultur- och sportevenemang ställs in blir det mer tid hemma. Många upplever denna tid som tråkig och långsam, men den innebär även mer tid tillsammans som familj. Jag känner till par som hittat tillbaka till varandra, där den här tiden varit positiv för relationen. Men dessvärre vet jag att den även lett till mer bråk och våld i hemmiljö. Barn och kvinnor som lever i otrygga hem har blivit mer utsatta än tidigare.
Jag ser denna period som lärandets tid. Den som lärt sig leva med en stor ovisshet har lärt sig det största. Jag citerar filosofen och teologen Sören Kierkegaard: ’…att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att hon aldrig ha erfarit ångest eller sjunkit ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt sig det största’.

Kyrkans uppgift
På frågan hur en kyrka bör agera i kristider svarar ärkebiskopen att det handlar om att ’vara just en kyrka’. Det aktiva lyssnandet i det individuella mötet är självklart alltid viktigast. Den grundläggande uppgiften är att fira gudstjänster, undervisa, utöva diakoni och missionera. Formerna förändras under en kris, men stabiliteten i innehållet förändras inte, säger hon.

Vad har hänt med den andliga utvecklingen?
Antje tycker överlag att den andliga utvecklingen får för lite utrymme i vårt samhälle.
– Vi strävar efter ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet, men vad har hänt med den andliga hållbarheten i vårt land? Trots att det i svensk lag, i form av barnkonventionen, sägs att alla barn har rätt till andlig utveckling, vet många inte ens vad andlig utveckling betyder. Samhället har ett gemensamt ansvar för barns fysiska och psykiska hälsa och moraliska utveckling. Det är därför vi har skola, barnhälsovård och all möjlig uppbackning. Vi skulle aldrig komma på idén att säga att föräldrar får sköta allt det där med sina barn hemma, privat. Men när det gäller det andliga så påstår vi att det är frågor som endast är privata, berättar Antje och hänvisar till resultaten från flera olika undersökningar som gjordes alldeles nyligen. Sveriges kristna råd gjorde en undersökning bland kristna ungdomar som visade att troende ungdomar upplever en hel del kränkningar och mobbing på grund av sin tro i skolan. Ärkebiskopen menar att särskilt alarmerande är det faktum att ungdomarna inte upplevde kränkningarna endast från sina jämnåriga, utan dessutom av sina lärare.
– Enligt dessa ungdomar blev de troende ungdomarna förlöjligade och lärare bekräftade fördomar som till exempel ’du som är troende kan ju inte förhålla dig klokt till det naturvetenskapliga’. Detta är sårande. Huvudfåran av de olika kristna trosinriktningarna förhåller sig väldigt väl till naturvetenskapen. Tron har dessutom många gånger motiverat naturvetenskapliga studier. Att bli förlöjligad medför att barn och ungdomar får svårare att stå för sin tro och växa i den, säger Antje. Hon berättar vidare att Sveriges kristna råd alldeles nyligen träffade skolministern, Anna Ekström. Man ville diskutera resultatet från den här rapporten, eftersom samfunden upplever det som en oroande utveckling.
– Anna Ekström höll med om att det här får inte ske. Men den stora utmaningen handlar ju om hur man ska komma åt problemet. Det som behövs är dels att bli av med den här myten att tro och naturvetenskap står emot varandra. De har gått och de kan gå hand i hand. Dels tänker jag att undervisningen i religionskunskap måste förbättras. Det är ett ämne som ska vara konfessionsfritt, men en akademisk avhandling visar att undervisningen idag inte får vara just konfessionsfri genom att huvudkonfessionen är att inte ha någon tro alls. Men det är ju också en tro. Utifrån detta är det lätt att förmedla en uppfattning att de som tror är alltid ’de andra, de som är konstiga, omoderna och irrationella, säger ärkebiskopen.
Hon tycker därför att det är extra viktigt att religionskunskapen också lyfter fram och beskriver den levande tron bland helt vanliga människor.
– Nyckeln i den här frågan tror jag är den gemensamma utgångspunkten att vi alla bär på och behöver ha en slags livs- och trosåskådning. Utan det kan vi inte mogna som människor. Det behöver vi förhålla oss till, oavsett vilka andliga eller existentiella rötter vi bär med oss. I den bemärkelsen sitter vi alla i samma båt.
Ärkebiskopen har läst intervjuer med gymnasieelever där ungdomar beklagar sig över att undervisningen i religionskunskap inte fungerar. Det visar sig att en del lärare i religionskunskap undviker diskussionsfrågor där man låter elever beskriva hur de ser på tron. Det finns helt enkelt en rädsla i att tycka olika kring existentiella frågor. Lärarna tar då sin tillflykt till Wikipedia-kunskaper, berättade dessa gymnasieelever.
– I Sverige ser många det som att ens religion är något privat. Pratar man om religion leder det bara till bråk, sägs det ibland. Men jag tror det är en myt att vi måste bli osams för att vår tro ser ut på olika sätt. Det finns många som kan bo intill varandra och vara goda grannar trots att deras gudstro tar sig uttryck på olika sätt. Saken är bara att den här verkligheten i vardagen aldrig blir förstasidesnyheter. Det är spänningarna och konflikterna mellan religioner och trosuppfattningar som ständigt lyfts fram, vilket ger en snedvriden bild av verkligheten, fortsätter Antje.

