- Annons -

Maken till en av mina medarbetare – Inge Högman – berättar hur han med Guds hjälp och ledning kunde genomföra en mirakulös hjälpinsats under Balkankriget.
”Det är vinter 1999 och mycket oroligt på Balkan. Vi får dagliga rapporter om människor i nöd. I Värmland görs en insamling. Man får ihop till en hel trailer. Men vem ska åta sig transporten? Flera transportföretag och speditörer tackar nej. Det kan ta två veckor att komma igenom gränsen till Kosovo, inga trafikförsäkringar gäller och risken är stor att bli beskjuten av olika stridande grupper.
Jag får förfrågan om den riskfyllda körningen. Vid tidigare liknande uppdrag har jag åkt i militärkonvoj med pansarvagnar både framför och bakom. Detta uppdrag innebär att jag på egen hand ska ta mig igenom alla tullar och utan mänskligt beskydd in i ett mycket farligt land.
Efter stor vånda och bön får jag frid och förtröstan att resan kommer att gå bra.

Jag åker till Värmland och lastar in mängder av förnödenheter till Kosovo. Efter att allt kommit in i den 17 meter långa trailern, får jag en klapp på axeln och en önskan om Guds välsignelse.
Jag kör ner över Europa och når gränsen Grekland-Makedonien, köerna är milslånga. Efter femton besök vid tullen och många samtal med min Herre, kommer jag igenom. Det tog ”bara” 24 timmar. Jag ringer logistikchefen på den svenska KFOR-basen som jag känner och berättar om uppdraget – att leverera förnödenheter till moder Theresas Center i Pristina. Eftersom jag inte har militärt gods kan jag inte stå under KFOR:s beskydd. Men jag får övernatta på basens område.
Nästa morgon berättar ett av befälen att en konvoj ska åka upp till Pristina. Jag erbjuds att köra tätt efter konvojen. Vid tullen har KFOR alltid företräde och som deras ”svans” passerar jag gränsstationen på knappt två timmar, annars tog det minst en vecka att passera tullen. Väl inne i Kosovo lämnar konvojen mig.
Jag tar mig fram till Pristina. Nu måste jag hitta Moder Theresas Center. Jag frågar militär-polisen, svenska soldater och civilpersoner men ingen har hört talas om Centret. Efter många timmars letande stannar jag vid engelska polisens kontor, men de vet heller ingenting. Då kommer en av de anställda in på kontoret. När han får höra mitt problem ringer han Centret som lovar att hämta mig.

Efter två timmar dyker en minibuss upp, skyltad Moder Theresa. De lotsar mig till ett förråd, men av säkerhetsskäl kan jag inte acceptera platsen. Än en gång förbarmar sig den engelska armén och jag får ställa långtradaren vid deras vaktposter.
Moder Theresas representanter kommer följande morgon, men tullhandlingarna måste kompletteras − först vid tretiden kan vi köra. Vi åker ut ur stan, minibussen före och jag efter med mitt långa ekipage. Jag blir orolig när vi är långt ute på landsbygden. Jag stannar vid en svensk checkpoint och kontrollerar − jag är på väg mot Albanien.
Vi fortsätter på sönderbombade och mycket dåliga vägar. Framme i en stad ber männen i minibussen mig att vänta. Någon timme senare är de tillbaka med min ”guide”, som inte kan ett ord engelska. Minibussen vänder och jag och ”guiden” är ensamma.
Vägarna blir allt smalare. Vi åker över mycket gamla träbroar − mitt ekipage väger drygt 40 ton. Jag tänker på de under Gud gjorde med israeliterna i Gamla testamentet. Kunde han då, så kan han nu, tänker jag och kör vidare. När vi äntligen kommer fram har mörkret fallit och det är svinkallt.
Här möter oss kommunrepresentanter och några ungdomar. Alla bär handeldvapen. Det enda ljus som finns är en liten fotogenlampa. Hjälpsändningen lastas av. Först vid midnatt är vi klara.

Jag söker kontakt med logistikchefen i Skopje. Jag förstår att jag är inom farligt område. ”Där borde du INTE vara”, svarar han och råder mig att åka till den svenska basen utanför Pristina. Jag är nu helt ensam och får helt och hållet lita på Herrens ledning. Vägen är en liten grusväg, det är kolsvart och inga vägskyltar.
Plötsligt möts jag av starka strålkastare. Min bil stoppas en meter framför kanonröret på en stridsvagn. Vilken glädje, det är engelska armésoldater! De kontrollerar mitt ekipage och mina papper.
Mot småtimmarna är vi framme vid den svenska basen. Jag kan äntligen slappna av och sova.
På resan tillbaka till Skopje får jag köra mellan bilarna i KFOR:s konvoj. De tar mig genom gränsförtullningen på några minuter. I Grekland får jag en last med härliga apelsiner till Sverige. Jag känner mig så tacksam till Herren som hållit sin hand över mig och beskyddat mig under hela resan.”

text Anita Barker Andersen • foto Inge Högman

- Annons -

Tidigare artikelJeanette Alfredsson – Oändlig nåd
Nästa artikelBarnen i Bolivia får en framtid