- Annons -

Socialstyrelsen har rapporterat att man efter pandemin har sett en ökning av orosanmälningar på barn som far illa i sina hem. Många barn lever med otrygghet, psykisk stress och våld. De riskerar en negativ känslomässig utveckling som kan påverka dem genom livet. Terapeuterna Eva Strömbäck och Ann-Kathrin Missaoui beskriver att jobbet är tufft men att det också är en tillfredställelse att se familjer förändras så att barnen kan leva tryggt med sina föräldrar och man kan undvika en placering utanför hemmet.
Livspuls är en sammanslagning av fristående terapeuter med olika kompetens som samverkar och arbetar tillsammans med olika terapeutiska, behandlande metoder för familjer, par och enskilda. De erbjuder parterapi, familjeterapi/behandling, individuell samtalsterapi samt omsorgsutredningar både i Stockholm och på annan ort. Grundare av Livspuls är Eva Strömbäck och Ann-Kathrin Missaoui. De har båda mött många unga som farit illa i sina hem.
När Eva och Ann-Kathrin träffar familjer som kommer från Socialtjänsten för behandlande uppdrag kan problematiken vara väldigt varierad. Det kan handla om våld, psykisk ohälsa, missbruk, svåra skilsmässokriser eller långvariga konflikter. Det som är gemensamt är att barn far illa och behöver stöd från andra vuxna.
– Vår roll är att stödja föräldrarna att utveckla sin föräldraförmåga så att det blir ett tryggare och mer välfungerande familjesystem. När vi samtalar med barnen är det viktigt att lyssna, ge deras röst ett värde och avlasta den skuld som många barn känner. Vi berättar för barnen att vi ger stöd till deras föräldrar och att de vuxna har ansvaret för hur alla i familjen mår, berättar Eva och Ann-Kathrin i ett samtal.
En problematik som har ökat mycket på senaste tiden är, enligt Eva och Ann-Kathrin, långvariga separationskonflikter där barn drabbas hårt. De menar att barnen slits mellan föräldrarna i en lojalitetskonflikt, och skadas i sin känslomässiga utveckling och kan uppvisa kraftfulla utagerande symtom, både i hemmet och skolan.
– Ibland missbedöms barnets agerande och misstas för att vara en neuropsykiatrisk diagnos, säger de.

Eva berättar att i vissa familjer utsätts barnen för våld, och de har kanske berättat för sin lärare eller Socialtjänsten att föräldrarna slår dem. Det kan skapa en akut kris i familjen och barnens stress ökar kraftigt under utredningstiden.
– Barn är så lojala med sina föräldrar och när de tagit steget att berätta om missförhållanden blir det väldigt svårt för dem i relationen till föräldrarna. Det finns behandlingsmetoder som hjälper föräldrar och barn att prata med varandra om det här, tex KIBB. (Kognitiv behandling för barn som upplever våld)

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

I andra familjer Eva och Ann-Kathrin träffar kan det vara den ena eller båda föräldrarna som lider av psykisk ohälsa. Det kan ta sig uttryck i att barnen inte får rätt till sina egna tankar, känslor eller att ha egna behov. Ann-Kathrin menar att dessa barn ständigt behöver vara föräldrarna till lags, annars riskerar de att utsättas för psykiskt våld eller i värsta fall barnmisshandel.
– Barn som lever i en sån otrygghet och psykisk stress riskerar att utveckla en otrygg anknytning, vilket kan påverka deras relationer genom livet, säger hon.

Om barnen berättar om våld har Eva och Ann-Kathrin alltid en skyldighet att anmäla det till Socialtjänsten. Det har alla som i sitt yrke träffar barn.
– I förhållande till barnen är det viktigt att vi lyssnar på deras berättelse, att vi ställer följdfrågor och visar att vi orkar höra deras historia. Men också att vi står för det vi säger och återberättar för barnet vad vi gör och vad som ska ske. Ytterst är det socialtjänsten som har ansvar för barn som far illa i Sverige och som bedömer om barnet kan bo kvar hemma. Vår skyldighet är främst att se till att de får kännedom om vad som sker med ett visst barn. I de fall som vi får ett familjebehandlande uppdrag så arbetar vi med föräldrarnas förmåga, med barnets behov i fokus, säger Eva.

Övertygelsen om att det går att förändra vardagen för några av de barn som Eva och Ann-Kathrin träffar, är en stark drivkraft för att orka fortsätta arbetet.
– När barn har det svårt i sin hemmiljö, är det viktigt att vi sätter ord på vad vi ser och att vi delar barnets uppfattning om vad som sker. För de lever ofta i ett obegripligt kaos och i förvirring. De ser saker med egna ögon som föräldern helt nekar till och i det kan vi vara ett stöd för barnen och normalisera deras verklighet.
Att se familjer förändras så att barnen kan leva tryggt med sina föräldrar är en otrolig tillfredsställelse, menar Eva och Ann-Kathrin. De har handledning kring svåra ärenden, och ett gott kollegialt stöd är otroligt viktigt för att orka med den tunga verkligheten. På fritiden balanserar de båda terapeuterna den tunga vardagen med dans, vandring i skogen och kreativitet.

