4 500 flickor. Så många har blivit gravida, enbart i och omkring hamnstaden Mombasa, sedan coronapandemin nådde Kenya. Antalet flickor som har utnyttjats, och utnyttjas, är många fler. Ökningen av tonårsgraviditeter saknar motstycke – men vad beror den på?
Sanningen är smärtsam att ta in: Dessa flickor har försökt rädda sina familjer.
Det första man behöver förstå om situationen i Kenya är att coronapandemin har fördjupat misären bland landets fattigaste och mest marginaliserade. Liksom i många andra länder har nedstängningar och restriktioner slagit hårt mot ekonomin och fått arbetslösheten att skjuta i höjden.
Detta blir oerhört påtagligt i barntäta slumområden som Mikindani utanför Mombasa, där en majoritet av de arbetsföra föräldrarna är så kallade daglönare. De har aldrig fått gå i skolan, och är därmed utestängda från den fasta arbetsmarknaden, men tidigt varje morgon vandrar de in mot stadens centrum och erbjuder sin hjälp till vem som än behöver extra arbetskraft. I regel handlar det om tungt kroppsarbete när något måste grävas, lastas eller röjas. Vid dagens slut får de i bästa fall 20 kronor för sin insats, och nästa morgon måste de söka nytt arbete igen. De har ingen uppsägningstid, ingen A-kassa, inget skyddsnät och inga besparingar. Det de tjänar på dagen är vad de köper mat för till sina barn samma kväll. När pandemin bröt ut försvann otaliga arbetstillfällen över en natt – och de fåtal jobb som återstod kunde daglönarna ändå inte ta. De restriktioner som infördes dikterade nämligen att ingen fick lämna hemmet utan munskydd. De billigaste munskydden av engångstyp kostar 20 kronor – alltså samma summa som dessa människor kan hoppas på att tjäna under den dag när skyddet används.
Denna ohållbara situation har skapat utbredd och eskalerande matbrist bland slummens familjer. Och det, i sin tur, har gjort föräldrarna alltmer desperata. Så desperata att vissa av dem har börjat ”uppmuntra” sina egna döttrar att träffa äldre män som kan ge dem pengar, eller åtminstone mat. Ja, du läste rätt: Unga flickor pressas in i prostitutionsliknande beroendesituationer av samma människor som borde skydda dem från övergrepp. Slummens barn säljer sina kroppar – och de gör det för sina familjer skull.
Den svenska biståndsorganisationen Hoppets Stjärna, som driver två skolor i slumområdet Mikindani, vittnar om hur barn på deras skolor utsätts för det här.
De yngsta flickor som Hoppets Stjärna nu försöker hjälpa, stötta och trösta är bara elva år.
Viruset fortsätter spridas, samhällen förblir stängda, och en tragedi leder till nästa. Priset för pandemin blir dessa flickors kroppar, deras barndom, och deras framtid.
Tack och lov finns det ljuspunkter. Pastor Gilbert Ochieng, som ansvarar för Hoppets Stjärnas arbete i Kenya, har tagit initiativet att regelbundet bjuda in utsatta flickor till Word of Life-kyrkan i Mikindani, som är stor nog att möjliggöra social distansering under träffarna.
Gilbert kallar dessa stödgrupper för ”Pastoral Care Program for the Girl Child” och till sin hjälp har han tre kvinnliga lärare som också är certifierade skolkuratorer.
Utöver stödsamtal och rådgivning inkluderar programmet utdelning av mensskydd och hygienartiklar samt, inte minst, matpaket till familjerna. Bortom de moraliska aspekterna av vårdnadshavarnas agerande kvarstår det högst konkreta problemet att maten inte räcker till för dem och deras barn.
– Jag har också bett till Gud om vägledning, berättar Pastor Gilbert. Den gudomliga vägledning jag fick var att även bjuda in flickornas syskon och föräldrar till vår kyrka, för att diskutera dessa svåra frågor med dem och försöka finna lösningar tillsammans. Vi måste helt enkelt förmå dem att själva bli en del av lösningen.
text Torbjörn Vårsaga • foto Hoppets Stjärna
