- Annons -

Kärleken till varandra och engagemanget för de fattiga och utsatta fick Ligia och Jan att vilja leva dela sitt liv och sin vision med varandra. Paret viger idag sitt liv åt romerna, både i Sverige och i Rumänien.

Jan Englöf och Ligia Pintican-Englöf har varit gifta i snart åtta år och delar samma vision. De fann varandra genom engagemanget att vilja hjälpa andra.
– Vi ser båda som viktigast i livet att göra gott och att leva med mening. Vi har båda förluster bakom oss, men vi har gått vidare och vår största framtidsdröm är att hjälpa barn till ett värdigt liv, säger Ligia som är uppvuxen i medeltidsstaden Sighisoara som ligger i centrala Rumänien. Ligia är ensam hemma när jag knackar på dörren till henne och maken Jans hus i Habo som ligger ett par mil utanför Jönköping. Hon fortsätter:
– Jag tänker att min barndom var lycklig, men svår. På grund av kommunismen växte jag upp i ett samhälle utan frihet. Jag upplevde att det var en utmaning att försöka behålla sin egen frihet inom sig.
Vi sätter oss ner vid matbordet där Ligia har förberett muffins och äppelmust. Jan dyker snart upp, hälsar snabbt och hoppar in i duschen medan vi pratar vidare. Ligia berättar att hennes familj var kristen, något som egentligen var förbjudet under kommunismen, i alla fall kunde det vara farligt att bekänna sin tro.
– Bara att använda sin Bibel ansågs vara en kriminell handling och man kunde straffas hårt, till och med till fängelse. Och eftersom min pappa var pastor hade min familj ständigt polisens ögon på sig. De bevakade oss dag och natt, säger Ligia och beskriver hur de stoppades på tåg så fort de skulle resa någonstans då de behövde förklara vart de skulle. En ständig misstänksamhet. Ligia fick sämre betyg än sina klasskompisar trots att hon presterade bättre. Och när hon drömde om att komma in på musikskolan sa man att det inte spelade någon roll om hon sökte, för även om hon skulle vara den bästa skulle man inte ge platsen till henne. Allt på grund av hennes tro.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Ligia började studera ekonomi. Men med tiden började hon intressera sig allt mer för utsatta barn. Och i samband med att Rumänien blev fritt från kommunismen tog Ligia tillfället i akt.
– Jag älskade att använda friheten när den väl kom och ville använda den väl. Ligia och ett par av hennes vänner använde ett hus till behövande barn och började bygga upp ett center för romer. I detta speciella område bodde det uteslutande romer. Det var väldigt fattigt och ett socialt utsatt område, som ett ghetto, menar Ligia.

Samtidigt, i Habo, växte Jan Englöf upp. Även han troende. Jan har hunnit slå sig ner vid bordet och tar vid i samtalet.
– Min barndom var väldigt trygg och kärleksfull där sport och musik hörde till mina största intressen. Även jag pluggade ekonomi, men när jag var 25 år gick jag en bibelskola och lärde känna många fina kompisar. Jan berättar att han var ungkarl länge och hann bli 42 år innan han träffade Mikaela.
– Vi fick fem fina år tillsammans. Men redan från början gjorde hon klart för mig att hon hade ett medfött hjärtproblem. Hon var jättepigg de första åren vi levde tillsammans, men under det sista halvåret insjuknade hon snabbt. Jag var självklart förkrossad när hon dog. Hon blev endast 46 år gammal. Samtidigt hade hon under vår tid tillsammans lärt mig vikten av att leva livet. Jan beskriver hur Mikaela levde livet fullt ut eftersom hon inte visste hur länge hon skulle få leva på grund av sitt hjärtfel.
– Mitt i sorgen kände jag bara så starkt hur jag själv ville fortsätta leva. Min största hjälp i min sorgeprocess var att sjunga i kör. Men snart smög sig tanken på att nu var jag åter igen ungkarl.
– Jag ville gärna hitta någon. Jag tyckte ju verkligen om att vara gift.

Bara något år efter förlusten av Jans fru blev han bjuden på bröllop i London.
– En vän från bibelskoletiden skulle gifta sig. Och jag höll tal, berättar Jan och Ligia ler stort.
Hon var nämligen där. Jans vänner som gifte sig var även vänner till Ligia.
– Jag minns hur en av gästerna berättade om vad Jan hade gått igenom och jag tyckte att han var så modig som hade gift sig med någon som hade en så pass allvarlig sjukdomssituation. Jag fastnade för hans livsperspektiv helt enkelt. Jan föll först och främst för Ligias otroliga utstrålning.
– Jag tyckte och tycker att hon är fantastiskt attraktiv och vacker.

