Anna Nordins liv hängde på en skör tråd och hon fick amputera sitt ena ben. Tonårstiden blev svår och Anna såg på sig själv med nya ögon. Hon blev plötsligt ett offer och kunde inte prata med någon om olyckan. Men så kom vändpunkten som förändrade hennes syn på sig själv. Idag är Anna en stolt överlevare. Anna är ryttaren som trots sitt funktionshinder har lyckats med den fantastiska bedriften att komma med i två landslag samtidigt.
När Anna Nordin var 3 år gammal tog hennes mamma med sin dotter till ponnyridningen på den närliggande ridskolan. Därefter var hon fast.
– När jag var sju år hade jag den stora lyckan att få en egen ponny. Vi renoverade stallet på min mammas barndomsgård och samtidigt som jag fick en ponny köpte min styvfar den första travhästen. Eftersom han jobbat med travhästar som ung fanns hästtraditionerna redan i familjen. Jag fick en före detta ridskoleponny, för att den skulle vara lugn, pålitlig, välutbildad och van vid nybörjare, berättar Anna när vi ses hemma i hennes och sambon Magnus villa i Stockholm.
Anna är med i landslaget för ryttare med funktionsnedsättning. Hon är även ute i landet och föreläser om att ha rätt inställning till livet. Och Anna vet vad hon talar om. Den inställning hon talar om bygger på vad som hände när hon var endast 11 år gammal.
– Jag och min häst var på väg hem från en ridlektion. Det var en tidig höstkväll. Vi hade cirka en kilometer att skritta och det hade börjat skymma. Det fanns två vägar att välja mellan. Jag valde, fast mamma hade sagt att jag inte fick, att rida på stora vägen istället för den lite längre vägen där bilarna körde långsammare. När man är elva år ser man inte farorna som lurar, man har ingen erfarenhet av att det kan gå fel. Därför förstår man inte heller alltid de förhållningsorder man får av sina föräldrar, menar Anna och lyfter upp sin hoppande lilla tillgivna pudel i famnen.
När Anna och hästen hade kommit nästan hela vägen hem fick de möte med två bilar.
Bilen som låg längst bak påbörjade en omkörning, trots att vägen var smal och Anna och hästen befann sig mitt på vägen. Anna försökte förtvivlat att styra ner sin häst i diket, men diket var djupt och mörkt och hästen bländades av de mötande bilarnas strålkastare och tordes inte gå ner.
– Vi frontalkolliderade med den omkörande bilen, min häst träffades i bröstet och avled omedelbart. Jag fastnade antagligen med vänster ben i bilens kofångare och kastades sedan över bilen. Min mamma och en äldre kompis kom bara en liten stund senare…
Anna minns inget från krocken mer än att hon kände sig väldigt trött.
– Elva evighetslånga minuter försökte de hålla mig vaken i väntan på ambulansen. Jag kände mig bara otroligt trött och ville inget annat än sova. Jag blev jättearg på Helen, min kompis, för att hon envisades med att väcka mig så fort jag slumrade till. En annan kompis kom ridande och de lånade hennes stigläder för att stoppa blodflödet från mitt sargade ben. Läkare har i efterhand förklarat för Anna, att tack vare att kompisarna lyckades hålla henne vaken, lever hon idag.
På grund av den enorma smärtan hölls Anna nedsövd under en veckas tid på sjukhuset. Man var tvungen att ta beslutet att amputera hennes ben, det var för söndertrasat för att kunna räddas. Anna hade även brutit nyckelbenet samt hade djupa köttsår på sidan där hon slagit i marken. Men hon levde.
Anna kände att hennes ben var borta innan någon läkare hann berätta.
– Jag förstod inte då att jag skulle vara utan ben resten av livet och reagerade faktiskt inte så starkt just därför. Tänkte nog mer att det var som när man tappat en tand, att jag skulle få ett nytt ben av plast som skulle sys fast och fungera som ett vanligt ben. Svårast var det för mina föräldrar, de förstod på en gång vilka konsekvenser olyckan skulle få för mig i framtiden.
