Under Kenyas sol har människor vandrat sedan urminnes tider, men många av de 40 miljoner invånare som lever där i dag gör det under svåra förhållanden. I ett fattigt ökenområde på landsbygden utgör Star of Hopes framtidssatsningar små oaser av hopp.
Star of Hopes verksamhet i kenyanska Mombasa startades under 80-talet av Star of Hopes grundare Erik Gunnar Eriksson. Allt utspelade sig i slumområdet Mikindani, där staden ställde ett markområde till förfogande. Genom ett bidrag från Sida uppfördes en ändamålsenlig byggnad, och Mikindani blev en förskola rikare. Under slutet av 90-talet tillkom även en grundskola. I dag har för- och grundskolan drygt 350 elever tillsammans – och framgången för skolorna är stor.
2012 lyckades lärarna och barnen i klass åtta, efter hårt engagemang och arbete, klättra upp från under sextionde till tjugonde plats vid de nationella proven. Ett stort bevis på skolornas potential, konstaterar rektorn Gilbert Ochieng som har stora visioner för framtiden.
– Vi vill bli en förebild för andra skolor, berättar han. Vi vill resa oss över medelnivån och fortsätta klättra mot toppen när det gäller både resultat och kvalitet.
Viljan att bli en modern och kvalitativ skola är stark, men vägen dit är fortfarande lång. Skolan skulle behöva en upprustning från topp till tå. Klassrummen saknar fläktar, bänkar och golv är trasiga, toaletterna behöver renoveras och lekplatsen utanför likaså. Elevernas potential råder det däremot ingen tvekan om.
– Vi gör vad vi kan med de medel vi får, säger Gilbert under en rundtur utanför förskolan.
En bit bort från lekplatsen finns ett par skjul där skolan föder upp kycklingar för att kunna sälja på marknader. Bakom skjulen döljer sig ett grönsaksland, och dessutom finns det odlingar vid skolans egen kyrka en bit därifrån.
Att öka sin självförsörjning är ett viktigt framtidsmål.
Att öka sin självförsörjning är ett viktigt framtidsmål
En timmes bilfärd från Mombasa, rakt ut i bushen, ligger byn Jimba. Området är torrt, varmt och ensligt. Här har Star of Hopes skola, och inte minst den nya brunn som byggts intill skolbyggnaden, betytt enormt mycket för ortens drygt 1 800 invånare. Tidigare var tillgången till rent vatten minimal, och familjerna fick hålla tillgodo med smutsigt pölvatten som de tvingades gå sju kilometer för att nå. Brunnsprojektet har inneburit en fantastisk förändring.
Precis som i Mikindani finns här stora drömmar om framtiden, och under ett stormöte som hålls under Star of Hopes besök diskuteras hur orten ska kunna utvecklas. Skolan skulle behöva expandera från förskolenivå ända upp till högstadienivå – och om två eller tre nya brunnar tillkom skulle orten kunna bli helt självförsörjande. De flesta av invånarna är nämligen goda jordbrukare, så om det bara fanns tillräckligt med vatten skulle det skapa nya arbetstillfällen, inkomstkällor och mat på bordet. Men att bygga en brunn är dyrt, och ortens framtid vilar därför i händerna på människor långt bortom byn. Omvärldens generositet avgör om utvecklingen i Jimba kommer stagnera eller ta fart framöver.
En dryg timmes bilfärd från Jimba ligger byn Mdomo där Star of Hope har ytterligare ett skolprojekt. Att fattigdomen på landsbygden är svår är ingen nyhet, men i Mdomo är situationen extrem. Skolan består av lite lerväggar, breda pinnar och ett plåttak. Till en början fanns inte ens några bänkar, så barnen satt på marken under lektionerna.
Skolan, som även fungerar som kyrka, startades av pastor Simba och hans fru Christine. Simba såg ett behov och Christine föreslog att de skulle starta en skola; om inte annat bara för att barnen skulle få någonstans att hålla till på dagarna.
– Vi behöver hjälpa barnen, säger Simba som hittills arbetat helt utan lön.
Christine och de två andra lärarna får i dag en liten ersättning av Star of Hope.
Under en rundtur på skolområdet går vi förbi ett stort träd, fullt av fem centimeter långa taggar. Pastor Simba berättar att de en dag hittade en av eleverna uppe i trädet. Han hade trotsat de sylvassa taggarna och klättrat upp för att fånga en fågel.
Varför? För att ha något att äta.
När Star of Hope först kom till den lilla skolan fanns där ingen mat alls, så barnen svalt. I dag får de åtminstone en säck med ris eller bönor med jämna mellanrum. Även här är självförsörjning ett viktigt mål för framtiden, och bredvid skolbyggnaden finns ett grönsaksland där det är tänkt att de ska börja odla lite olika grödor. Det finns även planer på att sätta upp en mindre biodling i närheten för att få in några extra kronor. Några kronor, eller närmare bestämt fem stycken, är förresten vad familjerna får betala per månad för att ha sina barn i skolan.
– Det är ett stort problem för många familjer att få ihop pengarna, berättar Simba. Men de måste ju kunna betala för skolmaterialet, maten och i förlängningen även lite lön åt personalen.
Det råder allmän skolplikt i Kenya, men de statliga skolorna har inte tillräckligt med pengar. Eleverna får därför betala för allt skolmaterial och dessutom för den obligatoriska skoldräkten. Många familjer har inte råd med det – och om man kommer till skolan utan att kunna betala för sig blir man hemskickad igen.
Hos Star of Hopes skolor i Mikindani tas en liten avgift ut, men den täcker också alltihop. Barnen får då tillgång till utbildning som de annars aldrig skulle ha råd med. De får dessutom ett mål mat om dagen, vilket ibland är mer än vad familjerna kan erbjuda när barnen är hemma.
Att kunna fortsätta studera efter grundskolan är dyrt, och därför har Star of Hopes skolor en slags KY-utbildning där eleverna får lära sig snickra eller sy kläder. Där tillverkas bland annat skoldräkter åt eleverna – ännu ett sätt att få verksamheten att gå runt.
Med små men välanvända resurser rustar skolorna sina barn för en ljusare framtid.
text • foto Simon Engström
