- Annons -

Att återvända till Tanzania var ingen självklarhet för Overa Sahlberg. Hon trivdes bra i Sverige och med arbetet som präst i Svenska kyrkan. Men med facit i hand var det ett riktigt beslut. För 130 barn gör det dagligen en enormt stor skillnad.

I ett hus vid Kilimanjaros fot i nordöstra Tanzania har Overa Sahlberg, 61 år, hittat hem i dubbel bemärkelse. Hon har återvänt till den plats där hon själv växte upp som barn, och hon får göra det hon vill – hjälpa människor och undervisa på en bibelskola.
Overa Sahlberg har bott i Sverige i 23 år. Hon gillar att ha en välplanerad tillvaro – vilket hon uppfattar som mycket svenskt. Men när pensionen började närma sig för maken Carl-Erik så tog de ett viktigt beslut: att flytta till Tanzania. De visste att där fanns många barn som for illa och tanken på att kunna starta ett barnhem växte sig allt starkare.
– Jag har inte gått alla år i Sverige och längtat tillbaka till mitt hemland. Det var ingen överenskommelse mellan oss att vi någon gång skulle återvända. Tvärtom, jag trivdes bra i Sverige, säger Overa.
Men 2012 gick flyttlasset till den lilla staden Marangu i Tanzania. Huset som Overa och Carl-Erik nu bor i är stort och välkomnande, men här råder enkelhet. Runt dem finns hela tiden människor med stora behov och hjälpsökande knackar på dörren i stort sett varje dag.
– Ibland kan jag känna mig pressad och det händer att jag ibland gett bort saker som jag egentligen skulle behöva. Jag kan också känna mig otillräcklig, säger hon.
Sedan tretton år tillbaka driver Overa och Carl-Erik Sahlberg organisationen Mokicco, Mount Kilimanjaro Children Care Organisation. I dagsläget har de 130 barn placerade i 26 olika familjehem – och verksamheten växer hela tiden.
Från början tänkte de sig ett traditionellt barnhem, men kloka människor rådde dem att istället inrätta flera familjehem där barn får växa upp i en hemmiljö och inte på institution.
– Fördelen med familjehem är att när barnen blivit lite äldre så finns det ett hem att återvända till. På ett vanligt barnhem kommer hela tiden nya barn, så din sängplats finns inte kvar. Barnen där blir föräldralösa en andra gång i livet.
Barnen som Mokicco tar hand om hade annars haft svårt att klara sig i tillvaron. Många är föräldralösa, medan andra har blivit övergivna. Ofta är det en präst eller en byordförande som kontaktar Mokicco och ber dem ta hand om ett barn.
Overa berättar om en kvinna som kom med ett barn som var handikappat, händer och fingrar var missbildade. Släkten ville inte att barnet skulle vara kvar.
– Kvinnan som kom med barnet ville att vi skulle ta hand om det trots att de själva var muslimer och vi är kristna. Flickan blev döpt, istället för att heta Amina fick hon namnet Hanna och hon bor nu i ett familjehem.
De familjer som tar emot barnen, och får en ekonomisk ersättning för det, rekryteras på rekommendation. Ofta är det någon som studerar till evangelist och som Overa och Carl-Erik möter i sina bibelklasser som känner en kallelse att också öppna sitt hem för fler barn.

Overas egen uppväxt var inte helt problemfri trots att familjen hade en kaffeodling att leva av.
– Vi hade det ganska fattigt. Egentligen kunde vi haft det bra, men det fanns alkoholproblem i familjen och det var där alla pengar försvann.
Idag har hon viss hjälp av sina erfarenheter från barndomen. Många av de barn som Mokicco hjälper har blivit lämnade av sina föräldrar på grund av alkoholism.
– Jag förstår deras situation. Det hjälper mig att bedöma om det är barn som vi verkligen behöver ta hand om.
Overa sköter all administration, rekrytering av nya familjehem och den regelbundna kontakten med familjerna. Geografiskt finns de flesta hemmen inom cirka 2 timmars bilresa, men ibland på lervägar som delvis har regnat sönder. De besöker regelbundet hemmen, men de flesta kontakter sköts för enkelhetens skull via telefon.
– Mobiltelefoner är jättebra! Nu kan man ju få tag i människor överallt, säger Overa och hon är verkligen en aktiv telefonpratare.
Hon utstrålar lugn och eftertänksamhet i mötet med människor. Men under sitt milda yttre är Overa en person med stark övertygelse. Hon visste till exempel tidigt att hon ville utbilda sig och trots att föräldrarna misstyckte så började hon läsa på bibelskola för att bli församlingsassistent. Föräldrarna var kristna och flitiga gudstjänstbesökare, men tyckte inte att det var någon framtid att bli församlingsassistent.
– Nej, de tyckte inte jobbet var så bra. Förutom att undervisa skulle man också städa och tvätta kläder. Men jag tyckte att det var värt det, eftersom jag också fick hålla i undervisning för många, till exempel kvinnogrupper, konfirmander och söndagsskollärare.
Även om Overa egentligen ville bli präst, så var det 1980-tal och det fanns ännu inga kvinnliga präster i Tanzania. Utvecklingen var på väg däråt, men det fanns en hel del motstånd.
– Motståndarna var framför allt präster, inte lekmän.

