Svenska Mirjam har bott i Nepal i åtta år med sin kanadensiske make Preston och deras tre barn. Här har de utvecklat ett växande etiskt modeföretag där många utsatta kvinnor fått jobb.
Flera tusen nepalesiska flickor blir varje år offer för trafficking; många av dem säljs av sina egna familjer, som antingen väljer att blunda för verkligheten, eller handlar i god tro. När makarna Thiessen startade modeföretaget Dinadi var det med ambitionen att skapa möjligheter till bra anställningar för kvinnor som behöver det allra mest. Innan Mirjam och Preston Thiessen flyttade med sina tre barn till Nepals huvudstad Kathmandu, hade de erfarenhet av socialt arbete i flera länder. Och anledningen till att de bosatte sig i Nepal, var att de ville göra något för utsatta kvinnor.
– När vi utbildat kvinnorna i stickning och gett dem anställning i företaget har de förutsättningar till en bättre framtid, både för sig själva och för sina barn. Kvinnorna kan jobba flexibelt i sina hem; vi betalar dem en lön som ger dem chansen till ett bättre liv, säger Mirjam Thiessen, som växte upp i Östersund.
Thiessens driver sitt företag utifrån etiska och medmänskliga värderingar, där alla behandlas med respekt, förtroende och värdighet. De lokalt anställda får utöver en god lön sociala förmåner som hälsovård, pensionssparande och internutbildning. De får dessutom varje år en bonus, som baseras på företagets vinst.
– Vår vision har förblivit densamma sedan vi startade vårt företag hemma i vårt vardagsrum i Kathmandu 2016. Vi strävar efter att ge nepalesiska kvinnor anständiga arbetsvillkor, när de tillverkar företagets vackra, stickade vantar, mössor och sjalar i tidlös design, säger Mirjam.
Preston och Mirjam växte upp med liknande värderingar, trots att de kommer från olika länder. Båda har de med sig övertygelsen att de livsval en människa gör kan göra skillnad i vår värld. På företagets hemsida beskrivs Preston som en perfektionist som älskar de utmaningar som företagande innebär och hans fru Mirjam som en social och kreativ person som verkligen älskar att sticka.
– Vi är båda övertygade om att ett socialt entreprenörskap, som syftar till att skapa lokala jobb, är det bästa sättet att åstadkomma en bestående social utveckling. Det var den visionen vi ville omsätta i praktiken när vi flyttade till Nepal och konfronterades med de förhållanden som råder här. En majoritet av folket är hjälplöst fångade i fattigdomens snurrande ekorrhjul, konstaterar Mirjam.
Med en arbetslöshet som ligger på närmare 50 procent, verkar utsikterna till att komma ur ekorrhjulet närmast obefintliga. Det hierarkiska kastsystemet, där de ”oberörbara” värderas lägre än hundar, är en annan komplikation, liksom det nedärvda tänkande som favoriserar män och gör kvinnorna till de stora förlorarna.
– Själva har vi haft förmånen att växa upp i länder där kvinnor behandlas med värdighet och respekt och där deras rättigheter är grundläggande mänskliga villkor. Tyvärr är detta ännu inte fallet i Nepal, där de flesta lever under existensminimum och är oerhört utsatta och sårbara, säger Mirjam bekymrat.
Svårigheterna att kunna hitta en möjlighet att försörja sig har lett till att ett stort antal nepaleser bor och jobbar utomlands. Dessutom drabbas tusentals unga kvinnor årligen av hänsynslös människohandel och tvingas göra tjänst på bordeller, främst i Indien. Denna exploatering vill makarna Thiessen motverka genom sitt sociala entreprenörskap.
– Vi har funnit att detta är det bästa sättet att utveckla samhällen och åstadkomma en bestående förändring. När vi anställer utsatta kvinnor ser vi till att skapa förutsättningar till en stabil ekonomi för dem själva och för deras familjer. Dessutom tror vi att de som köper våra produkter bidrar till en positiv utveckling av landets totala produktivitet, exportsiffror och allmänna ekonomiska tillväxt.
Mirjam Thiessen förklarar att hennes och Prestons målsättning är att skapa en företagskultur, där varje kvinna känner sig uppskattad, inkluderad och värdefull. Hon tror inte på att ett enkelriktat bistånd åstadkommer någon bestående förändring. Istället vill hon och maken Preston skapa möjligheter för att så många som möjligt ska kunna försörja sig själva.
– I vårt företag anställer vi och utbildar fattiga och utsatta kvinnor att sticka mössor, vantar och halsdukar av kvalitetsgarn. Vi tror nämligen att det bästa sättet att bekämpa fattigdom och förnedring är att skapa arbetstillfällen. I vårt företag får varje anställd en förhållandevis hög lön för sitt arbete. Att arbetet sköts hemifrån ger kvinnorna en flexibel arbetsmiljö som passar deras individuella behov.
Sammanlagt jobbar cirka 40 kvinnor i sina egna hem, belägna på olika platser i och utanför huvudstaden Kathmandu. Inne i Kathmandu ligger Dinadis kontor, med administration och lager, där ytterligare 10 personer jobbar.
– I och med att vi finns på plats här i Kathmandu kan vi ha ett övergripande ansvar över hela verksamheten och se till att allt fungerar på bästa sätt. Vi är stolta över våra medarbetare; företaget skulle inte ha utvecklats så starkt som det gjort utan de insatser som alla dessa härliga människor bidrar med,
säger Preston.
På hemsidan dinadi.com finns en personlig beskrivning av alla de kvinnor som stickar mössorna, vantarna och halsdukarna i både merino- och jak-ull. Jak-ullen kommer från ett annat socialt företag på det tibetanska slättlandet. Medelåldern för de ca 50 anställda ligger på cirka 30 år och av deras personliga berättelser framgår att anställningen hos Dinadi har lyft dem ur fattigdomen. Flera av de yngre kvinnorna sparar för att vidareutbilda sig och de som har familj kan hjälpa sina barn till en ljusare framtid.
– Det finns definitivt många utmaningar att ta itu med här, men genom Dinadi vill vi skapa möjligheter till en mer hoppfull framtid. Att hjälpa utsatta kvinnor ur fattigdom och hotet att bli offer för olika typer av diskriminering eller exploatering är den främsta drivkraften för oss i vårt arbete, säger Preston.
– I Nepal är människor i allmänhet glada, vänliga och gästfria och vi trivs bra här hela familjen. Vi tror vi har en uppgift här och att det finns en hoppfull plan för varje individ, trots att det kan se hopplöst ut. Det vill vi göra vårt bästa för att hjälpa människor att få tro på, avslutar Mirjam.
text Börje Norlén • foto Dinadi