Cilla Stjernberg kan falla i gråt när hon hör hur föräldrar skäller på sina barn.
– Jag tänker att barn är den absolut finaste gåvan vi fått som vi borde behandla som det allra dyrbaraste vi har. Istället blir många barn behandlade som om de inte vore vatten värda. Det kan göra mig så upprörd.
Fridlyst är en verksamhet där man har stödgrupper för barn, ungdomar och föräldrar i familjer med separationer, beroende och psykisk sjukdom. På Fridlyst får barnen tillfälle att träffa andra i liknande situationer. Olika teman bearbetas med hjälp av aktiviteter, uppgifter, filmer och lekar. Tillsammans med erfarna ledare ges föräldrarna möjlighet att samtala om hur de på bästa sätt kan stödja sina barn och utvecklas i sitt föräldraskap.
Ansvarig för verksamheten heter Cilla Stjernberg. Hon arbetar som samordnare på socialförvaltningen i Huddinge kommun i Stockholm. Hos henne arbetar
15 ledare i olika stödgrupper.
– Familjerna som kommer till oss kan till exempel ha gått igenom en separation eller vara mitt uppe i en vårdnadstvist. Jag möter också många familjer där en förälder dricker för mycket, tar tabletter eller andra droger, vilket också påverkar hela familjen. Vart femte barn lever i en familj med missbruk eller riskbruk av alkohol, narkotika eller tabletter. Det är cirka sex barn i en klass med 30 barn, konstaterar Cilla när vi möts i ett samtal kring temat ”Barn som far illa”. Hon fortsätter:
– Många tror att de är helt ensamma om att ha en förälder som dricker för mycket för det är för skamligt att våga prata om. Jag har mött många äldre ungdomar som kan vara ända upp emot 20 år som aldrig tidigare berättat för någon att de under hela sin uppväxt levt med en förälder som dricker för mycket. På Fridlyst har vi även grupper för familjer där det finns psykisk sjukdom, som till exempel depression eller bipolär sjukdom. I flera av våra grupper har barnen även varit med om våld.
I utvärderingar som Cilla och hennes kollegor genomfört skriver barnen:
”Det är bra att gå på Fridlyst för man får ur sig allt som är jobbigt.”
”Nu vet jag att det inte är mitt fel att mamma och pappa bråkar.”
”Jag trodde jag var ensam om att ha en förälder som mår psykiskt dåligt men nu vet jag att det finns fler.”
”Jag skämdes för att min pappa dricker för mycket men nu känns det lättare, när jag vågar prata med andra som har det likadant. Mina kompisar i gruppen och ledarna förstår så bra.”
”Nu vet jag att det går att laga känslor.”
”Det är skönt att veta att jag inte är ensam för jag skämdes när jag trodde att det bara var min familj som hade massa problem.”
På Fridlyst arbetar man utifrån ett dockskåp. Cilla menar att dockskåpen är ett bra sätt, särskilt för de yngre barnen, att kunna berätta och förklara vad som händer hemma.
– Med hjälp av dockorna visar de hur föräldrarna bråkar, detaljer som att någon kastade glas i väggen, hur de låg i sin säng och grät utan att någon vuxen märkte det. Det är ett pedagogiskt sätt att få bearbeta det som hänt. Detaljerna kan spela stor roll i berättelserna. Barn kan till exempel med dockskåpets hjälp visa hur rädda de blev när pappa ställde ner kastrullen hårt på bordet, när mamma låste in sig på toaletten och grät eller när till och med katten gick ut för att den blev rädd. Vi får väldigt levande berättelser som beskriver vad som har hänt när deras föräldrar bråkat, när någon förälder druckit för mycket, mått psykiskt dåligt och när det förekommit våld, säger Cilla.
Till olika grupper kommer det en del barn som är placerade i olika jour- och familjehem. Cilla berättar att det betyder mycket för dem att få träffa andra barn som också är placerade.