En tid senare när chocken hade lagt sig och Anna förstått att hon alltid skulle vara utan ben kom sorgen. Hon fick träffa barnpsykolog, men det passade inte henne
– Jag tror att för vissa passar det kanonbra att prata ut med en psykolog, men för mig har det hjälpt att prata på ett annat sätt. Psykologen som mötte mig tyckte synd om mig, men jag tyckte inte synd om eller var ”stackars” med mig själv.
Klasskompisarna hade gjort upp ett schema, varje dag kom någon och hälsade på Anna och hade godis, teckningar och presenter med sig, så just då tyckte hon att det var ganska spännande.
– Jag blev hyllad som en hjälte eftersom jag hade överlevt.
Efter en vecka på intensivvårdsavdelning flyttades Anna till barnavdelningen, och efter ytterligare en vecka fick hon åka hem. Anna satt i rullstol med amputerat ben nedanför knät och gips upp till höften; mycket stapplande kunde hon ta sig fram på kryckor.
– Samma kväll som jag kom hem ringde min kompis Helen, som hjälpte till vid olyckan, på dörren. Hon hade ju, som alla andra ponnyungar, blivit itutad att om man ramlade av så skulle man upp på hästryggen så fort som möjligt igen, för att inte bli rädd. Och för mig hade det ju gått hela två veckor… Ingen tid att förlora med andra ord. Hon frågade om jag inte ville följa med ut till stallet, och det ville jag ju. Med lite hjälp kunde jag hoppa fram på mina kryckor. Väl ute i stallet frågade hon om jag inte ville pröva att sitta på hennes ponny Sunshine. Det var klart att jag ville det! Med hjälp av upp-och-nervända drickabackar och envishet lyckades vi få mig att kravla upp på den ganska stora D-ponnyn.
Där satt Anna, gipsad och med benet rakt ut och armen i mitella, men hon kände lycka. Det slutade med att de var ute i två timmar och hon prövade till och med att trava. Ingen i Annas familj har någonsin sagt att något är omöjligt, men Annas mamma var naturligtvis utom sig av oro när de kom tillbaka. Så började den långa vägen tillbaka.
– Jag började rida på nytt fast med nybörjarlektioner; det var ju ett helt nytt sätt att balansera på som behövdes.
Efter ett halvår kände Anna sig redo att skaffa en egen ponny igen.
– Jag har alltid gillat utmaningar, så naturligtvis var inte den snällaste ponnyn att tänka på. När jag hittade en liten krabat som stack med mig i slängtrav i djupsnö när jag provred, så visste jag att jag hittat rätt. Så fick han ju inte göra. Så då var det ju bara att köpa honom och öva på, säger Anna och skrattar.
– Som elvaåring har man inte så bra koll på vad en benprotes är, och när jag väl insåg att det var något man skulle ta på och av, och inte ett ”nytt” ben som syddes fast, blev jag jättearg och besviken. Jag vägrade resolut att använda den! Så under det första året efter olyckan gjorde jag allt på ett ben, red likaså. Jag tävlade hoppning med min nya ponny Rossau, och gick banan hoppandes på kryckor.
Till slut fick jag komma till ortopeden i Uppsala och där lyckades de övertala mig att pröva att använda protes. Och när allt kom omkring var det ju ganska praktiskt att ha två ben igen. Idag har Anna fem olika benproteser som hon använder för olika ändamål.
Den första tiden efter olyckan hade Anna enorma nervsmärtor vid stumpen och hon fick ta starka mediciner. Än idag kan hon få väldigt ont, speciellt när hon ansträngt sig och gått för mycket. Hon får därför parkera på handikapp-parkeringar,
något som inte alltid förstås av allmänheten.
– Flera gånger har jag fått elaka blickar när jag hoppat ut ur bilen, det syns inte på mig att jag har protes under jeansen och jag kan ju gå utan att halta – även när jag har mycket ont, men detta är något jag har fått öva upp. Därför brukar jag svara deras blickar med ”Alla funktionsnedsättningar syns faktiskt inte”. Att kunna parkera där ger mig förutsättningar för att t ex kunna handla själv, trots mina begränsade gångmöjligheter.
