Nina Månstråle Eriksson var tung narkoman i 17 år. Det krävdes en stenhård och tuff fasad för att överleva som missbrukare. Men den dagen hon var klar med drogerna trillade pundar-rustningen av. På väg till behandlingshemmet i Småland lämnade hon kaxigheten kvar hemma i Skellefteå. Det tog tre år att hitta sig själv, tre år av osäkerhet och sårbarhet.
Nina började dricka som 14-åring i de norrländska skogarna. Som 17-åring testade hon amfetamin och blev fast. När förhållandet med en känd missbrukare uppdagades kopplades socialen in och hon tvångsplacerades på ett ungdomshem.
– Jag blev inlåst första gången när jag var 16 år gammal och sedan från och till, mest till, berättar Nina Månstråle Eriksson.
Åren mellan 18 och 21 år försökte samhället genom konstant tvångsvård att sätta stopp för missbruket. Men metoden var mer till skada än till nytta.
– Tvångsplaceringen skapade en hårdhet och gjorde något med min sårbarhet, fortsätter Nina.
Efter ett rymningsförsök monterade personalen bort handtaget på dörren. Alla flyktvägar försvann och även möjligheten att vara ensam på sitt rum och lyssna på musik.
– Det gjorde mig förtvivlad att förlora den lilla möjlighet att fly som fanns kvar, flykten genom musiken.
Tung rustning
Nina minns att hon satt på golvet och grät, gungade fram och tillbaka och övervägde att ta sitt liv.
– Jag orkade inte längre vara frihetsberövad och placerad. Men plötsligt rätade jag på ryggen och sa högt för mig själv: Ingen ska någonsin få knäcka mig.
En sköld slöt sig runt hjärtat, till slut blev den som en tung och ogenomtränglig rustning. Bakom rustningen fanns också ett obearbetat familjetrauma, en skoterolycka. Kusinen Ronny hade kommit i vägen för pappans skoter och skadats allvarligt. Efter att ha legat i koma i sju dagar konstaterade läkarna att han var hjärndöd och respiratorn stängdes av.
– För varje vecka som gick blev pappa allt tystare och magrare. Glädjen och skratten försvann hemma. Ändå försökte vi leva som vanligt. Jag tyckte det var konstigt och kunde inte undgå att känna hur mina föräldrar mådde.
Nina anpassade sig och förstod att kusinens död var tabu att tala om.
– I och med att vi inte pratade om det blev det en skam som la sig längst in i mitt DNA. Jag glömde bort det för jag söp och knarkade.
Ute i frihet
När Nina släpptes från tvångsvården fortsatte den destruktiva livsstilen med alkohol och knark. Livet var tufft och drogerna användes som självmedicinering. De första tio åren fungerade kroppen och knoppen skapligt, men sedan gick det bara utför.
– Jag hade gulsot och började få epileptiska anfall. De psykiska bitarna satt inte på plats i hjärnan och varje spruta var en galenskap.
Första vändpunkten kom i den forsande älven hemma i Skellefteå. Hon hade trillat i förut, men den här gången när det kalla vattnet försökte dränka henne kom paniken.
– Det var som en filmscen under vattnet, jag försöker simma och ta mig upp för stenkanten, men älven var ström och fortsatte att dra mig med och ner i vattnet.
– Jag hör mig själv skrika: Gud
hjälp mig!
Några i närheten fick då syn på henne och kom till undsättning. Polis tillkallades och såg till att hon kom hem till föräldrarna.
Andra vändpunkten kom när en kompis berättade att Nina inte trillat i älven av misstag utan gått rakt ut i det kalla vattnet.
– Där föll pundarrustningen av, den som jag burit på i så många år. Jag hade inte fattat att jag försökt ta mitt liv och gått rakt ut i älven för att dränka mig. Då hade jag varit i beroende i halva mitt liv och tänkte: Jag är klar, jag är så klar.
Praktiserat i Spanien
Några år tidigare hade Nina, trots tungt missbruk, praktiserat i Svenska kyrkans café i spanska Fuengirola. Där fanns troende människor som visat tålamod och kärlek och även uppmanat henne att söka hjälp på det kristna behandlingshemmet Lillvik i Småland. Nu var det dags att göra slag i saken och gå till Socialkontoret och be om hjälp.
– Jag var inte alls troende, men sa: Jag ska till Lillvik. De kontrade med att jag inte var kristen, och jag svarar att det inte spelade någon roll. Det jag behövde var deras kärlek och kramar.
