Marie Berg var endast fem år när tanken om att vilja hjälpa barn som levde i fattigdom föddes till liv. Hon har idag bidragit till en bättre förlossnings- och mödravård i Kongo dit hon pendlat i över 43 år.
År 2023 blev Marie Berg utsedd av tidningen Expressen till en av de hundra mest utmärkande kvinnliga personligheterna i Sverige. Marie har pendlat mellan Göteborg och Kongo i mer än 40 år. I sin motivering konstaterar Expressen att hon utvecklat förlossningsvården för kvinnor, bland annat i samarbete med Nobelpristagaren Denis Mukwege på Panzisjukhuset: ”Marie Berg förlöser inte bara barn, utan mödrars egen kraft att läka och leva.”
– Jag fick veta av en professors- och barnmorskekollega som skrev ”Grattis” medan jag satt och rättade studenters tentor inom barnmorskeutbildningen vid universitetet UEA i Kongo som jag leder. Sedan skickade hon länken. Jag misstänkte att det var krigskorrespondenten Magda Gad som nominerat mig på grund av mina insatser, säger Marie.
Hon berättar vidare att Magda och hon lärde känna varandra vid Magdas besök på Panzisjukhuset för ett par år sedan. Just den där dagen kände sig Marie som en ”urvriden trasa” och efter många års hårt slit kändes utmärkelsen som ”lite glamour i vardagen.”
– Jag konstaterade att jag knep platsen före flera kändisar, bland annat Petra Mede, säger Marie skämtsamt.
Redan när Marie gick i söndagsskolan fick hon höra talas om barn i Afrika som inte har det så bra.
– Jag var endast fem år och självklart för liten för att redan då veta vad jag skulle jobba med. Men redan där föddes tanken om att vilja hjälpa de barn i Afrika som inte hade det så bra, levde i fattigdom eller inte fick gå i skolan. Senare förstod jag att det inte heller fanns bra sjukvård, jämfört med hur det var i Sverige för mig och jag ville hjälpa dem.
Marie processade sin längtan och upplever att den under uppväxten fick näring som sedan växte till konkreta mål för framtiden.
Kyrkans söndagsskola och läger var betydelsefulla, så även engagemanget som ledare i söndagsskolan och på läger.
– Det var som 9-åring på ett läger som jag förstod att jag behövde bjuda in Jesus i mitt liv och året därefter döptes jag.
Marie är uppvuxen i en kristen familj, men hennes personliga tro växte successivt och i takt med att bönen blev en självklar del av Maries vardag har hennes tro på Gud med tiden blivit lika självklar som att andas.
– Den är navet i mitt liv och med facit i hand kan jag se att den betytt oerhört mycket för mig, inte minst i alla stora beslut jag tagit och som lett mig till den plats jag är på idag.
Marie åkte med på de läger som kyrkan anordnade och det var i samband med dessa som hon fick möjlighet att lyssna på olika missionärer som kom hem från olika länder fulla av intryck och spännande berättelser. Detta liv och deras kall var något som gjorde Marie nyfiken. Marianne Henriksson Holmström var en av dessa.
– Marianne berättade hur de fattiga barnen hade det i Zaire (idag DR Kongo) och min längtan efter att jobba internationellt blev bara starkare. Jag visste inte hur, mer än att ge min peng till söndagsskolans offerbössa. Men med tiden blev denna längtan mer specifik.
Redan på högstadiet var Marie strategisk och med tanke på att man talar franska i flera afrikanska länder blev det ett självklart språkval.
– Mitt sikte var inställt på ett land i Afrika eftersom vår kyrka hade mission där. Marianne kom att bli en viktig mentor för mig och är det, som snart 90-åring, än idag. Som specialarbete på gymnasiet skrev jag om pingstmissionen i Zaire.
Marie var 18 år när hon mötte sin Urban. Han ledde sånggruppen Sea gospel som specialiserade sig på att sprida tron på Danmarksbåtar. Marie tyckte att han var snygg, dessutom läste han till läkare. De blev ett par, men Marie beskriver att han redan dagen efter de blev ihop ville ha en paus.
