Under de senaste 500 dygnen har Covid-19 präglat livet för oss alla. Det rapporteras dagligen om smittade och döda runtom i världen, men desto mindre om hur pandemins konsekvenser slår mot resten av världsbefolkningen. Hur skulle det se ut om riskgrupper och sjuka tvingades dela rum? Eller om varje munskydd kostade en dagslön? För miljontals människor är dessa skräckexempel verklighet.
Tänk dig att du är en pappa i den kenyanska slummen utanför Mombasa. Du fick aldrig gå i skolan, och får därför inga jobb, men tidigt varje morgon vandrar du in till staden och erbjuder din hjälp till vem som än behöver extra arbetskraft. Det är så de flesta i ditt område försörjer sig. Du kånkar och svettas dag efter dag, och skrapar ihop precis tillräckligt med pengar för att barnen ska få mat. Plötsligt utbryter en pandemi. Ingen får lämna hemmet utan munskydd. De får bara användas en gång och kostar lika mycket som du tjänar på en hel dag. Hur ska dina barn få mat nu?
Tänk dig att du är en mormor i en romsk familj i Rumänien. Du tar hand om sex barnbarn medan din dotter och hennes man tigger utomlands. Du och barnbarnen lever på de slantar dottern skickar hem – men plötsligt slutar pengarna komma. Din dotter och svärson har satts i karantän. Samtidigt stänger alla skolor och det införs utegångsförbud. Du tillhör en riskgrupp och borde isolera dig. Istället trängs du nu med sex barnbarn i hemmets enda rum. Vad känner du när maten tagit slut och barnen börjar hosta?
Tänk dig att du är en liten flicka i Haiti. Folk säger att pandemin inte drabbar barn, men du vet att de har fel. Du känner det i magen. För dig var skollunchen dagens enda riktiga måltid. Nu, när skolan håller stängt, går du hungrig. Om dina föräldrar stannar hemma en enda dag har de inte råd med mat den kvällen – och nu får de plötsligt inte lämna hemmet alls.
Sedan våren 2020 har den svenska biståndsorganisationen Hoppets Stjärna bevittnat denna utveckling på nära håll. När flera generationer bor trångt tillsammans utan rinnande vatten finns inga förutsättningar för god hygien och social distansering. Utegångsförbuden innebar också att utsatta familjer berövades på alla möjligheter till försörjning. Matbristen blev snabbt akut.
– Vi har förstås varit med om katastroflägen förr, säger verksamhetschefen Ulrika Kallin Eriksson. Men aldrig förr har vi varit med om en nöd som slagit samtidigt mot vartenda projekt i vartenda land.
Under pandemimånaderna har Hoppets Stjärna därför flyttat fokus från långsiktigt utvecklingsarbete till livsuppehållande åtgärder. Tack vare stor uppslutning från svenska givare har de kunnat genomföra upprepade matutdelningar i Haiti, Trinidad, Argentina, Filippinerna, Ghana, Kenya, Lettland och Rumänien.
Samtidigt har de omkullkastade förutsättningarna pushat fram nya, kreativa lösningar. I över 50 år har direktkontakten mellan faddrar och fadderbarn skett via post. När pandemin satte käppar i hjulen för detta lade Hoppets Stjärna in högsta växeln på arbetet med en ny lösning där varje fadder får tillgång till en personlig sida på internet. Från huvudkontoret i Kärrsjö hölls under fjolåret intensiva Zoom-utbildningar där fältarbetare runtom i världen lärde sig lägga upp texter, bilder, filmklipp och barnteckningar som bara blir synliga för de faddrar som informationen angår.
– Nöden har ingen lag! Såvitt jag vet blev vi nu först i Sverige med att kunna ge varje fadder daglig inblick i arbetet på plats. Det finns ju en gräns för vad som ryms i ett brev. Våra eldsjälar i fält gläds över att de nu får visa upp så mycket mer av sitt hårda arbete och av barnens framsteg, säger Hoppets Stjärnas Maria Presson.
Efter 500 dramatiska dagar ser hon med tillförsikt på framtiden. Matutdelningarna har räddat liv, och alltfler restriktionerna börjar lätta.
– Utan det fantastiska stödet från våra faddrar och givare skulle vi aldrig ha klarat av det här, säger hon. Jag är så tacksam över alla hjältar som möjliggjort så många livsviktiga insatser.
”Vi tillverkade 4 000 ansiktsmasker”
”För att få återöppna våra skolor köpte vi handdesinfektionsautomater och panntermometrar, gjorde om klassrummen och tillverkade 4 000 ansiktsmasker. Tidigare var ungefär 70 procent av barnens familjer extra utsatta. Som det ser ut nu har andelen ökat till närmare 90 procent. Vi har aldrig ställts inför något liknande förut.”
/Gilbert Ochieng, ansvarig för Star of Hope Kenya
”Haiti skulle ligga i respirator”
”Vårt samhälle har inte den struktur som krävs för att de åtgärder som I-länderna använder ska fungera här. Upp till tolv personer kan bo i samma hus med två små rum, så det blir omöjligt att följa riktlinjer för social distansering. Folk lever i konstant rädsla. De måste ge sig ut för att försörja sig, en dag i taget. Så isolering utan stödinsatser, det går inte. Om Haiti var en Covid-19-patient så skulle den patienten ligga i respirator, och respiratorn skulle vara trasig.”
/Tony Boursiquot, fältansvarig för Star of Hope Haiti
Det var som om kommunismen återvänt”
”Plötsligt behövde vi tillstånd för att ge oss ut på stan, för att få handla, för att ta oss till våra jobb. Det kändes som under kommunisttiden när vår frihet begränsades. Det var också chockartat när jag klev in i mathandeln och såg att hyllorna gapade tomma, precis som under kommunisttiden. Vi samlades, enbart familjen, och bad tillsammans varje kväll. Vi bad till Gud om beskydd från detta virus.”
/Aura Vatamaniuc, ansvarig för Star of Hope Romania
text Torbjörn Vårsaga
foto Dennis Thern och Hoppets Stjärna
