1968 tog sig evangelisten Erik Gunnar Eriksson till norra Brasilien för att predika om frälsning. Det frö han sådde har nu vuxit till att omfatta 240 församlingar med 25 000 medlemmar. 19 år efter hans bortgång fick hans tre barn en inbjudan till platsen där allt började.
– De var så ofantligt glada över att få välkomna oss, säger dottern Ulrika.
Kyrkosammanslutningen Conid i norra Brasilien består till stor del av församlingar som inte hade existerat om inte Tältmissionens grundare Erik Gunnar Eriksson tagit sig fram till deras hörn av världen på 60-talet. Vid Conids stora pastorskonferens i september välkomnades tre hedersgäster: Erik Gunnars barn Lennart Eriksson, Maria Presson och Ulrika K Eriksson.
– Vi insåg redan som barn att pappa drevs av en otroligt stark kallelse att predika evangelium, säger Ulrika. Alla som kände honom vet att han var driven, men vi hade inte greppat vidden av vad han uträttade i Brasilien.
Under höstens konferens fick syskonen berättat för sig att en majoritet av invånarna blev frälsta i det område kring Montes Claros där deras pappa höll bibelskola.
– Pappa begav sig dit för att han fick höra att det var där behovet av frälsning var som störst, berättar Ulrika.
Inte ens mordhot kunde stoppa Erik Gunnar. När han återvände till Brasilien 1969 fick han veta att medlemmar ur den lokala stamreligionen hotade att döda honom.
– Han upplevdes uppenbarligen som ett hot mot dem, konstaterar Ulrika.
Borgmästaren uppmanade Erik Gunnar att vända – men han vägrade att svika sin kallelse. Det slutade med att han fick med sig ett dussin livvakter. Ulrika och hennes syskon besökte den plats där deras pappa höll en omtalad dopförrättning 1969.
– Vi plågades av usla vägar och 40-gradig hetta, men det slog oss att vår pappa gjorde samma resa med mycket sämre förutsättningar. Han tog sig fram på ännu sämre vägar i bilar utan luftkonditionering, och han bodde inte på hotell utan sov i enkla hem hos de människor han mötte. Och han kunde inget annat språk än svenska. Han drevs av en ostoppbar vilja att predika Guds ord, säger Ulrika.
Vid den å där dopförrättningen skedde hade krypskyttar planerat att ligga i bakhåll i buskarna.
– På plats såg vi hur tät vegetationen var, och hur nära den var. Då insåg vi hur lätt det skulle ha varit att gömma sig där, och att hotet mot pappa var ännu större än vi förstått.
Syskonen fick träffa och samtala med många människor som varit med på 60-talet. Det starkaste mötet var med Durvalino Perreira, en man som stod vid Erik Gunnars sida i slumkvarteret Fransisco Sá 1969.
Historien om vad som utspelade sig där har berättats många gånger: Hur en ung kvinna kommit fram med sitt döende barn i famnen. Hur hon varsamt lagt den nakne, feberhete pojken i Erik Gunnars famn. Hur hon vädjat till honom att be för hennes son – och hur han i det ögonblicket upplevt vad han kom att beskriva som sin andra omvändelse. Hur, frågade han sig, skulle han kunna fortsätta predika evangeliet med övertygelse om han inte också omsatte Guds kärlek i handling?
Den frågan ledde till grundandet av hjälporganisationen Hoppets Stjärna, som sedan starten 1970 har gjort insatser i 46 länder. Den döende pojken, Paulo, överlevde mirakulöst och blev det allra första barnet på Hoppets Stjärnas allra första barnhem.
– Den här berättelsen är ju en del av vårt DNA, men vi hade aldrig hört den från någon annan än vår egen pappa. Nu fick vi träffa en person som faktiskt var där, och som kunde bekräfta att det var precis så det gick till. Det var ett starkt ögonblick för oss alla tre, säger Maria Presson.
Maria är idag insamlingsansvarig på Hoppets Stjärna, där Ulrika axlar rollen som verksamhetschef. Lennart, i sin tur, är ledare för Tältmissionen. Inför de församlade på pastorskonferensen höll han ett tal där han betonade att deras plats på jorden utgör vaggan för allt som Tältmissionen och Hoppets Stjärna uträttat på 55 år.
– Jag slog fast att just här, på denna plats, föddes allt som vi står för idag. Det var en otrolig uppmuntran för dem när de insåg att de är en del av något fantastiskt som är mycket större än dem själva, säger Lennart.
Under resan fick Ulrika stor glädje av sina kunskaper i portugisiska. Efter fyra månaders volontärjobb i Brasilien 1985 och en distanskurs året därpå, har hon på senare år förädlat sina kunskaper genom en halvtimme av språkövningar varje morgon innan arbetsdagen. Det gjorde det möjligt för henne att samtala med alla på plats.
– Jag fick lära känna ofantligt många fina och kärleksfulla människor, säger hon.
Vi syskon fick också uppleva den otroliga kärlek som dessa människor känner inför vår pappa och vad han uträttat. Hans vilja att hjälpa sina medmänniskor lever vidare i var och en av oss.
text Torbjörn Vårsaga • foto Hoppets Stjärna