– I efterhand fick jag veta att han hade drabbats av sådan vånda eftersom han inte hade frågat mig om jag, likt honom, ville vara öppen för att jobba med mission. Efter några månader sågs vi igen och när jag berättade vad mitt specialarbete handlade om fattade han att jag bar på samma längtan som han.
Marie drömde om ett yrke som skulle göra det möjligt för henne att arbeta i utvecklingsländer. Valet stod mellan att bli barnmorska eller lärare och eftersom antagningsbeskedet från sjuksköterskeutbildningen kom först sa hon ja och studerade därefter vidare till barnmorska – ett beslut hon aldrig har ångrat.
Marie och Urban blev år 1981 utsända som missionärer av sin församling. Marie hade då hunnit utbilda sig till barnmorska och paret hade fått två av sina fyra barn.
Det fanns endast ett fåtal läkare i Zaire på den tiden och eftersom läkarkompetens efterfrågades hade Urban redan från början en självklar position på missionssjukhuset i Lemera i östra Kongo. Marie fick däremot försöka hitta sin roll allt eftersom och i arbetet att främja hälsa och behandla sjukdom så blev det många olika sysslor. Hennes första uppgift blev att sy suspensoarer för män som opererats för pungbråck.
– Många trodde nog att jag skulle åka med Urban som ett slags hemmafru för att ta hand om våra barn och dessutom fanns det redan en barnmorskemissionär.
I samklang med vad som fanns möjligt utifrån Maries förmåga och kompetens och begränsningar i kunskap om kontexten och språket utvecklade Marie helt enkelt sin roll på egen hand.
Efter en sejour i Sverige fick Marie ansvaret för Lemerasjukhusets mödra- och förlossningsvård.
I sin strävan att främja hälsa hos barnen och kvinnorna som födde dem, fick Marie så småningom insikt i att det inte räckte att arbeta med preventivmedelsrådgivning. Hennes driv och engagemang fick henne att starta upp en kvinnoskola.
– Kvinnorna behövde få insikt i kroppen och vad täta graviditeter gjorde hos dem själva och barnen, säger Marie och förklarar att kanske den viktigaste insatsen för att främja hälsa är utbildning i livskunskap.
Maries mål var att hjälpa kvinnor för att på längre sikt bidra till minskad mödra- och barnadödligheten och detta projekt är något som hon idag känner sig väldigt stolt över.
– Jag öppnade skolan år 1989 och insåg fort hur stort behovet var. Jag skulle säga att livskunskap är det allra bästa preventivmedlet för att få ner den stora mängden barnafödande i Kongo, menar Marie.
Även om mödra- och barnadödligheten har minskat ligger Kongo nästan längst upp på listan både över mödrar som dör i samband med graviditet och barnafödande, och antalet bebisar som dör vid förlossning eller som spädbarn. Men Marie ger inte upp sin kamp och hon ser hur viktig utbildningens roll är i denna fråga.
– Här sker en positiv utveckling. När vi kom ner första gången var det många barnafödande kvinnor som inte hade fått gå i skolan och därmed inte kunde läsa. Nu är det mer jämlikt, flickor får utbilda sig.
År 1984, på Lemeras sjukhus, lärde Marie känna den kände kongolesiske läkaren Denis Mukwege. Han hade redan då bestämt sig för att vidareutbilda sig till gynekolog i Frankrike och när Denis kom tillbaka fem år senare blev han och Marie varandras kollegor, men också vänner.
– Denis och hans familj har varit och hälsat på oss i Sverige och vi har en nära relation. Men sedan han blev Nobelpristagare och speciellt efter att han ställde upp som kandidat i presidentvalet har det varit svårare att ha en lika spontan kontakt. Han har gått från att vara min kollega och vän till att i sin respektingivande roll vara ganska svårtillgänglig.
Ihop med Denis pratade man om att bygga ett sjukhus i provinshuvudstaden Bukavu för patienter som hade råd att resa till Lemera, som låg ute på landsbygden tio mil från stan. Men år 1996 startade kriget, just på Lemerasjukhuset genom en brutal attack riktad mot sjukhuset och försvarslösa patienter, och när sjukhuset förstörts av krig och plundring fick idén om att bygga ett sjukhus i Bukavu nytt liv. En tomt inköptes i stadsdelen Panzi och 1999 startade Panzisjukhuset i provisoriska lokaler med Denis Mukwege som sjukhuschef. Marie och Urban befann sig just då i Sverige och de kunde inte resa tillbaka till Kongo på flera år. Men efter år 2004 blev resorna åter regelbundna för missionärsparet.