Tro mer privat än sexlivet
Ärkebiskopen har förstått att det för många känns mer naturligt att till exempel prata om sitt sexliv än att prata om sin tro på Gud.
– Det är svårare att komma ut som troende än att komma ut med något annat som av majoriteten upplevs som avvikande på något sätt. Kristna som har en annan sexuell läggning än heterosexuella säger inte sällan att det varit lättare för dem att komma ut med sin sexuella läggning än som troende. Det säger något om vårt samhälle som jag inte finner särskilt smickrande, utbrister ärkebiskopen. Hon menar att vi är ett land som gärna vill tro att vi är bra på mänskliga rättigheter, att vi har religionsfrihet och att vi respekterar var och en för den de är.

Hoppets tre ingredienser
En av kärnpunkterna i den kristna tron handlar om hoppet. Ärkebiskopen förklarar att generellt är hoppet en gåva vi får. Men det är även en dygd.
– Till viss del handlar det om att bara ta emot hoppet, men sedan kan alla öva på den här biten. Det är som att odla, det sker i en samklang mellan det vi gör själva och det som vi inte kan göra så mycket åt, det som ’bara händer’, säger ärkebiskopen. Hon beskriver att vi måste skapa förutsättningar för att något ska kunna växa, som att förbereda med jord, ljus från rätt håll och med vatten. Men vi kan inte tvinga fram själva växten. Detsamma gäller för hoppet.
– Jag har kommit fram till att hoppet består av tre olika ingredienser: Den första är vreden och frustrationen som kommer ur upplevelsen att saker runt omkring oss inte står rätt till. Jag tror att ett trovärdigt hopp måste ge plats för denna vrede, vi behöver sätta ord på den. Ett hopp kan inte vara ett trovärdigt och kraftfullt hopp när vi blundar för det svåra. Vi måste lära oss att vara rädda ’på rätt sätt’, vilket dessutom är en förutsättning för att lära sig härbärgera vreden över det som drabbar och över det som är fel, berättar ärkebiskopen.
Hon fortsätter:
– Den andra ingrediensen i hoppet är ödmjukheten. Den bygger på en insikt att vi bär på en stor kraft inom oss själva och att vi som människor är skapande varelser, men att vi även bär på en sårbarhet, är svaga och dödliga. Vi behöver hålla den här dubbelheten som vi människor bär på levande. Å ena sidan är vi starka och kan skapa kraft, å andra sidan är vi sårbara och kan bli sjuka och dö. Det skapar en förståelse i vår existens på ett ganska djupt plan, säger ärkebiskopen.
Hon berättar att hoppets tredje ingrediens är modet, att det finns många situationer under människans väg genom livet där vi faktiskt kan välja mod framför frustration.

Vad tror du att den främsta oron handlar om för dig och för de flesta av oss?
– Att som jag, bäras av ett hopp, innebär inte att varje dag är en toppendag för mig. Jag försöker som de flesta att härbärgera såväl vrede, ödmjukhet som mod. Jag har, i hoppet, brutit ihop, men också rest mig. För till ödmjukheten hör även att ha tålamod med sin egen svaghet och ta hand om sig själv i detta. Ingen av oss är på topp jämt, men vi behöver inte vara kvar i mörkret när vi ser att det finns ett hopp och när vi lärt oss öva på att se hoppet. Jag tror att oron ser helt olika ut, dels individuellt men också över tid. Personligen tycker jag ens oro kan växla ganska fort i dessa tider. Ena dagen känner jag inte så stor oro för att jag själv ska bli drabbad av viruset. Men så drabbas någon närstående och man inser hur sårbara vi alla är i den här krisen. Så visst är vi oroliga för vår egen och våra närståendes hälsa, men också för vår ekonomi och jobben. I förlängningen känner jag dock, och väldigt många med mig, mer oro för till exempel klimathotet och situationen för människor på flykt.

Vad ger dig livsglädje?
– Jag blir lycklig när jag upplever att hoppet stärks och när jag känner gemenskap. Vi lever tillsammans med fyra relationer – till människor, till oss själva, till naturen och till Gud. Ju mer levande alla dessa relationer känns, desto lyckligare är vi.

Vad drömmer du om?
– Jag drömmer om en hållbar framtid för våra kommande generationer. Min önskan är också att fler människor i vårt land ska upptäcka kristen tro som livsviktig och livsavgörande.

Jag drömmer om en hållbar framtid för våra kommande generationer.

Att fler ska få tillgång till trons stora skatt, som jag menar är avgörande för att känna hopp och livsmod. Som ärkebiskop tillhör det mitt ansvar att nycklarna till denna skatt ges vidare. Allt annat vore ett svek.

Så till sist, hur omvandlar vi då vår oro till hopp?
– Genom att visa kärlek och omtanke. Jag tycker omtanke är ett väldigt vackert ord. Det betyder att vi behöver tänka på flera olika sätt: tänka om och om igen, helt enkelt. Hoppet är en kraft som vi kan finna i till exempel bönen och genom att ha Jesus som förebild. Men även genom de bibliska berättelserna. Och i psalmboken går det att finna förtätad livs- och troserfarenhet. Våra psalmer speglar en enorm visdom. Se till exempel på psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Den ger oss inte bara sommarkänslor utan uttrycker dessutom en erfarenhet av liv och tro. En sådan psalm innebär en trygghet och är en stor skatt
för många.

Antje Jackelén
Ålder: 65 år
Familj: Maken Heinz Jackelén, 75, präst. Två vuxna döttrar och fyra barnbarn.
Bor: Ärkebiskopsgården i Uppsala.
Yrke: Ärkebiskop i Sverige sedan juni 2014.
Aktuell med: Boken Otålig i hoppet
Verbum förlag

text • foto Frida Funemyr

- Annons -

Tidigare artikelHur extremtränar man på ett hälsosamt sätt?
Nästa artikelBli inspirerad till att gå!