En socialarbetare med hjärta för Nina stred för att kommunen skulle bekosta behandlingen. Till slut gick de med på att ge henne en månad på Lillvik.
– De trodde att jag skulle straffa ut mig. Men jag tänkte: Jag ska visa dem och påbörjade min egen avgiftning hemma. Ingen skulle kunna säga till mig: Du har inte ens försökt.
Fasaden fick rämna
För att överleva som missbrukare hade Nina varit kaxig och haft en tuff fasad, men nu fick den rämna.
– Jag förstod att den Nina som jag varit tidigare inte kunde följa med till Lillvik. Då hade jag inte förändrats. I stället behövde jag vara sårbar.
– Jag kapitulerade men visste inte hur man betedde sig och var konstant osäker.
På behandlingshemmet slutade Nina till och med att röka för att slippa skitsnacket i rökrutan. Kontaktpersonen Ann-Britt, som gick i fotriktiga skor och aldrig hade vare sig druckit eller färgat håret, blev en förebild.
– Jag följde efter henne som en ankunge och lyssnade på det hon sa.
Viljan att förändras gav resultat och när månaden var slut förlängdes vistelsen. Så småningom frågade Ann-Britt om Nina ville bli frälst och be frälsningsbönen. Svaret blev ja.
– Jag ville att Ann-Britt skulle tycka att det gick bra för mig. Jag kände ingenting, men jag blev lugnare och kunde sitta still i kyrkan och blunda under bönen och lovsången.
Med dopet var det samma sak; Nina sa ja för Ann-Britts skull och för att kunna pricka av det som en punkt på listan. Nina har en annan syn på när det verkliga dopet skedde.
– Min frälsningsbön och mitt dop kom när jag skrek på Gud i älven. Jag kan inte se det på något annat sätt.
Att Jesus förlåtit henne betyder allt och hon har gett hela sitt liv till honom.
– Förlåtelsen har sipprat in i sprickorna och jag har blivit helhjärtad. Efter att Gud räddat mig i älven tänkte jag: Jag hakar på dig Jesus och gör vad du vill.
Att ta av sig rustningen krävde mod och ledde till år av osäkerhet. Det fanns inga snabba lösningar.
– Vi har Guds kraft, men det är vi själva som gör fot-arbetet och så finns det människor till vår hjälp runt omkring.
– I behandlingen behöver du palla att bara stå i smärtan i stället för att självmedicinera med droger.
Sida vid sida
Böner och helande har gått sida vi sida och på vägen kom insikter om livet. De delar hon i sin självhjälpsbok: ”Den lilla boken om sårbarhet”.
– Hela grejen med sårbarhet är att man får dela sina upplevelser och inte behöver bära allt själv. Det är att hålla nere garden och inte hålla upp fasaden.
Nina tar relationen till sin storebror som exempel. Framtill nyligen var den mer på ett ytligt plan, men så träffades de och pratade om uppväxten.
– Det var första gången vi hade ett djupt samtal om vår barndom. Vi pratade om hur vi hade mått och visade oss sårbara. Jag grät och var helt tagen.
Syskonen kom närmare varandra och relationen gick från att vara ytlig till att bli värdefull för dem båda.
Ett hinder för att våga vara ärligt är känslor av skam.
– Skam är troll som vill sitta i mörkret och viska hur värdelösa vi är. Sårbarheten hjälper oss att ta udden av skammen. Vågar du berätta så har du dragit fram skammen i ljuset och då dör den.
Är sin bästa vän
Något annat som Nina fått jobba med är negativa tankar om sig själv och om andra.
– När jag kommer på mig själv med att dissa mig så säger jag stopp och tänker tre positiva saker i stället.
Strategin utvecklades efter ett misslyckat försök att färga håret. Det skulle blivit rött, men resultatet blev en mus-brun kalufs.
– På kvällen var jag gråtfärdig och hade ont i magen. Varför mår jag så här dåligt? funderade jag och började följa tråden bakåt.
– Från att håret blev fel hade jag börjat tycka att jag var lite fet och dum i huvudet. Jag hade gått runt och mobbat mig själv utan filter.
Numera pratar Nina till sig själv som till en bästa vän. Det blir ett skydd mot att bli nertryckt.
– Jag har ett värde och Gud har skapat mig till sin avbild. Jag ska vara genuint glad över mig själv. Om inte, så är jag ett lätt byte att trycka ner.
text • foto Monika Ekström Gomér