Polisen och föreläsaren Nadim Ghazales väg från flykting till hela Sveriges polis: ”Utan hjälpen från kvinnorna i kyrkan vet jag inte vem jag hade varit”

Så länge Nadim Ghazale kan minnas har han mött rasism. Han berättar till exempel om händelsen när en lärare någon gång på mellanstadiet kallade upp honom från bänken och ställde honom framför klassen. Han höll upp Nadims senaste prov och sa högt: ”Vet ni att den här svartskallen fick högst poäng och slog just er alla”.

− Jag inser att det var lärarens sätt att försöka lyfta mig, men den där typen av omedveten rasism möttes jag regelbundet av som barn. Nu när jag är vuxen är den mer medveten och på grund av sociala medier även mer utbredd. På nätet lever, frodas och premieras rasismen som aldrig förr och det är otroligt skrämmande. Jag ser det som en av mina viktigaste uppgifter att bekämpa rasismen. Varenda dag på jobbet, i alla texter jag skriver och debatter jag deltar i, försöker jag pränta in i andra att hudfärg inte spelar roll. Jag är brun. Och jag är svensk. Vad är det som skaver så? menar Nadim när vi ses i huvudstan för att prata om hans bok “Min väg från flykting till hela Sveriges polis”.

Sina sju första år tillbringade Nadim i staden Zahle, Libanon — en storslagen miljö med vidsträckta landskap och en stad omgärdad av vackra, tidvis snötäckta berg.

För Nadim hade vapen en helt annan betydelse än för barnen som växer upp i Sverige.

− Även vi lekte krigslekar, men vi var hela tiden medvetna om att riktiga vapen inte var någon lek utan på dödligt allvar. I Libanon lär man sig tidigt att dessa redskap är en skrämmande verklighet. Alla barn som jag kände lärde sig att hantera ett vapen, till och med mormor, berättar Nadim . Han berättar om sin mormors kalasjnikov — den dödliga automatkarbinen som stod gömd bakom hennes kläder i garderoben.

Att lära sig att hantera vapen kräver disciplin. I Libanon börjar barnen skolan redan vid 3 års ålder. Nadim gick i en skola där nunnorna från ett katolskt kloster var de som tuktade barnen till lydnad. Nadim beskriver hur han redan då, men även nu i vuxen ålder, hade svårt att sitta still. Han hade myror i benen och nunnorna bestraffade honom med våld.

− Det var inte ovanligt att jag piskades med ett par rapp med en linjal på båda sidor av mina händer. Var detta inte nog kunde jag få stå i skamvrån, säger Nadim. Han menar att medan soldater patrullerade med vapen i staden så var nunnorna ett annat slags soldater.  De hade Gud på sin sida och Nadim frågade sig vem som var farligast att trotsa, soldaterna eller nunnorna.

Den som växer upp i ett land med krig påverkas för all framtid. Rädslan och hotet finns alltid där. Än idag kan Nadim reagera när stridsplan åker över hans huvud, även om det är i samband med någon slags hyllning eller manifestation.

− Vi barn blev experter på att lokalisera och analysera ljudet av olika stridsplan, om och när man behöver skynda sig ner till skyddsrummen, berättar Nadim.

I sin bok beskriver Nadim källaren som de brukade samlas i — ett rum med väggar och golv som skyddar mot bomber, tryckvågor, rasrisk och giftiga utsläpp. ”Den tjocka dörren stängs igen bakom oss och jag sjunker ner längs väggen. Stämningen är en besynnerlig blandning av ”business as usual” och ”full blown” vansinne. Ibland har vi spelkorten med oss. Ibland äter vi en bit. Mamma har leksaker till de minsta i väskan. Det här är vardag. Om kriget är som cancern är flykten som cellgifter. Flykten skadar långt mycket mer i en människa än bara det onda som måste bort. Den berövar dig så mycket gott, så mycket livsviktig glädje.

−Vi åkte bil väldigt länge, korsade Syrien och kom fram till Jordaniens gräns. Våra papper skulle vara klara och kontrollerade, men väl på flygplatsen insåg vi att vi hade blivit lurade, säger Nadim som aldrig glömmer känslan när de blev tvungna att sätta sig i bilen och åkte tillbaka hem mot Zahle.

− Mamma grät och jag försökte ta på mig storebrorsrollen och höll om lillebrorsan i baksätet. Plötsligt blev vi stoppade av en massa vakter vid en gränskontroll. De ryckte ut mamma ur bilen. Hon sprattlade och skrek. Tiden hon var borta med vakterna kändes som en evighet. Men mamma har i efterhand berättat att det endast var några minuter. Tanken på händelsen får Nadim att rysa än idag.

