Hanna blev bortgift med sin kusin

Hanna var 18 år när hon klev på planet till Libanon i tro om att familjen skulle hälsa på släkten. När hon återvände hem till Sverige igen hade hon blivit bortgift mot sin vilja. – Det kom som en total chock, jag förstod vad som hände men kunde ändå inte fatta att det hände mig.

Det har gått ett halvår sedan boken om Hanna Saadi, Bortgift mot min vilja, kom ut. Hanna berättar hur viktigt det har känts för henne att gå ut offentligt med sin historia, trots eller kanske på grund av ett visst motstånd från olika håll.
– Jag gör det här för alla unga flickor och inte minst för mina egna döttrars skull. För att de ska slippa hamna i samma situation som jag gjorde, menar Hanna.

Hanna gick andra året på gymnasiet då hennes föräldrar säger att de ska åka till Libanon under sommarlovet för att hälsa på sin släkt.
– Det var inget konstigt med det, vi brukade åka dit och hälsa på nära och kära. Och nu var det extra viktigt eftersom de sa att min farmor var svårt sjuk. Kanske var det sista chansen för mig att få träffa henne.
Det Hanna inte visste var att det fanns helt andra intentioner med resan. Hennes farmor var inte alls sjuk. När Hanna och hennes familj klev av planet i Beirut möttes de på flygplatsen av en stor grupp släktingar som stod där och hyllade henne.
– Alla var där, de ropade grattis och jag fattade verkligen ingenting. Eller jo, jag hade haft ett slags föraning och visste att det kunde ske i andra familjer, men att mina föräldrar skulle göra så mot mig?

När gratulationerna fortsatte och hennes kusin knuffades fram förstod Hanna att det var ett bortgifte på gång. Hela hennes värld rasade, inte minst då hon senare förstod att detta giftemål var något som hade planerats under flera år. Hanna blev både chockad, arg och ledsen. En uppgörelse hade gjorts på Hannas bekostnad.
– Jag kände mig så otroligt såld.
Aldrig någonsin hade hon känt sig så sviken och hon kunde nu inte längre se på familjen som sin. Hon hade tappat all tilltro och kände sig ensammast i hela världen. Hanna var kvar i Libanon i två månader. Hon kläddes i en brudklänning som andra valt åt henne och hela bröllopsceremonin var en pina.
– Det var som en mardröm. Den enda personen som jag kände att jag kunde lita på var min storasyster. Hon var kvar i Sverige, men åkte till Libanon så fort hon kunde för att stötta mig. När jag berättade vad som pågick sa hon att jag skulle fortsätta ”spela spelet” så skulle hon hjälpa mig när vi var tillbaka i Sverige.
På pappret var Hanna nu gift och återvände till Sverige ett halvår innan hennes man fått sina immigrationspapper klara. Det nygifta paret bodde sedan hemma hos Hannas föräldrar.

Till slut fick Hanna nog och ringde upp en polis vid namn Peter.
– Jag tror att han lyssnade på mig i säkert två timmar. Jag berättade hela historien om hur jag blivit bortgift mot min vilja, varpå Peter sa att jag skulle lita på honom, inte oroa sig mer utan bara fortsätta min vardag som vanligt, berättar Hanna.

En kort tid efter telefonsamtalet kom några poliser hem till Hannas familj och tog med sig kusinen till flygplatsen. De satte honom på ett plan till Beirut och han fick inreseförbud till Sverige.
– Polisen ansåg att äktenskapet var påtvingat och att kusinen därför inte borde få svenskt uppehållstillstånd. Jag fick skilja mig via tingsrätten, skriva min anledning och att mannen inte kunde samtycka eftersom han blivit utvisad. Jag har aldrig träffat den här polisen, men känner sådan enorm tacksamhet för hur han och hans kollegor hjälpte mig.
Senare har Hanna fått veta att polisen antagligen gick utanför protokollet, och agerade av ren välvilja.
– Det finns inte heller någon officiell rapport på att det här har hänt. Det finns hjältar i samhället.

Det var ingen quick fix att bli den starka person Hanna är idag. I flera år sökte hon kickar och bekräftelse genom bland annat shopping, män och alkohol.
– Jag kände mig så olycklig och sviken. Hela min tillvaro kändes som ett totalt mörker. Till slut åkte jag till Thailand där jag försökte ta mitt liv, jag såg helt enkelt ingen annan utväg. Ett par lyckades stoppa mig och satte mig på ett plan tillbaka till Sverige. Väl här hemma igen blev jag inlagd på psykakuten, säger Hanna.
Hon diagnostiserades med bland annat posttraumatiskt stressyndrom och som behandling för sin ångest fick hon både KBT och ångestdämpande medicin. Men den riktiga läkningen kom först när hon gav sig ut på en rehabiliteringsresa.
– Jag åkte till Bali där jag bland annat träffade en livscoach som gav mig verktyg för att kunna vara min egen coach i livet. Varje person jag mötte under den här tiden har betytt något på olika sätt. Det var en kombination av terapi och egen reflektion som hjälpte mig att komma tillbaka starkare.
Under två och ett halvt år fick hon KBT-terapi och lärde sig hur hon skulle bygga en ny stabil grund, och hur hon skulle förlåta dem som sårat henne – men framför allt hur hon skulle kunna förlåta sig själv.

– Jag kände mig så otroligt såld.

