I ett tryggt välfärdsland som Sverige växte Emelie upp i misär. Hon lärde sig tidigt att klara det inget barn ska behöva klara – med missbruk, våld och hunger som vardag, samtidigt som samhället gång på gång missade signalerna. Idag har hon brutit mönstret, skapat ett tryggt liv för sina egna barn och använder sin röst till att kämpa för dem som fortfarande inte blir sedda.
Smuts, hunger och ständig rädsla var vardag för Emelie Bäckström och hennes syskon. Dagar kunde bli till månader utan att någon såg till att barnen duschade, och bröd som legat framme hann mögla och fyllas av insekter.
– Vi fick ibland kissa i garderoben eller bara rätt på golvet i sovrummet.
Kylskåpet gapade tomt – bortsett från dunkar med hembränd sprit. När hungern blev för svår gick Emelie själv ut för att ordna mat.
– I kylskåpet fanns sällan mat, bara dunkar med hembränd sprit. Ibland var jag tvungen att ge mig ut själv och leta efter något att äta, både till mig och mina småsyskon. Jag minns hur jag brukade krypa in i den blå containern bakom mataffären – där kunde jag alltid hitta något som dämpade hungern för en stund, berättar Emelie när vi ses.
DET ÄR SVÅRT att förstå hur detta kunde pågå i ett land som säger sig värna barns trygghet. Ändå vittnar Emelie om att många såg, men få ingrep. Genom sitt engagemang möter hon idag andra med liknande erfarenheter.
– Vi har haft alldeles för mycket fokus på de vuxnas problem. Även om saker blivit något bättre sedan jag var liten har vi fortfarande en lång väg kvar. Det finns så många barn där ute i samhället som ingen ser, barn som socialtjänsten missar att fånga upp. Det måste bli en förändring.
Hennes tidigaste minne är från spjälsängen: ensam, gråtande, utan att någon kommer. Redan som spädbarn gjordes en orosanmälan när sjukvårdspersonal upptäckte näringsbrist och skador.
– Så fort mamma och pappa fick veta att vi hade socialen efter oss var det dags att flytta till en annan kommun. Så var det genomgående under hela min barndom.
Flyttarna skedde ofta hastigt, ibland mitt i natten.
– Vi hann sällan packa något alls och var plötsligt tvungna att sätta oss i bilen. Som liten fattade jag absolut inget alls.
Som vuxen har hon förstått mönstret: när myndigheterna kom för nära började familjen om på ny ort. Inför planerade hembesök städades det upp.
– Inför varje besök kom farmor och hjälpte oss med allt från städning, tvätt och disk till att åka och handla eller tvätta håret på oss barn. Hade socialen istället dykt upp oanmälda hade de sett sanningen, hur verkligheten egentligen såg ut.
FARMODERN BLEV HENNES tryggaste punkt.
– Det var kanske inte så pedagogiskt med tanke på mina syskon, men farmor favoriserade mig. Hon var den enda platsen där jag tilläts vara liten. Jag älskade när hon kom på besök, berättar Emelie.
Bakom fasaden dolde sig ett tungt missbruk och en mamma som själv inte förmådde ta ansvar.
– Varje gång hon fick mens var hennes säng full av blod och då sa hon att hon skulle dö. Till en början blev vi barn jätterädda, men sedan lärde jag mig att hon skulle sätta på sig en sådan där binda, och hade vi inte det gav jag en blöja från något av småsyskonen. Hon kunde också säga att vi skulle dö så fort det åskade eller att huset var fullt av spöken. Allt sådant gjorde såklart oss barn oerhört otrygga.
Pappans våld och kränkningar satte djupa spår.
– Pappa sa ofta att det var vårt fel att han började dricka. Till slut började jag tro på det han sa. Hans ord blev min verklighet, och redan i väldigt ung ålder formades en trasig bild av mig själv.
Emelie tog rollen som förälder åt sina yngre syskon; matade, tröstade och skyddade dem. Skolan blev först en fristad, men också en plats där utanförskapet blev tydligt.
– Jag fick höra att jag luktade illa och att mina kläder var fula. Och från lärarna fick jag tillsägelser för hur jag uttryckte mig. Mitt språk passade helt enkelt inte i klassrummet.
Frånvaron växte utan att någon ingrep.