– En del känner sig väldigt ensamma om att ha det på det sättet. För en del är det en stor sorg att inte kunna bo hos sina biologiska föräldrar. I grupperna för både barn och ungdomar som har föräldrar som är beroende är vanliga frågor hur föräldrar kan fortsätta med sitt missbruk när de vet att det lett till att de inte får bo med sina barn. De känner sig ensamma, övergivna och svikna. Därför är det viktigt att de får träffa andra i en liknande situation, hämta styrka hos varandra och få redskap av ledarna att stärka sig själva.
Cillas erfarenhet är att om man visar att man bryr sig på riktigt och verkligen är intresserad av att lyssna så kommer barnen att berätta.
– De kanske inte alltid vågar ge dig hela berättelsen på en gång men om du fortsätter visa att du bryr dig på ett äkta sätt kan du bygga upp ett förtroende som gör att du blir den trygga vuxna som de väljer att prata med.
Cilla upplever att de flesta barn längtar efter att vuxna ska bli bättre på att lyssna. Traditionell ”fråga–svar-konversation” är inte alltid det bästa. Den klassiska frågan: ”Hur har du haft det i skolan idag?” får ofta det korta svaret: ”Bra”. Frågar du däremot ”Vad har varit det bästa idag?” och ”Vad har varit det sämsta idag?” så får du lättare igång ett samtal. Får du dessutom i barnet lite mellanmål eller mat först så har du större chans att de orkar prata.
Jag är väldigt kreativ i mina samtal med barn. Ibland pratar vi medan vi hoppar på en studsmatta, äter glass, ligger under bordet. Med tonåringar är det till hjälp att ta en promenad eller åka bil så att de slipper se en i ögonen medan man pratar.
Enligt Cilla är en viktig nyckel, om du vill lyckas med ett bra samtal, att komma ihåg att vi har två öron och en mun. Hon menar att man bör lyssna dubbelt så mycket som man pratar.
– Var sparsam med dina ord. Vi vet själva hur trött man kan bli när någon ska börja ösa över en råd innan man knappt har hunnit få uttrycka vad man är ledsen eller frustrerad över. Ofta är det skönt att någon bara lyssnar och visar empati.
Cilla säger att det även är väldigt viktigt att vi vuxna undviker att gå i försvar. Detta gör att barn inte vill berätta fler gånger.
– När ett barn till exempel visar att han eller hon är arg på föräldern och föräldern börjar säga saker som: ”Men om du inte hade gjort så hade jag inte behövt bli arg på dig, du måste tänka på hur du beter dig och du måste ändra det och det … o.s.v.”, menar Cilla att föräldern i sådana fall lätt lägger över skulden på barnet.
– Föräldrar tjatar och klagar fruktansvärt mycket på sina barn. Det är en stor sorg för mig. Jag kan nästan börja gråta när jag hör vuxna skälla på sina barn på till exempel bussen, på stan, på fester. Jag tänker att barn är den absolut finaste gåvan vi fått som vi borde behandla som det allra dyrbaraste vi har. Istället blir många barn behandlade som att de inte vore vatten värda. Det kan göra mig så upprörd. Vi vuxna måste skärpa oss och ta hjälp i vårt föräldraskap av någon professionell om vi märker att vi skäller alltför mycket. Tänk gärna att du ”tar med dig jobbet hem”. Bete dig minst lika bra hemma som du gör på jobbet. Gärna ännu bättre eftersom hemma finns de som du valt att leva med och som du älskar allra mest. De förtjänar all din kärlek och din respekt, utbrister Cilla. Hon säger att vi föräldrar oftast kan bättre än vi tror. Man bör sluta skylla på andra och se alla deras misstag.
– Titta på dig själv istället och fundera på hur du på bästa sätt ska hantera när du tycker att någon annan beter sig på ett sätt du inte önskar. Vi kan inte förändra någon annan än oss själva om vi vill lyckas i relationer. Det finns oerhört mycket bra hjälp att få på detta område. Våga ta emot hjälp och arbeta med ditt föräldraskap. Jag lovar att du kommer kunna utvecklas. Ingen är fullärd när det gäller föräldraskap och relationer. Det finns stor utvecklingspotential. Ett tips på en handfast och konkret bok är ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster.
