Det är en strålande dag, inte ett moln på himlen och vår lilla grupp på tio personer släpps av i Imada. Med oss har vi Sebastian Manzl, vår vandringsledare från Österrike. Vi befinner oss på ön La Gomera, som ligger en timmes båtfärd från Teneriffa. Vi har åkt buss i nästan en timme för att komma upp hit. Det pirrar i kroppen, det är min första riktiga vandring, och jag ser att jag har vana vandrare med mig – många har rejäla skor på fötterna och vandringsstavar att ta till.
Trots att en varm dag väntar har vi varma kläder på oss, klockan är strax före tio på förmiddagen. Vår trogne ledare, som bott på ön under de senaste femton åren, tar täten och vi börjar vår vandring – den första etappen är på en timme. Genast möter oss mäktiga utsikter över det som kallas Palm Valley – den lummiga och gröna naturen är högst påtaglig, men det är också tydligt att det är en torrperiod just nu. Sebastian berättar att ön inväntar nästa regn och att den därefter kommer att explodera i färger och dofter. Men trots att det mesta nu går i bara grönt så är det en fantastisk upplevelse, att stå så högt upp och titta ner över dalgången. Himlen och havet framför oss är svåra att separera, de vackra blå färgerna tycks vara fästade vid varandra.
Det börjar bli varmt och vi tar av både tröjor och jackor allt eftersom solen värmer på. Vi ser också grannön Teneriffa och Sebastian tipsar: ”Där borta ser ni Teide, det högsta berget i Spanien.” Berget är också en vulkan i vilande läge, den tredje största på jorden, och den är mäktig med sina 3718 meter över havet.
Vi tar vår första rast runt lunchtid – aldrig har en smörgås och vatten smakat så gott! Tittar vi åt ena hållet har vi den fortsatt hisnande utsikten över dalgången med palmer och terrasser, och tittar vi åt andra hållet ser vi en lavaformation som går under namnet El Roque de Agando. La Gomera, som är den näst minsta av Kanarieöarna, skapades genom ett vulkanutbrott – och ön är näst intill cirkelrund. Efter rasten börjar vandringen igen, och nu i sluttande partier – det är häftigt att gå längs stup, så nära dalgången. Man känner sig stor och liten på samma gång – stor för att ens ögon når långt, och liten genom att naturens storhet är så tydlig.
Sebastian guidar oss genom växterna som vi möter – vi får se en slags morot, vi möts av ätbara kaktusar – och inte att förglömma – de helt unika endemiska (inhemska) växterna. Idag finns det ett drygt 30-tal endemiska växter lokaliserade på La Gomera. Vi får också se vackra träd, såsom mandelträdet med sina vackra vita blommor.
Plötsligt hör jag hur någon ramlar bakom mig, det är en kvinna i gruppen, som trots sina stavar har halkat på stenarna och nu ligger och krampaktigt håller i en växt för att inte falla ytterligare. En kort stund håller alla andan, hennes huvud har landat vid några stenar. Men allt går lyckligtvis bra och Sebastian tar fram en salva för att badda hennes skrubbsår på ben och arm. Vi drar en lättnadens suck och fortsätter – men jag inser också vikten av att införskaffa ett par riktiga vandrarkängor. Själv har jag på mig mina vanliga löparskor, och konsekvensen är att jag får totalkoncentrera mig på underlaget och på att inte ramla. Resten av vår vackra vandring är till stora delar brant, och det känns ordentligt i rumpa och vader dagen efter!
Efter denna dagstur på nästan tio kilometer kommer vi fram till slutpunkten för vår vandring där vi hämtas med buss och blir körda till Playa Santiago. Jag beställer kallt vatten på glasflaska och toast, och riktigt känner hur sinne och kropp har fått uppleva en både vacker och spännande vandring. Nu vet jag hur det känns att få blodad tand!
Ta dig dit: Via Teneriffa med färja som avgår från Los Cristianos till hamnen på La Gomera,
San Sebastián. Resebyråer har La Gomera som resmål, Till exempel Apollo, Ving och Fritidsresor
Vandrararrangör på plats: www.timah.net
– de har funnits sedan 1988 och kan ön.
Annat att se: Nationalparken Garajonay (i centrala och norra delarna), som har världsarvsstatus.
text Emilia Arvidsson • foto Emilia Arvidsson och privat