– Jag fokuserade på kvalitetsutveckling av förlossningsvården, säger hon och menar blygsamt att hon är en av dem som varit med och planerat den nya förlossnings- och nyföddhetsenheten som nu byggs på sjukhuset och sett till att kvinnor kommer föda i fem nya förlossningsrum i stället för i en stor sal med många stressande aktiviteter.
Marie betonar vikten av att som mamma få känna lugn och ro under en förlossning.
Marie har jobbat vid Göteborgs universitet, varav de sista 15 åren som professor. År 2021 blev Marie professor även vid UEA. Hon fick då dra ner på tjänsten vid Göteborgs universitet för att kunna kombinera dessa två professorsfunktioner och professorstiteln har varit viktig av flera olika anledningar.
– De som lyssnar har en helt annan respekt och tar på ett helt annat sätt in vad jag säger tack vare min titel. Det är inte lätt att bli lyssnad på som kvinna och icke läkare.
Universitetet UEA gav Marie uppdraget att bli programansvarig och implementera en barnmorskeutbildning, den första på universitetsnivå i Kongo. Det krävdes många års tjatande från Maries håll för att barnmorskeutbildningen skulle bli verklighet.
Marie och hennes Urban har levt ett liv i Sverige och ett annat i DR Kongo men hela tiden har Kongo funnits med i deras hjärtan och aktiviteter, även när de är i Sverige. Självklart har barnen påverkats av att deras föräldrar har satsat så mycket tid och energi på Kongo. Emellanåt har Marie drabbats av dåligt samvete när hon upplevt att hon inte fullt ut kunnat göra båda sakerna bra, som till exempel att vara en perfekt mormor eller farmor.
Marie blickar tillbaka på dessa 43 år av pendlande. Inte kunde hon väl ana hur det skulle påverka hennes liv.
– Det känns otroligt fint att se alla resultat efter allt jobb. Tänk så det blev av den där tanken som föddes när jag var ett litet barn. Allt stod inte i eldskrift, men allt har fallit ut så rätt och det känns stort!
Den första kullen barnmorskor examinerades för ett år sedan och nu pågår andra omgången. Urban och Marie är inställda på att trappa ner och fasa ut sina åtaganden i takt med att det finns tillräcklig kompetens på plats. Ett viktigt mål är att barnmorskeutbildningen skall stå på egna ben med ett kompetent lärarlag som leds av barnmorskor. Marie har kommit till en punkt där hon känner att hon vill knyta ihop påsen.
– Nu när jag börjat summera mitt liv måste jag erkänna att jag har upplevt att batterierna börjat bli gamla. Men för den sakens skull vill jag inte sluta hjälpa. Drivet finns fortfarande inom mig.
Marie har fortfarande åtaganden att tillsammans med en annan svensk barnmorska stödja och kvalitetssäkra Panzisjukhusets mödra- och nyföddhetsvård, där en ny byggnad för förlossnings- och nyföddhetsvård håller på att byggas. Urban har också åtaganden för undervisning och handledning inom utbildning av läkare, som han håller på att fasa ut. Men målet är att lämna över så mycket som möjligt så snart det går, och i framtiden vara ute kortare perioder, och med delvis andra uppdrag.
Det som föddes i Maries hjärta redan som femåring, att hjälpa andra som har det tuffare än hon själv, är det som fortfarande driver.
– Jag kan inte hjälpa alla, men varenda en som jag räddar till ett bättre liv är värt allt. Visst, hade det varit skönt att göra som många andra jämnåriga, lägga tid på resor i husbil, bo i Spanien, spela mycket golf. Men samtidigt kan jag inte blunda för verkligheten. Jag kan bara inte gå förbi dem som behöver hjälp.
Vad betyder det för dig att lyssna in Guds röst?