– Det är märkligt att ingen vuxen reagerade. Tre månaders frånvaro för ett barn borde ha väckt frågor. När jag började femte klass hade jag bara varit i skolan 42 dagar totalt. Det tycker jag säger en hel del.
FÖRST NÄR EMELIE var elva år omhändertogs familjen.
– Att vi togs till utredningshemmet blev min och mina syskons stora räddning – det är jag helt övertygad om. Att åka dit väckte liv i barnet i mig igen. Det barn som nog skulle ha tynat bort om jag hade legat kvar under en filt i det där rucklet på vischan med min familj.
Men skadorna var redan djupa. I sin bok beskriver hon hur sorgen som sexåring blev övermäktig.
– Jag var så ofattbart trött på att leva. Trött på att behöva gömma knivar, speglar och andra saker som pappa kunde använda för att skada oss med. Trött på att ligga vaken om nätterna när helvetet brakade loss och han tog hem sina bröder och vänner för att dricka. Jag tror att jag i snitt sov tre till fyra timmar per natt, säger hon.
Övergreppen från både pappa och en äldre kusin förträngdes under flera år.
En ljuspunkt var morbrodern som en period hjälpte familjen bort.
– Han fixade ett boende till oss och fyllde vårt kylskåp med mat. Under den perioden fyllde jag sju år. Det var den första födelsedagen man firade mig och jag kommer aldrig att glömma känslan när jag öppnade mina paket och såg Barbiedockan med tillhörande hus.
Efter omhändertagandet uppdagades omfattande försummelse – förstörda tänder, obehandlad synnedsättning.
– Jag hade en hel del karies och man fick dra ut flera tänder som inte gick att rädda. Jag hade inte ens ägt en tandborste och jag hann bli en ung vuxen innan daglig tandborstning blev en självklar rutin för mig. Det man också konstaterade var att jag hade dålig syn. Det hade aldrig gjorts någon synundersökning på mig och när jag till slut gjorde en såg man att jag behövde glasögon. Det blev en enorm lättnad att till slut kunna se detaljer igen. En annan overklig känsla var att få sätta på sig rena kläder varje dag.
Tonåren präglades av en yttre fasad och ett inre mörker. Självskador och självmordstankar följde med in i vuxenlivet. En granne, Doris, blev en viktig vuxen.
Efter ett självmordsförsök mindes hon Doris ord: ”Om du vill ha ett bättre liv, så måste du kämpa själv. Det finns ingen annan som kan göra det jobbet åt dig.”
Med tiden började hon utmana föreställningen om att ”äpplet inte faller långt från trädet”.
SOM 25-ÅRING TRÄFFADE Emelie en man som snabbt kom att förändra hennes syn på kärlek.
– Tobias var lugn, trygg och närvarande. Allt det som pappa aldrig var. Med Tobias kändes det som att komma hem. Genom hans sätt att älska mig började jag långsamt förstå mitt eget värde, säger hon.
När hon till slut berättade allt för Tobias möttes hon inte av avstånd, utan av kvarstannande kärlek.
– Det var första gången i mitt liv som jag vågade släppa ner garden. Han visade mig att jag var älskvärd, trots allt jag varit med om.
Idag lever hon ett stabilt liv, men såren kan fortfarande göra sig påminda.
– Ibland blöder mina sår från barndomen. Jag drabbas av ångestfyllda perioder då jag inte klarar mig själsligt. Under de perioderna behöver jag någon att prata med, oftast en psykolog.
I våras dog pappan av en överdos. Trots över tjugo års tystnad är det Emelie som ansvarar för dödsboet – en smärtsam paradox.
Samtidigt bär hon en djup tacksamhet över nuet.
– Jag är tacksam för att jag kan ge mina barn det jag aldrig fick och att jag får chansen att uppleva en barndom genom dem. Jag ser ljust på framtiden och min önskan är att jag kan påverka samhället och bidra till att stå upp för allas våra barn.
ATT BERÄTTA ÄR en del av hennes upprättelse.
– Jag vill aldrig att ett barn ska känna sig så ensamt som jag har gjort. Det är också viktigt att vi som medmänniskor, som grannar, lärare eller släktingar, vågar agera när något inte står rätt till i en familj.
Hon efterlyser lagändringar där barns rätt väger tyngre än föräldrars.