Efter två år försökte Nadims familj åter att fly. Denna gång lyckades de, men Nadims pappa var inte med då han hade saker kvar att ordna med för sina sex småsyskon som var kvar i hemlandet.

Nadim var sju år när de kom till Sverige.

− Vi kom till några slags baracker på en flyktingförläggning i Ljungskile. Det var februari och det första jag reagerade över var den enorma kylan, säger han.

På förläggningen rådde en kaotisk stämning. Tillvaron beskriver han som otrygg. Varken mamma, Nadim eller hans bror kunde ett enda ord på svenska. Man hade samlat människor från alla möjliga länder och Nadim minns att om kvällarna var det inte ovanligt att en massa fulla män hamnade i slagsmål. Hela tiden uppstod nya konflikter.

− De söp, rökte och spelade. Detta var en helt ny känsla av otrygghet som jag inte tidigare hade upplevt. Men det fanns också den andra sidan, den positiva delen som består av alla de människor som sa det magiska ordet ”Välkommen!”. Bland dem fanns till exempel Eva-Lena och Eivor, kvinnorna från kyrkan som blev mammas vänner och som öppnade upp sitt hem för oss, berättar Nadim. Han menar att han inte vet vem han varit idag utan alla de människor som tydligt visade sitt omhändertagande. Han berättar att Libanon är ett land där inget är gratis, men i Sverige blev de serverade och hembjuda till människor som visade enorm generositet.

− Jag kallar de här människorna för mina ”krattare”, de där första svenskarna som vi lärde känna. Jag har hört andra säga ”dörröppnare”, ”hjälpare” eller kanske till och med kalla dem hjältar. Men oavsett vad vi använder för ord så vet alla invandrare vilka vi menar. De där människorna som mötte oss, som välkomnade oss in och visade oss runt. På olika sätt och vid olika tidpunkter har de krattat undan det värsta ogräset runt det lilla frö som var jag, så att jag kunde gro och sedan växa. Av godhet, av medmänsklighet, har de hållit stigen ren framför mig tills jag växt mig så stark att jag kunnat kratta själv och sen i min tur också kan kratta framför andra, förklarar Nadim.

− Mina föräldrar var från första stund övertygade om att det var en återvändsgränd och satsade allt för att ta oss därifrån. Priset var högt. Den känslomässiga skulden verkar vara omöjlig att bli kvitt. Men varje beslut de tog hade ett enda syftet: Att ta oss barn in i framtiden mot en bostad som vi skulle kunna välja och äga själva.

Nadim kan inte föreställa sig vem han varit om inte fotbollen funnits där för honom när han växte upp. Där blev han sedd och bekräftad.

− Jag var en duktig fotbollsspelare och vann allas respekt. Fotobollen ser inte ras eller etnicitet, den ser enbart prestation. Är du duktig och heter Alexander Isak spelar det ingen roll vilken hudfärg du har, men även fotbollen har förpestats av en del rasism numera, säger Nadim.

Flera av de vänner han fick i laget har han kontakt med än idag. För honom, som hade så mycket energi i kroppen, var sportandet perfekt. Han frågar sig själv var han hade hamnat om han istället lagt all den där energin på något mer destruktivt och han känner tacksamhet till sin gamla fotbollstränare Ubbe.

− Hans ord ekar i mig än idag. Med åren har det blivit ett mantra. Han sa: ”Slösa inte din tid på sånt du inte kan påverka. Ljuset ska vara på det du kan förändra. Ditåt du ska.”

Det var i åttonde klass som Nadim lärde känna Åsa, men eftersom han var väldigt blyg på den tiden, och med tanke på att Åsa gärna hängde med de tuffare killarna som dessutom var invandrar-hatare, kände Nadim att han aldrig skulle ha en chans på henne. Ett år senare hade han ännu inte vågat visa intresse för den snygga, populära tjejen men på nians bal frågade Åsa om Nadim ville gå på balen med honom.

− Jag blev överlycklig, säger Nadim och berättar att sedan dess har de varit ett par och har hunnit bli föräldrar till två barn. Som pappa säger Nadim att hans främsta roll är att skapa bra medmänniskor och på vägen dit vill han se till att hålla dem trygga och mätta.

− Jag vill skydda barnen från det som är mina smärtpunkter. Min pappa, som är den största klippan jag känner, sa en gång att som förälder vill man alltid ge sina barn det som man själv aldrig hade. Och så är det. Jag vill ge mina barn det jag inte fick, vilket är närvaro. Pappa jobbade så mycket att han aldrig hann vara med oss. Jag vill till exempel inte missa ett enda luciafirande och älskar att vara tränare åt min sons fotbollslag, säger Nadim.