Vad har många av de barn som du möter varit med om?
– Jag tycker att ett av de största problemen som är väldigt vanligt är att vuxna bråkar alldeles för mycket, både med varandra som föräldrar och med barnen. De som vi älskar allra mest behandlar vi ofta sämre än våra kollegor på arbetet. Vi skulle aldrig tänka tanken att använda samma tonfall, attityd och beteende mot en kollega som vi gör mot vår familj. Jag tror vi behöver ta krafttag med oss själva och tänka på den bästa gyllene regeln: ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad.” Vill jag att någon har detta tonfall, denna attityd och detta sätt att behandla mig på om det vore jag som gjort något tokigt? Hjälper eller stjälper det? Vad skulle betyda mest för mig om jag vore i den andres skor? Om vi på riktigt vill försöka förändra en person eller en situation så är mitt råd att först ta tio djupa andetag och flyga upp i ett helikopter-perspektiv där vi tänker efter väldigt noggrant innan vi säger något till dem vi älskar. De förtjänar din respekt. Våga ta emot hjälp om du upplever att ni skulle kunna lösa konflikter på ett bättre sätt. Det finns så mycket bra hjälp att få. Boka tid hos en föräldrarådgivare i din kommun, gå en föräldragrupp, ring BRIS föräldratelefon eller samtala med en kurator på vårdcentralen. Det är väl investerad tid som du får igen tiofalt i vardagens utmaningar.
Du har kallats för ”barnens ambassadör”. Varför tror du?
– För att jag har ett väldigt tydligt barnperspektiv. Jag vill alltid titta på frågor utifrån barns ögon. Det är lätt att säga att vi vuxna försöker ha barnfokus men vad innebär det i praktiken? För mig innebär det att barnen är det absolut dyrbaraste vi har. De är guld värda för oss. Om vi behandlar dem på det sättet så skulle vi skälla betydligt mindre, lyssna mer på dem, förstå bättre och ge dem massvis mer kärlek!
Cilla tipsar: Så kan du hjälpa barn som far illa!
För det första så behöver du inte veta att ett barn far illa. Det räcker att du har en magkänsla att något kanske inte står riktigt rätt till. Våga tillåta dig att känna oro! Gör hellre en ansökan om hjälp (orosanmälan) till socialtjänsten en gång för mycket än en gång för lite! Om din magkänsla hade fel så händer inget mer än att socialtjänsten fick chans att visa att de finns om familjen någon gång önskar stöd längre fram. Du kan vara anonym. Slå på ordet orosanmälan på din kommuns hemsida så kan du enkelt fylla i den via nätet.
Visa barnet att du bryr dig! Ställ frågor om hur läget är hemma, vad de brukar göra på helgerna, vad barnet tycker är det bästa och sämsta hemma, hur mamma och pappa mår osv. Om du har svårt att få svar så ge lite exempel på hur det kan vara att ha det tufft. Säg till exempel: ”Jag känner andra familjer där de bråkar ganska mycket och det kan vara jobbigt att lyssna på när man är barn. Hur tycker du det är när vuxna är arga, dricker eller mår psykiskt dåligt?”
Fråga barnet hur det har det om och om igen! Du kanske får svar att de vill ha hjälp först när du frågar för tionde gången! Var kreativ och ställ frågan på olika sätt. Det är det bästa tipset jag får från vuxna som vuxit upp i familjer som haft det tufft när jag frågar vad de önskar att någon skulle gjort när de var små. Då svarar de ofta att de önskar att andra vuxna inte skulle gett upp när det gällde att våga fråga om de behövde hjälp!
Bjud hem ett extra barn så ofta du kan! Ta med barn som du anar inte har det så lätt hemma på middag, på helgerna och på er semester. Många barn har berättat för mig att det var när de fick vara med andra vuxna som de upptäckte att deras föräldrar betedde sig på ett sätt som inte var okej. En del har aldrig upplevt hur det är att äta en hel middag tillsammans utan konflikter.
text Frida Funemyr • foto Model House Sweden och privat