– Att lyssna in Guds röst är centralt i mitt dagliga liv. Detta sker ofta när jag ber, läser Bibeln, lyssnar till en sång eller en predikan, samtalar med andra kristna och när jag är i dialog med den Helige ande – den hjälpare som Gud gett oss som kristna. Gud talar genom min vilja, mina tankar. Livet har haft olika säsonger, allt från vara barn, växa upp, göra de många valen som utbildning, livskamrat, föda barn
Till den situation jag är i nu, som pensionär. Oavsett, så ber jag varje dag att Gud talar in i mitt liv och påverkar de val jag gör. För min bön är att vara till hjälp för andra, utan att göra våld på mig själv, utan hitta ett liv som jag klara av, vilket ju förändras med livssituation och ork.
Om man ser på din livsresa, kan du då se att det är Guds röst som kallat dig?
– Absolut. Jag kan inte säga att det alltid är en röst som jag hör. Det har varit en kombination av min personlighet, mina gåvor och inte minst att jag varit öppen för att göra något för andra. Och jag har frågat och bett om råd. Det började med söndagsskolan där jag som femåring förstod att det fanns barn i Afrika som inte hade det som jag. Och den informationen brändes in i mitt hjärta och jag funderade på: Kan jag göra något för dessa barn? Sedan talade Gud till mig genom andra människor. Som nio-åring förstod jag att det krävdes ett eget personligt ställningstagande, och jag bad Jesus komma in i mitt liv. Jag skapade rutiner att läsa Bibeln och spegla det jag läste mot min aktuella situation. Dessutom ”åt” jag Guds ord genom att lyssna på predikningar och bibelstudier. Jag växte som kristen när jag jobbade som söndagsskollärare, blev lägerledare, flickgruppsledare, sjöng och evangeliserade genom en sånggrupp, framför allt gruppen Charisma som bidrog till mitt formande.
Vad var din längtan?
– Att kunna leva ut som en Guds lärjunge med Jesus som förebild, han som såg och ser till hela människans behov. Jag har inte gjort våld på min egen personlighet utan har fått använda den och också försonats med det i min personlighet som skaver lite. Har sagt till Gud, du får ta mig som jag är. Det är inte alltid de stora livsbesluten, utan kan vara en ingivelse i vardagen, att stödja en person jag har en naturlig kontakt med i dennes livssituation, genom att ringa ett samtal eller ge ett ekonomiskt stöd.
Den röda tråden i min livsresa har varit kombinationen av att jag tar in händelser och frågar mig, vad kan jag göra i detta, att jag har följt mina ingivelser till agerande, men förankrat dem på något sätt i bön, Bibeln, eller samtal med andra kristna som öppnar upp mig. Att ställa mig frågan när jag tar del av situationer: Kan jag göra en positiv skillnad? Vad kan jag göra i detta. Som till exempel just nu, då jag dagligen lever med det som händer i DR Kongo, där rebeller tagit över styret i östra Kongo och de många svåra konsekvenserna av detta. Då ställer jag mig frågan: Vad kan jag göra? Vem kan jag hjälpa på min nivå? Vad kan min kyrka göra? Det går jag och värker på nu. Och så har det varit genom livet, olika situationer, i familjen men också för andra och att ställa frågan: Vad kan jag göra i detta?
Vad är ditt tips om man vill lära sig/försöka lyssna till Guds röst men tycker att det är svårt?
– Identifiera det sätt som Gud talar till dig och skapa rutiner så det sättet får ”näring” och du kan skapa en kontinuerlig dialog med Gud i din vardag. Hitta sättet att kunna lyssna in Gud, där vardagens andra brus inte stör dig. Våga följa din ingivelse men är det större livsbeslut så förankra det, genom att läsa Bibeln, tala med din pastor, eller andra stabila kristna.
Marie Berg
Familj: Maken Urban, fyra barn och respektive samt fem barnbarn.
Bor: I Sverige samt i DR Kongo.
Yrke: Barnmorska. Professor i vårdvetenskap inriktning reproduktiv och perinatal hälsa; vid Göteborgs universitet som professor emeritus och vid Evangeliska Universitetet i Afrika (UEA) i Bukavu D R Kongo som ordinarie professor.
text Frida Funemyr foto privat
