(Denna artikel är en annons)
Den 12 september 2020 skickar doktor Denis Mukwege ut ett nödmeddelande till MAF om att arton kvinnor från byarna Lodja och Gemena behöver flygas till Panzisjukhuset för operation. 65-åriga Regina Basende är en av dem.
– Jag fick mina problem efter en förlossning. När jag såg flygplanet landa i Lodja kände jag en sådan lättnad. Jag har lidit i 18 år. Nu är jag äntligen opererad och läker så sakta, berättar Regina.
På en avgränsad gräsplätt intill Panzisjukhuset sitter ett tiotal kvinnor och småskrattar tillsammans. Några broderar på handarbeten och en kvinna får sitt hår flätat. Doktor Alfred Badesire skojar med dem och sexåriga Jemina Jansewe tittar blygt men forskande in i kameran. Kvinnorna kommer från byarna Gemena och Lodja i nordvästra och centrala delarna av landet. Några är nyopererade, andra väntar på sin tur.
Panzisjukhuset i Bukavu har ett team med läkare, kirurger, psykologer och sjuksystrar som regelbundet besöker avlägsna byar i östra Kongo. I den mån det går ger de vård och stöd på plats, men ibland är kvinnornas problem så omfattande att de måste opereras på Panzisjukhuset. Där finns den utrustning och specialistkunskap som krävs för att behandla – den bland kongolesiska kvinnor – alltför vanliga skadan fistel.
Fistel innebär att väggarna mellan slidan, urinblåsan och ändtarmen trasats sönder. Det kan vara medfött, eller orsakats av en förlossning som gått snett. Alltför ofta är det resultatet av att föremål förts in i vaginan under de grova våldtäkter som dagligen sker i konflikternas DR Kongo. Sedan den första patienten behandlades på sjukhuset 1999 har över 54000 kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld vårdats på Panzisjukhuset.
– Kvinnorna som drabbats lider enormt. De har inget socialt liv. De läcker och luktar illa och ingen vill vara nära dem. De lever isolerade från samhället, berättar doktor Denis Mukwege, chefskirurg på Panzisjukhuset som blev riktigt känd för allmänheten sedan han mottog Nobels fredspris 2018 för sitt arbete med att läka kvinnor som utsatts för sexuellt våld.
Innan Panzisjukhuset inledde sitt samarbete med MAF var det nästan omöjligt för sjuka kvinnor och barn i avlägsna byar att komma till sjukhuset i Bukavu.
– Vi försökte bekosta transporterna själva men det var oerhört dyrt och komplicerat. Kvinnor från exempelvis Gemena flögs via Kinshasa, vidare till Goma och därefter till Bukavu. Alternativet är det få som klarar, en lång och smärtsam bilresa för den som är sjuk och har ont. Tack vare Luftbron kan de nu snabbt flygas med MAF:s små flygplan till Panzisjukhuset för vård.
Det var den 12 september 2020 som doktor Mukwege skickade ut ett nödmeddelande till MAF. 18 kvinnor från byarna Lodja och Gemena, alla behövde komma till Panzisjukhuset för att opereras.
Gisela Nzoyegere sitter med sin dotter Jemina Janzewe i knät och tvinnar en av hennes små flätor mellan fingrarna.
– Jemina föddes med fistel. Vi har varit på så många sjukhus, men ingen har kunnat hjälpa henne. Jag är så glad att doktor Mukwege kontaktade MAF så att min dotter nu kunnat flygas hit där hon kommer att opereras av specialister, säger Gisela.
Läkaren Alfred Badesire, som var med och hämtade kvinnorna i byarna tar mig med till en stor sovsal med ett 20-tal sängar uppradade bredvid varandra. Ljuset från de många fönstren bildar solkatter på väggarna och en sjuksyster hälsar glatt på Alfred. På en av sängarna sitter Regina Basende, 65 år. Hon kommer från byn Lodja, har kort silverfärgat hår, stora allvarsamma ögon och är klädd i en lila sjukhussärk. Rörelserna är långsamma och hon ser ut att ha ont. Försiktigt knäpper hon upp särken och visar ärret efter operationen.
– Jag fick mina problem efter en förlossning. När jag såg flygplanet landa i Lodja kände jag en sådan lättnad. Jag har lidit i 18 år. Nu är jag äntligen opererad och läker så sakta, säger Regina.
Kvinnorna på gräsplätten har förflyttat sig in i sjukhussalen. En ung kvinna, Avuka Asha 18 år från Lodja, kommer fram och vill berätta sin historia.
– Jag blev bortförd och våldtagen. Efter ett par månader upptäckte jag att jag var gravid. När jag skulle föda barnet uppstod komplikationer. Flickan i magen dog och jag fick problem vid förlossningen. När min man fick reda på det övergav han mig.
Avuka ser allvarlig ut men utstrålar samtidigt energi och livslust.
– Läkarna som besökte min by sa att mina skador var så omfattande att jag behövde komma hit. Nu väntar jag på min tur att opereras.
Det har blivit tid för lunch och kvinnorna återvänder till gräsplätten där de intar sin mat, bestående av fisk och foo-foo, en degliknande massa gjord av cassava.
Kvinnorna från Gemena sätter sig tillsammans i en grupp bredvid kvinnorna från Lodja. De talar olika språk i byarna och kan inte kommunicera med varandra annat än med gester. De tycks ändå måna om att vara nära varandra och det är tydligt att en samhörighet vuxit fram mellan kvinnorna.
De har alla erfarenhet av att leva med fistel och de fysiska och psykiska problem som det medför. Flera av dem har lidit i många år och kan nu äntligen börja bygga upp sina liv igen.
Swisha ditt stöd till: 9008913 Märk: Panzi
text MAF • foto Martina Holmberg