Olga och hennes barn satt 36 timmar i bilkö för att ta sig den sista milen till Rumänien. Vera saknar sin äldste son, som hon tvingades lämna i Ukraina. Yeva, Maria och Lena hade aldrig träffats förrut, men deras nioåringar fann varandra under flykten. Möt mammorna som gör allt för att rädda sina barn från krigets fasor.
Drygt tre mil från Hoppets Stjärnas dagcenter i Dorohoi ligger gränsövergången Siret, som tiotusentals ukrainska flyktingar har korsat sedan krigets början. Camelia Topala, som leder centret i Dorohoi, begav sig till gränsen samma dag som kriget bröt ut.
– När jag kramade om de ukrainska barnen var de stelfrusna. Den kvällen kom jag hem och bara grät och grät, säger hon.
Sedan dess har Hoppets Stjärna funnits på plats 300 meter från gränsen. Det är där vi möter Vera med sonen Emir i famnen. Han är bara tre månader gammal, men syskonen Dima och Nastja hjälper till att ta hand om honom.
– Vi tillbringade flera nätter utanför vårt hus och hörde bomber falla, säger en uppgiven Vera.
När de till slut flydde fick hennes förstfödde inte följa med. 18-årige Vasia har blivit inkallad och går en oviss framtid till mötes.
Camelia och hennes kollegor skjutsar Vera och barnen till dagcentret i Dorohoi, som till vardags fokuserar på rehabilitering av barn med funktionsnedsättning. I dessa krigstider har övervåningen blivit härbärge för flyktingar. I ett av rummen möter vi fyraårige Dima som har cerebral pares. Hans familj kommer från staden Charkiv, som tidigt blev en av ockupanternas främsta måltavlor. Ändå dröjde det två veckor innan de övergav sitt hem.
Fram till dess sökte de skydd i ett fönsterlöst badrum så fort bomblarmet ljöd. Dimas mamma Natasha visar ett mobilfoto av det som till slut fick dem att fly.
– När en del av en bomb slog sönder vårt fönster såg vi det som ett tecken, säger hon.
Inför flykten tog de beslutet att köra en omväg runt krigsområdet. Natashas kusin, som åkte rakt igenom, blev skjuten. Vid landsgränsen satt familjen i bilkö hela natten.
– Till slut kunde jag inte känna mina ben, säger Dimas 12-åriga syster Kate.
Även Hoppets Stjärnas huvudkontor i Iasi har stöpts om för att välkomna flyktingfamiljer. Där sover Olga med sin mamma Irina, barnen Myron och Sofia, svägerskan Victoria och brorsdottern Alicia. Alla makar, pappor och bröder tvingades de ta farväl av när de flydde. När Olga berättar kommer tårarna.
– Så många barn har dött! Andra har lämnats ensamma, utan föräldrar!
6-åriga Sofia försöker trösta sin mamma. Olga stryker dotterns kind och rätar på ryggen.
– Innan kriget visste vi inte hur modiga vi var, säger hon. Men nu vet vi.
Två dagar senare anländer fler mammor till centret i Iasi: Yeva med sonen Pasha, Maria med sonen Artom och Lena med dottern Nastja. Barnen är nio år, alla tre. De leker i sovsalen och pojkarna skrattar medan de brottas om en läsplatta. För stunden slipper de tänka på att deras pappor är kvar i Ukraina. De ser ut som barndomskompisar, men har bara känt varandra i ett par dagar – och snart ska de skiljas åt igen. Lena vill till Tyskland och Yeva har vänner i Zürich. Maria, i sin tur, försöker ta sig till Spanien.
– Jag har en gammal släkting i Gibraltar, säger hon. Enlig planen skulle hon redan ha nått Cluj-Napoca i västra Rumänien.
– Jag ville till Cluj, men hörde fel och tog en buss till Husi, berättar hon och skrattar. Maria småpratar och skämtar, till synes oberörd av allt som hänt – men när någon slamrar med en tekopp bakom hennes huvud hoppar hon till och skriker rakt ut. Sekunden senare begraver hon sitt ansikte i händerna.
– Förlåt! säger hon.
Ursäkten är överflödig, för alla förstår. Varenda oväntad smäll tar henne tillbaka till explosionerna i hemstaden. Krigets fasor sätter spår även hos dem som lyckas fly. Öppna sår, även hos dem som till synes är oskadda.
text Torbjörn Vårsaga
foto Dennis Thern & My Nilsson