Min bästa vän fick inte reda på att jag hade protes förrän det hade gått sju år
Hur upplevde du tiden som tonåring?
– Efter olyckan var jag samma Anna som jag var innan för alla mina klasskompisar i klassen. Men när jag började högstadiet hände något. Jag kände ingen, men alla trodde de visste vem jag var. Det viskades i korridoren om mig när jag gick förbi. När jag träffade en kille gick det alltid åt skogen. Andra sa till honom att inte kunde han vara tillsammans med en tjej som bara har ett ben. Många tjejer var konstigt nog avundsjuka. En tjej sa till mig en gång ”Om inte jag har en kille ska väl inte heller du ha det”. Det var som att de tyckte att bara för att jag hade en funktionsnedsättning skulle jag lyckas sämre med allt än de som var utan hinder. De kände sig hotade av att jag vann tävlingar och mästerskap. När jag sedan flyttade från Sundsvall till Uppsala för att plugga sa jag aldrig något om min olycka till någon. Min bästa vän fick inte ens redan på att jag hade protes förrän det hade gått sju år. Hon blev besviken, och det tog tid för henne att förlika sig med att jag inte känt att jag kunde berätta för henne.
– Bemötandet som jag fick under högstadietiden fick mig att skämmas för den jag var och jag fylldes av spänningar som jag tidigare inte hade haft.
Men idag berättar du offentligt om ditt öde. När kom vändpunkten?
– Jag kände att jag inte ville fortsätta att låta det här påverka mig på ett negativt sätt. Jag bestämde mig att tänka om huruvida jag såg olyckan som min tur- eller otursdag. Jag hade ju faktiskt fått nytt liv den där dagen och precis som klasskompisarna från mellanstadietiden, som hyllade mig som en hjälte, ändrade jag min syn på mig själv till densamma som de hade. Jag gick från offer till hjälte. Då kunde jag plötsligt börja prata om min funktionsnedsättning öppet med alla. Jag är en stolt överlevare. Det gick naturligtvis inte över en natt, men jag hade bestämt mig och jag är envis och övertygad om att jag klarar allt. Så även att vända en otursdag till en turdag!
Hur reagerar folk idag?
– Idag är jag plötsligt den balla tjejen som tagit MC-kort med endast ett ben, något de flesta trodde var en omöjlighet. Om jag inte går runt och skäms utan istället är stolt över det jag varit med om och hur jag valt att hantera det så färgar det av sig på andra.
Kan du känna dig rädd för något idag?
– Jag kan fortfarande minnas den panik jag kände innan krocken. Av kompisar kallas jag för julgranen, både jag och mina hästar är klädda i starka neonkläder när vi är ute och rider.
Sedan 2004 lever Anna tillsammans med sin Magnus. De båda träffades genom en gemensam vän och Magnus kände till Annas funktionsnedsättning redan innan de träffades. Anna är idag med i landslaget för ryttare med funktionsnedsättning och hon tävlar även bland fullt friska ryttare. Hennes intressen är hästkrafter av alla olika slag. Hon kör både mc och porsche på bana.
– Jag fick höra att jag aldrig skulle kunna köra en manuellt växlad bil. Visst, jag kan inte känna dragläget i foten, men jag har lärt mig att lyssna efter det rätta ljudet och jag kör idag bil som vem som helst.
Parallellt som Anna nu förbereder sig för Paralympics 2016 är hon ute i landet och föreläser om att allt är möjligt.
– Människor berättar att budskapet blir trovärdigt när jag berättar. Har det varit möjligt för mig att nå mina mål är det möjligt även för andra. Detta kanske är lättare att ta in från någon som mött bakslag, jämfört med att ta in det från en person som endast haft framgångar. Jag vill förmedla att det är vår inställning som avgör vad vi kan åstadkomma, oavsett vilka situationer vi ställs inför. Vad du vill är vad du kan – så våga vilja!
Anna Nordin
Ålder: 39 år
Familj: Magnus
Yrke: Föreläsare
Intressen: Hästkrafter av alla dess sorter
text Frida Funemyr • foto Nikki Olsson Brissmyr och Frida Funemyr