På Bali lämnade Hanna allt mörker som fanns inom henne.
– Jag har försökt att få en förståelse för mina föräldrars arv och kultur. Medan jag befann mig på sjukhuset deltog de i gruppsamtal där vi pratade om hur jag upplevde det att bli bortgift mot min vilja. Det här har tagit hårt även på dem, och det har såklart känts som ett misslyckande för dem som föräldrar att se sin dotter så ledsen och sorgsen. Men för varje gång som vi har tagit upp ämnet, och för varje gång vi talar om det som sårat, desto lättare blir det. När allt kommer omkring så tror jag på försoningens kraft.

Hon berättar att föräldrarna har reflekterat över sina val och inser att de agerade utifrån vad de visste och förstod då. Det finns en ödmjukhet i att ta lärdom av det för framtiden. Att växa upp inom en hedersrelaterad kultur är enligt Hanna väldigt komplext.
– Mamma och pappa handlade utifrån vad de trodde var bäst för mig. Genom att stötta mig, inte minst genom att ge sin tillåtelse att skriva den här boken, finns det flera i vår släkt som brutit kontakten med oss. Det kommer alltid finns sår från det svek de utsatte mig för, men det går att göra om och göra rätt.
Att Hanna slog sig fri från helvetet med tvångsgifte och snäva hedersstrukturer blev hennes lillasysters räddning.
– Hon är sju år yngre än jag och har aldrig behövt gå igenom det som jag och och även min äldre syster har genomgått, vilket visar att de brutit de hedersrelaterade normerna i vår familj, säger Hanna och förklarar att deras relation idag präglas av respekt och förståelse för varandra och de erfarenheter de har med oss.

I dag forskar Hanna på ledarskap och hållbar utveckling inom idrottsorganisationer och hon använder sin bakgrund och erfarenhet av livets både ljusa och mörka sidor.
– Genom min forskning får jag möjlighet att bidra till långsiktigt välmående i organisationer, där både ledare och utövare kan blomstra. Min egen resa har gett mig en djup förståelse och empati för människors unika utmaningar. Det hjälper mig att möta dem där de är, oavsett om det gäller mental hälsa, motivation eller kulturbyggande.
Hanna tror starkt på att ett hållbart ledarskap går bortom prestation handlar om att skapa en kultur där människor kan utvecklas och må bra långsiktigt. Att kunna se och stötta hela människan har blivit hennes grundfilosofi. Hennes målsättning är att hjälpa idrottsorganisationer att skapa förutsättningar för just detta – att ledare och utövare kan växa i en miljö som präglas av förståelse, styrka och välmående.

Hanna har sedan dessa turbulenta år utspelade sig även hunnit bli mamma till två tvillingdöttrar.
– Mina tjejer leder mig till att bli den bästa versionen av mig själv. De har fått mig att våga ta tuffa och svåra beslut som jag nog inte hade vågat ta utan dem. Jag vill vara en förebild för dem och få dem att förstå vilken gåva de är. Men jag vill också att de ska se tillbaka på sin barndom och känna att jag gjorde allt för dem. Inte att jag varit en perfekt mamma, men att jag hela tiden varit sann mot mig själv.

Vad vill du säga till alla flickor och pojkar som befinner sig i en liknande kulturell kontext och riskerar att utsättas för samma sak?

– Mitt viktigaste budskap till unga i liknande situationer är att våga söka hjälp och prata med personer de litar på. I dag finns det en större förståelse och öppenhet kring ämnen som bortgifte och kulturellt påtvingade val än när jag själv var ung. Samhället har utvecklats, och idag finns fler stödorganisationer och kommunala verksamheter som fokuserar på att hjälpa dem som känner sig fast eller maktlösa. Det är avgörande att komma ihåg att ingen ska behöva bära en sådan börda ensam. Du är inte ensam, och det finns hjälp att få. Det kan kännas hopplöst ibland, men genom att våga öppna upp och lita på att det finns en väg framåt, kan du skapa ett eget liv där du får vara dig själv. Det är din rätt, och det finns de som står redo att hjälpa dig.

Hur tycker du att samhället bör agera för att förhindra att tvångsäktenskap sker?

– För att förhindra tvångsäktenskap krävs att samhället arbetar både förebyggande och stödjande, och att det görs på flera nivåer. För något år sedan föreläste jag för den kommunala stödverksamheten Heder och Våld i Göteborg. Där samlades representanter från skolor, sjukvård, polis och socialtjänst för att utbildas i hur de kan upptäcka, förstå och bemöta hedersrelaterat våld och förtryck. Detta är ett viktigt steg – att utbilda alla som i sitt yrke möter unga, så att de kan känna igen tecknen och veta hur de ska agera. Även om vi har kommit långt sedan min egen tid, då det knappt fanns stöd att få, finns det mycket kvar att göra. Det behövs kontinuerlig utbildning för att se till att alla i samhället är medvetna om de resurser som finns, och att de utsatta känner till sina rättigheter och vet vart de kan vända sig. Dessutom måste vi säkerställa att resurser finns att tillgå över hela landet, inte bara i de större städerna.

Hanna berättar att en gammal vän från hennes uppväxt hörde av sig till henne alldeles nyligen. Han arbetar idag som mentor för en ung tjej som riskerade att bli bortgift i Egypten. Genom att han hade läst om Hanna kunde han vända sig till henne för råd och stöd i den här fruktansvärda situationen.
– Det påminner mig om hur viktigt det är att vi berättar om och lyfter fram dessa frågor. Jag hoppas att min bok kan bidra till att sprida kunskap och ge stöd till många fler, och att den inspirerar till ännu större samhällsinsatser mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Foto & text: Frida Funemyr

- Annons -