Istället behöver barnens behov och rättigheter bli starkare så att man oftare kan lyssna på barnen. Idag vinner ofta föräldrabalken då den är tydligare skriven än till exempel barnkonventionen, vilket är helt galet.
HON VILL OCKSÅ se nationell samordning inom socialtjänsten.
– Tänk vad många barn man kan rädda genom att göra detta. Men det allra bästa vore om det blir samma journalsystem genom hela
Sverige för att inga barn ska kunna ramla ”mellan stolarna”. Hjälper vi våra barn medan de är barn skulle vi inte heller ha lika många vuxna som lider av psykisk ohälsa.
Till och med ordet ”orosanmälan” vill hon byta ut. En anmälan kan bli en väckarklocka, en chans till förändring för ett barn – kanske till och med för en hel familj.
Att träda fram offentligt är hennes sätt att ge mening åt det som varit.
– Min röst är viktig. Det har gått bra för mig och jag vill visa att det finns hopp för oss maskrosbarn.
I BÖRJAN VAR kyrkan bara en plats där människor var glada och Emelie tyckte om att komma dit. Men efter ett litet tag märkte hon av en särskild trygghet och kärlek hos dem alla som hon verkligen ville ta del av. Hon ville så gärna bara få bli älskad. När hon sedan fick lära sig att Gud älskar henne också, blev han hennes stora trygghet.
– Gud blev den som jag kunde be till och prata ut med om alla mina känslor när jag inte hade någon annan. Sedan var kyrkan viktig för jag fick ett sammanhang där man är viktig och när man har så dålig självkänsla som jag hade så är det jätteviktigt att få känna sig behövd.
Men tron blev också väldigt jobbig ett tag, menar Emelie.
– Jag bad ofta om förbön för att jag inte mådde psykiskt bra och fick många gånger höra att jag måste be mer eller tro mer. Detta gjorde att min tro blev en prestation och jag dög inte tillräckligt eftersom jag aldrig mådde bättre på insidan. Det ledde till att jag blev väldigt arg på Gud. Dels att han hade låtit mig gå igenom min svåra barndom men också för att han inte fanns där när jag behövde honom som mest.
Att han inte hjälpte mig att läka på insidan utan ångesten och trasigheten fanns fortfarande kvar.
EFTER SITT SJÄLVMORDSFÖRSÖK insåg Emelie att det fina med att tro på Gud är att han inte tvingar någon att tro på honom. Det innebär att han inte vill styra allas handlingar, för då hade det inte varit frivilligt att tro på honom.
– Detta innebar att han inte har utsatt mig för allt det dåliga, utan han försökte bara finnas där under tiden med det han kunde. Ibland sände han människor som gjorde min tillvaro enklare tillfälligt. När jag sedan placerades så sände han Doris in i mitt liv för att hon skulle finnas där för mig.
Emelie berättar om ett starkt ögonblick när hon kände sig som mest ensam och övergiven:
– Där jag satt helt förtvivlad i min egen ensamhet kände jag plötsligt en hand på min axel och fick fullständig panik. Jag trodde det var min fostermamma som kom in och upptäckte vad jag gjorde. Men när jag vände mig om så insåg jag att det inte var någon mer än jag där och så kände jag en enorm kärlek och värme på insidan. Därefter fick jag upp dikten ”fotspår i sanden” – allt detta påminde mig om att oavsett hur dåligt jag mår, eller hur trasig och oälskad jag än känner mig så finns Gud alltid där och älskar mig! Det blev en enorm trygghet för mig.
Hur såg din tro ut då och hur har den förändrats?
– Min tro förr handlade mycket om prestationer och handlingar. Idag har jag insett att jag räcker till precis som jag är för Gud älskar mig ändå. Det gör att tron idag stärker mig istället för att få mig att jaga efter att bli bättre hela tiden.
Vad betyder din tro för dig i kampen för våra barn?
– Den ger mig ett hopp att Gud alltid finns nära, och när det känns svårt i kampen för våra barn så stöttar han mig. Men jag ser det också som en extra superhjälp att han kanske sänder in rätt människa på min väg som kan hjälpa mig att nå ut till fler människor för att stärka skyddet kring barnen. För jag klarar det inte ensam. Jag behöver kraften från Gud och vi, alla vuxna, måste samarbeta för barnens bästa.
text Frida Funemyr • foto Frida Funemyr samt privat