En tysk nunna som var missionär i Tanzania var en bidragande orsak till att Overa fortsatte på den inslagna banan. Nunnan bekostade hennes skolavgift så att hon kunde läsa på prästseminariet. Några år senare, 1992, prästvigdes Overa som en av de första kvinnorna i Tanzania.
Det var också på teologiska seminariet som hon och Carl-Erik Sahlberg blev ett par. Han var i mitten av 1980-talet utsänd som missionär från Sverige och undervisade på skolan.
Att Overa gifte sig med en svensk man är ännu ett exempel på att hon går sin egen väg. Hon vågade lämna sitt hemland för Sverige och det har hon inte ångrat.
– En sak som jag lärde mig i Sverige var att planera långsiktigt. Det försöker jag uppmuntra människor till här, att inte bara låta dagen gå utan att ha en plan.
Tillsammans med Carl-Erik har hon fyra barn, adopterade från Tanzania. Familjen bodde i Södertälje och Overa arbetade som präst i olika församlingar i Stockholms stift. Men Sverige är också ett land där rasismen ibland finns nära under ytan. Ett dopsamtal som över telefon var väldigt trevligt bytte ton när dopfamiljen och hon möttes och det blev uppenbart att Overa är afrikanska.
– Det var mycket lättare att jobba som jourhavande präst och ha alla själavårdssamtal via telefon. Att det hördes att jag hade en brytning spelade inte så stor roll.

Overa Sahlberg kan med rätta använda olika titlar: präst, lärare, översättare och författare. Men den verksamhet som ligger henne närmast om hjärtat är den familjehemsverksamhet som hon och maken Carl-Erik driver, där omkring 130 barn fått ett tryggare liv.

Idag har cirkeln slutits. Fyra dagar i veckan arbetar Overa på bibelskolan i Mwika, som drivs av den lutherska kyrkan, just den skola där hon själv läste teologi som ung. Nu undervisar hon i Gamla och Nya testamentet, homiletik och förvaltarskap. På senare tid också i kyrkohistoria, trots att det egentligen inte är hennes ämne.
– Det är lite tufft, jag måste läsa in väldigt mycket, säger hon.
Förutom att stå i ledningen för arbetet med familjehemmen och undervisa på skolan arbetar Overa med översättningar, främst från svenska och engelska till swahili. Hon skriver även böcker, en bok om Katarina von Bora, som var Martin Luthers hustru, och en bok om Rut, en av Bibelns starka kvinnogestalter.
– Kvinnor kommer ofta i bakgrunden och det skrivs inte så många böcker om kvinnor i kyrkohistorien. Jag är därför glad att boken om Katarina von Bora har sålt så bra här i Tanzania.
På söndagarna predikar hon ofta. I församlingen följer man kyrkoårets texter, men det finns vissa ämnen som gör henne extra glad, som t.ex. förvaltarskap.
– Jag tycker om att uppmuntra människor att förvalta det de har fått, säger Overa.
Och hon lever som hon lär. Hon förvaltar ett förtroende som hon och Carl-Erik Sahlberg byggde upp under sina år som präster i Stockholm. Det är människors stora förtroende för dem som gör att de nu kan bedriva ett arbete bland föräldralösa och utsatta barn i Tanzania.
– Jag är så tacksam till alla i Sverige som bidrar med pengar. Det betyder oerhört mycket att kunna hjälpa så många barn.
Hon hoppas få fortsätta många år framöver.
– Jag vill fortsätta livet ut att hjälpa utsatta barn, men också änkor och fattiga kvinnor. Jag hoppas få leva länge och ge tillbaka något av det jag själv har fått.

text Miriam Arrebäck • foto Magnus Aronson

- Annons -