Vad skulle ni säga är de främsta orsakerna till att de unga mår dåligt idag?
– Barn blir ofta stora väldigt fort, de har tillgång till allt på internet och TV och det stimulerar till en jämförelse mellan sig själv och en redigerad värld – något som aldrig kan bli sunt, utan blir en destruktiv spegling som skapar mindervärdeskomplex för många. Idealen står oemotsagda, och de flesta kan inte nå upp till dem. Att svälta sig och skada sig är symtom som vi ser allt längre ner i åldrarna.
– Vi tror att det finns många föräldrar som lever under hård press både ekonomiskt och tidsmässigt. Vuxna har i större grad fullt upp med egna problem och dåligt mående. Relationer blir allt svårare att upprätthålla, separationer ökar, och de vuxenförebilder som barnen har byts ut, även i skolan där lärarna ofta byts ut.

Hur kan man hjälpa barn att sätta ord på vad de upplevt?
– Ta sig tid att skapa relation, visa intresse för deras vardag. Rita, bygga, leka med figurer, vara ute i naturen. Barn behöver få ta saker i sitt tempo, och när de berättar så är de känsliga för den vuxnes reaktioner. Prata på ett sätt så att barnet kan känna igen sig. ”Om jag var 7 år så skulle jag tänka att det var konstigt om mamma låg och sov hela dagen och var arg när hon vaknade.” Sådana kommentarer öppnar deras fantasi och berättarlust.

Har antalet barn som far illa i sina hem ökat eller minskat?
– Socialstyrelsen rapporterade nyligen om en ökning av orosanmälningar på 5 procent under pandemin. Drygt 4 av 10 anmälningar beror på vårdnadshavarnas problem, som missbruk, psykisk ohälsa, omsorgssvikt eller försummelse.
– Under åren som vi har arbetat med barn och familjer har vi upplevt en jämn ström av barn som far illa. Vi tänker att vi som utförare inte så tydligt ser om antalet barn som far illa ökar. Vi har inte den övergripande kollen på det, det har Socialtjänsten. Vi får uppdragen och omfattningen av dem påverkas av flera olika faktorer.

Vad ska man göra om man misstänker att ett barn far illa i sitt hem?
– Det är viktigt att ta sin oro för barn på allvar, och ta reda på mer. Till exempel bjuda barnet på fika och höra efter om hur det mår. Lägg märke till förändrat beteende, att barnet drar sig undan mer, har koncentrationssvårigheter, barnet verkar ha svårt att lita på vuxna, barnet skadar sig självt eller andra, barnet har ett aggressivt beteende, slår syskon eller skolkamrater. Detta är tecken på att barnet inte mår bra och kan vara skäl för att göra en orosanmälan.
– Tecken på utsatthet: blåmärken, barnet är ovårdat, smutsiga kläder, fel kläder för årstid, verkar trött och håglöst, ledset, kroppsliga besvär som huvudvärk och ont i magen.
– Det är bättre att anmäla sin oro till socialtjänsten en gång för mycket än för lite. Det räcker med att man misstänker att barnet far illa, eller har sett något som tyder på det. Socialtjänsten har ansvaret att utreda barnets situation och vilka behov som familjen kan tänkas ha. Så man behöver alltså inte vara helt säker på sin sak för att berätta om sin oro. Det kan vara så att Socialtjänsten sedan tidigare har kännedom om familjen och barnets utsatthet och du tillför något viktigt i deras utredning.

Har ni något samarbete med familje- och jourhem?
– Ibland arbetar vi med familjebehandling i familjer där barnet är eller har varit placerat i jour/familjehem, och då samarbetar vi även med jourhems-
föräldrarna. Vi kan också ha umgängestöd med barn och deras biologiska föräldrar. Vi jobbar också som underkonsulter till företag som bedriver jour och familjehemsverksamhet. Där finns även möjlighet till placering av barn och föräldrar tillsammans i jourhem. Det är ett fint sätt att hjälpa barn utan att de behöver separeras från sina föräldrar, men ändå få det tryggt och förutsägbart i vardagen. Då bedrivs familjebehandlingen i jourhemmet och fortsätter därefter i den egna bostaden när de blivit redo för hemflytt.

text Frida Funemyr • foto Ulf Andersson

Tidigare artikelJuristen Ruth Nordström om att jobba med mänskliga rättigheter: ”Jag vill hjälpa människor i utsatta situationer”