Nu har över trettio år passerat sedan Nadim kom till Sverige. Som polis kämpar han för sitt Sverige, mot grov brottslighet och rasism. Att bli polis var mest av en slump. Precis som tidigare i livet spelade ordet ”Välkommen” väldigt stor roll även i valet av yrke.

− Polisen ansåg att jag skulle söka, för ”man behövde personer som mig med min etnicitet”. Jag testade och kom in på en gång och sedan dess har det bara känts väldigt rätt. Polisyrket har en så mycket större mening för mig än att bara gripa tjuvar, förklarar Nadim som är positionerad i Borås.

Nadim vet att han har en uppgift och hans största utmaning är rasism och kriminalitet.

− Båda dessa när dessvärre varandra och äter upp vårt samhälle inifrån. Jag är utsatt för rasism, men jag kan också förstå rasismen och i den förståelsen vet jag hur kriminaliteten kan yttra sig. Och jag tror att det är min förståelse som blivit min styrka, säger Nadim.

Nästan alla Nadim träffar i jobbet är män. De som begår brotten, de som blir offer för våldet. Och de flesta som blir poliser är män. Överallt, tuffa killar. När Nadim själv blev pappa till en son kände han ett kall, att hjälpa sin son bli en bra man.

− Jag har själv tillhört den typiska machokulturen och är medveten om vilka destruktiva krafter det finns inom den. Det är allas vårt ansvar att forma vårt samhälle där våra barn ska växa upp. Jag har fått en plattform, och kan inte hålla tyst trots hatet jag får ta emot.

Nadim berättar att det finns så mycket förtvivlan, rädsla och uppgivenhet i samhället och han förklarar att de farligaste människorna i vårt samhälle är de rädda. I somras blev hans kollega skjuten och då frågade sig Nadim varför han egentligen jobbar som polis. Men så funderade han på vad som händer om även alla poliser ska bli rädda.

− En rädd och arg poliskår vill ingen ha. Kanske reagerar människor på alla skjutningar nu på grund av att det krupit närmare de områden som annars inte är utsatta. Detta är anledningen till att den stora massan börjat reagera. Och visst, man kan symtomlindra genom att kasta in mer pengar eller låsa in allt fler. Men så länge inte förutsättningarna ändras kommer resultaten var desamma.

Nadim menar att våra ungdomar växer upp med ett visst antal riskfaktorer runt sig och ju fler dessa är desto större risk att de bli kriminella.

− Ett barn som växer upp med både trångboddhet, missbruk, dåliga förebilder och en destruktiv hemmiljö löper större risk än någon som endast har en av dessa faktorer. Men till syvende och sist är det just dessa riskfaktorer som vi behöver lägga allt krut på. Visst, det görs mycket men det skulle behövas synas mer för att inspirera många fler.

År 2010 var livet på topp för Nadim. Han var nygift, skulle just bli pappa, hade köpt hus, karriären gick bra och han befann sig i sitt livs bästa fysiska form. Men så hamnade han mitt i en smitningsolycka där han satt intill sin kollega som försökte köra efter smitaren.

− Det sa bara pang så hade vi krockat med en lastbil. Jag minns inget därefter, men vaknade senare upp på sjukhuset där jag får veta att jag krossat vänster höft. Min framtid blev plötsligt oklar och jag fick opereras flertalet gånger, berättar Nadim.

Han beskriver att livet ändrades på en sekund och att det tog lång tid innan han var tillbaka igen. Men den fysiska form han var i har han ännu inte riktig fått tillbaka.

− Jag fick en massa problem och hade en hel del ont. Till slut fick jag åka till Tyskland där jag fick en ny höft inopererad. Jag är ok idag, men har fått känningar i leder, har dålig blodcirkulation och har ont i vänster knä, säger han.

Tron på Gud har betytt och betyder mycket i Nadims liv.

− Det finns en enorm tröst i att tro att man inte är ensam och jag ser det som högst osannolikt att vi människor och allt på jorden existerar av bara en slump.

Nadim slutade att planera för framtiden efter olyckan. Han blev smärtsamt medveten om hur snabbt livet kan vända och nu vill han bara njuta av familj och jobb. Han säger att han kan drömma om att få se Sverige läka, att vi ska hitta en identitet i vårt gemensamma Sverige. Istället för att, som det tragiskt nog ser ut idag, allt fler känner sig utanför.

Ålder: 40 år

Familj: Gift med Åsa, barnen Isabella 12 år

och Alexander 10 år.

Bor: Borås

Yrke: Polis och föreläsare

Aktuell med: Boken ”Min väg från flykting till hela Sveriges polis” som han skrivit tillsammans med Sara Nygren.

text • foto Frida Funemyr