- Annons -  

Kristen skönlitteratur är inte meningslös, menar författaren Hanna Christenson som vill ge ut böcker som lyser upp i mörkret. Här berättar hon om sitt skrivande, om när hon förlorade sin dotter och om sin starka tro på Gud.
Hanna Christenson har skrivit ända sedan hon var barn och hon har berättelser och noveller sparade på hög hemma. Efter att ha läst litteraturvetenskap och svenska på universitet blev Hanna ännu mer inspirerad att skriva ”på riktigt”.
– När jag var mammaledig med vår äldsta dotter skrev jag min första fullängdsroman, ungdomsboken Evelina. Den blev antagen hos Semnos förlag och gavs ut för nästan exakt 10 år sedan.
Efter den har Hanna släppt ytterligare 11 böcker, varav 5 även finns utgivna som ljudböcker.
– Oftast trillar en bokidé bara ner i huvudet på mig, men att till exempel lyssna på musik och att gå skogspromenader får alltid kreativiteten att flöda lite extra.
Hanna, som är kristen, ber alltid inför varje bok och när hon har känt sig osäker har hon bett Gud att tydligt visa om hon ska skriva just den där boken eller inte. Hanna menar också att det är vanligt att författare håller sig till en genre, men det kan inte hon.
– Jag måste skriva det jag känner mig inspirerad att skriva. Det mesta jag skriver är böcker om kärleken, tron och livet, men för ett par år sedan kände jag att jag skulle skriva en dystopisk science– fiction– trilogi. Det blev Den Förflyttade – trilogin, som både blivit nominerad till Selmapriset 2017, fått högsta betyg av Bibliotekstjänst och blivit uppmärksammad av bokbloggare. Vilket känns jättekul, säger Hanna vars drömyrke var att få skriva redan från när hon var riktigt liten.
– Men jag trodde faktiskt inte då att jag skulle bli författare till yrket.
Hanna erkänner att hon hade ganska lite insikt i författarbranschen innan hon själv gav sig in i den.
– Efter att jag blev utgiven har jag läst att bara en procent av alla som skickar in sina manus till förlag blir utgivna och även för dem som blir publicerade är det en tuff bransch då konkurrensen om läsarna är stenhård.

Tron betyder allt för Hanna.
– Den har funnits med mig hela mitt liv och är något jag inte kan vara utan. Men det var inget speciellt tillfälle då jag plötsligt blev kristen. Eftersom jag i princip fick tron med modersmjölken kändes det aldrig naturligt att räcka upp handen på en frälsningsinbjudan. Däremot satte jag tron lite åt sidan i yngre tonåren. Det fanns inga andra i min ålder i kyrkan vi gick till och mina kompisar i skolan var inte kristna. Jag insåg där någonstans att jag inte kunde leva på mina föräldrars tro längre och min egen tro svalnade. Men när jag var sexton år upptäckte jag den moderna kristna musiken (dcTalk, WWMT med flera) och det var faktiskt det som tog mig tillbaka till kyrkan och en stark kristen tro, en tro som den här gången var min egen. Det är en av anledningarna till att jag brinner för de konstnärliga uttrycken inom kyrkan, för att det är ett fantastiskt sätt att nå människor med Guds kärlek.

Hanna tycker att det är tråkigt när kristna anser att kristen skönlitteratur är meningslös eftersom det bara är ”påhittat”. När Jesus ville poängtera eller lära människor något viktigt berättade han ju berättelser.
– Jag har fått mejl från läsare som talat om att mina böcker har hjälpt dem att komma igenom sorg, att hitta tillbaka till Gud och att se på andra människor med större kärlek. Jag tror verkligen att det konstnärliga är en gåva från Gud, både för oss själva att komma närmare Honom och för andra att upptäcka vem Han är.

Vem är Gud för dig?
– Han är den som skapat mig, känner mig bättre än någon annan och älskar mig, trots mina brister och fel. Grunden för mitt liv, klippan som håller genom allt.

När har ditt liv sett som tuffast ut?
– Precis som de flesta människor har jag gått igenom tuffa säsonger till och från genom livet. Det allra tuffaste jag har gått igenom i livet var när jag och min man förlorade vår andra dotter som föddes död i slutet av graviditeten. Det blev en lång och tung period då jag ifrågasatte om Gud överhuvudtaget lyssnade när jag bad. Flera år senare, och efter att vår tredje dotter hade fötts, följde vi med mina föräldrar till Alingsås för ett besök i kyrkan där jag växte upp. Där hände en av de märkligaste saker jag har varit med om. Istället för att hålla en vanlig predikan började pastorn, som jag aldrig hade träffat innan, profetera över mig. Varenda detalj av det han sa stämde in på det som hänt mig och mina tankar och känslor kring det. När jag trots det tänkte för mig själv att det måste vara ett extremt konstigt sammanträffande så tittade han rakt på mig och frågade om jag förstod att budskapet var till mig. Det blev en så stark bekräftelse på att Gud hade funnits där, vid min sida, precis hela tiden.

Har du någonsin tvivlat?
– Jag tror inte att jag någonsin har tvivlat på Guds existens. Jag har sett för många bevis på att Gud finns för att kunna förklara bort dem. Men jag har där-emot perioder då jag tvivlar på min relation till Gud. Jag har tyvärr lätt för att tyngas ner av människors krav och förväntningar och då kan jag få för mig att Gud också är missnöjd med mig. I många frikyrkor sätter man likhetstecken mellan en extrovert personlighet och andlighet. De som älskar att mingla, hälsa på nya människor, engagera sig i sociala sammanhang och ta ledarroller lyfts fram som kristna ideal. Jag tycker också att de människorna är fantastiska, men som både högkänslig och introvert höll jag på att bränna ut mig i mina försök att bli en av dem. Och det har stundvis känts väldigt tungt. Men vid ett tillfälle, på en kristen konferens, fick jag ett tydligt tilltal från Gud om att kraven jag försökt leva upp till inte var från Honom. Efter det har jag blivit bättre på att acceptera den jag är. Det är okej att vara någon som både älskar människor och har ett stort behov av avskildhet. Eller för att citera min kloka författarkollega: ”Vem ska skriva böcker om alla ska springa runt?”

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag är, och har alltid varit, en drömmare av stora mått! Min stora dröm när det gäller skrivandet är att skriva böcker som influerar och inspirerar en generation av unga människor. Vi lever i en tid då det finns mycket vilsenhet och jag vill ge ut böcker som lyser upp det mörkret. Men samtidigt som jag vill att mina böcker ska nå utanför kyrkan tycker jag att det är viktigt att det finns bra skönlitterära böcker för kristna. Många svenska ungdomsböcker har en råhet som jag ärligt talat inte tror att någon mår bra av. Jag vill skriva böcker som är spännande, romantiska, totalt uppslukande och hoppfyllda. Som kristen bokslukare ska man inte behöva nöja sig med mindre!

text Frida Funemyr • foto Privat

- Annons -