Båda nickar när jag frågar om det var kärlek vid första ögonkastet.
– Ja, det klickade verkligen direkt. Vi hade intressanta samtal och blev nyfikna på varandra redan från början. Dagen efter bröllopet bytte vi mejladresser och därefter började vi skypa.
Ligia hade aldrig varit i Sverige och Jan hade aldrig varit i Rumänien, men det dröjde inte länge förrän han åkte dit och hälsade på.
– Jag var egentligen fortfarande i en sorgeprocess och hade nyligen blivit änkeman. Men det blev ett starkt första intryck så fort jag landat i Rumänien. Jag fängslades inte bara av Ligia utan av hennes engagemang och allt det hon byggt upp för de allra fattigaste i landet. Jag minns att jag kände mig chockad av att se sådan enorm fattigdom i Europa.
Det var kärleken som förde dem samman, men det var deras gemensamma vision, om att hjälpa fattiga och utsatta, som förde dem närmare varandra.

Ligia och Jan blev ett par och ett intensivt resande fram och tillbaka mellan länderna satte fart. Ett år efter att de träffats förlovade de sig och året därpå, i augusti 2012, gifte de sig. Men Ligia upplevde inte enbart glädje. Endast ett par månader innan bröllopet inträffade något fruktansvärt sorgligt. Ligias båda föräldrar dog väldigt hastigt och oväntat.
– Det var otroligt tragiskt, hela vår by var i chock, berättar Ligia.
Till saken hör att det var Ligias pappa som skulle viga dem.
– Bröllopsdagen hör till min absolut bästa och samtidigt svåraste stund.
För Ligia kom alla känslor efteråt, när allt lagt sig. Då kom alla tårar.
– Det blev även en process för mig att flytta hit till Sverige och anpassa mig till språk och ny kultur. Många känslor och stora förändringar.

Centret som Ligia började bygga upp på 1990-talet för romerna är idag ett organiserat projekt där det drivs förskola, läxläsning, ungdomsarbete och annat socialt arbete för hela familjer.
– Det ger oss glädje att se lyckliga barn och påverka deras framtid på ett bra sätt, att ge barnen hopp, drömmar och en vision för sitt liv, säger Ligia och Jan tittar på sin fru och beskriver hur älskad hon är av romerna i detta utsatta område.
– Ligia har byggt upp ett förtroende som tagit många år och jag kan se hur älskad hon är av dem. Hon som kunde bott kvar i eget hus och hade det gott ställt valde att bo tillsammans med barnen och familjerna på centret. I hela sju år!
– Jo, det var nog nödvändigt. Romerna, jag har aldrig kallat dem för zigenare, är ett folk som tyvärr inte har mycket förtroende för någon, de litar varken på människor eller myndigheter.
Av Rumäniens befolkning utgörs över 2 miljoner av romer, ett (stort) antal av dem lever utan identitet eller personnummer och över hälften av alla romer i världen är analfabeter. Ligia och Jan menar att behovet av hjälp är stort.

Nu drömmer paret Englöf om att bygga vidare och utveckla sina hjälpprojekt och det är viktigt att noga bedöma var behoven är som störst.
–Vi finns där den första tiden, men målet är att vi efter ett tag inte ska behövas alls.
Ligia har fått människor och ledare att växa och omvandlat små fattiga byar, där man levt på gatan eller bott i tehus och skjul, till ett större fungerande och organiserat område där fler än 600 familjer bor. Flera av de barn som hon har hjälpt går idag på gymnasium eller studerar på universitet.

På frågan hur Ligia och Jan tycker att vi svenskar tar emot romerna här i Sverige, svarar de:
– De upplever att de blir bemötta med kärlek och att alla gör så gott de kan. Men vi måste inse att genom tiggeri löser vi inte romernas känsla av utanförskap. Jag har varit i en sådan situation där jag bara gett och gett. Men det förändrade ju ingenting. Istället för att hjälpa dem att bli självständiga individer gjorde jag dem beroende av mig. Man kan ge och hjälpa, men inte på det sättet. Ingen vill att någon ska leva på gatan. Lösningen finns på hemmaplan, menar vi.

text • foto Frida Funemyr

- Annons -