Ann-Christine Lindström fick en tuff start på livet. Mamman dog fem veckor efter förlossningen och pappan lämnade sin dotter på barnhem. Där tog kroppen stryk på grund av för lite näring i modersmjölksersättningen. Vid ett års ålder blev hon adopterad av ett kärleksfullt par. Uppväxten var trygg, men skoltiden mörk med mobbning och utanförskap. I tonåren dövade hon smärtan med alkohol och till slut fanns bara två vägar; döden eller livet.
När Ann-Christine Lindström var fem veckor gammal lämnades hon på ett barnhem i Göteborg. Mamman hade gått bort i sviterna av förlossningen och pappan klarade inte av att ta hand om sin lilla dotter. I stället tvingades han skriva under ett papper och avsäga sig rätten att träffa sitt barn igen.
– Man kan säga att starten på mitt liv var lite si och så, säger Ann-Christine Lindström med ett snett leende.
På grund av näringsbrist utvecklades inte skelettet som det skulle och hon blev sjuk.
– Jag hade problem med luftrören och dubbelsidig höftledsluxation, ledkulorna hoppade ur led hela tiden och så hade jag engelska sjukan, förklarar Ann-Christine.
Blev adopterad
Något år efter att mamman gått bort fick en tidigare arbetskamrat till henne höra om Ann-Christine och adopterade henne tillsammans med sin make. Paret, som var barnlöst, hade inte mycket pengar, men var rika på kärlek.
– Pappa var sjukgymnast så det kunde inte bli bättre, säger Ann-Christine.
Hon fick komma till en specialistläkare i Göteborg som ordinerade gips-vagga. Det var nytt på den tiden och Ann-Christine låg i den i tre år. Först vid fyra års ålder kunde hon lära sig att gå.
– Mitt liv har inte varit det lättaste, men Gud har varit med mig hela tiden.
Skolan blev motsatsen till tryggheten i hemmet. Kroppen satte stopp för gymnastiklektionerna och hon blev utanför, retad och knuffad ner i vattenpölar eller i snön. Ann-Christine stängde av känslorna för att det inte skulle göra för ont i själen. Glädjen var som bortblåst, men adoptivföräldrar fick aldrig veta något.
– Det satte sig djupt. Jag hade noll självkänsla och noll självförtroende. Jag hade förlorat mitt eget värde.
Efter grundskolan bodde hon kvar hemma hos föräldrarna. Hon fick jobb i en godisaffär och blev den populära ”godistanten”. Att arbeta i butik passade henne som handen i handsken och efter några år bytte hon till en livsmedelsbutik inne i Kungsbacka, där hon arbetade i charken.
Stämningen bland arbetskamraterna var god och de var ofta ute i svängen ihop, roade sig och dansade.
– I början var det roligt med drinkar hit och dit, men sakta kom jag in i något jag inte kunde styra över.
“I början var det roligt med drinkar hit och dit, men sakta kom jag in i något jag inte kunde styra över.”
Det hände att Ann-Christine gick direkt från någon nattklubb till jobbet. Ibland pimplade hon alkohol ensam hemma eller tillsammans med A-laget. Föräldrarna var oroliga.
– De såg att jag inte mådde så bra. Jag var bakfull på julhelgerna och visst, jag skämdes.
En tankeställare
Vid ett tillfälle vaknade hon ändå upp och reflekterade över livet.
– Jag kan inte beskriva den ångest som grep tag i mig. Jag kände att det inte skulle gå längre och ropade: ”Gud om du finns hjälp mig, jag orkar inte mer.”
Trots att hon ofta kom mer eller mindre onykter till arbetet klarade hon av de farliga maskinerna, men det var tungt att stycka gris och nöt.
– Mina ben höll inte för arbetet i charken, det var tunga lyft och fel jobb för min kropp.
Med sorg i hjärtat sa hon upp sig för att läsa in högstadiet och gymnasiet på Komvux. Där blev hon bänkkamrat med Inger, som var troende. Det ledde till syndanöd.
– Det var inte kul att sitta ihop med henne när jag kom direkt från nattklubben. Jag visste att hon var kristen och tänkte: ”Kom inte hit och pracka på mig något.”
En kväll när Ann-Christine satt hemma och drack öl passade hon på att ringa sin nyfunna vän och förklara hur en kristen verkligen skulle vara.
– Inger förstod att Gud ville ha tag på mig och de började be för mig i hennes bönegrupp.
Liv eller död
Men för Ann-Christine blev det bara värre och värre.
– Första terminen var jättejobbig, en kamp på liv och död.
I fyllan och villan bröt hon benet och de gamla vännerna svek. Däremot erbjöd sig Inger att komma hem till henne och städa.
– Det blev inget städat, utan vi pratade om Gud och på den vägen började det hända saker.
I den vita bokhyllan stod en röd konfirmationsbibel med 1917 års översättning.
– Den blev rödare och rödare och jag tänkte: ”Jag får väl titta i den”, men jag begrepp inte ett skvatt. Men så kom tanken igen: ”ta Bibeln”. ”Jag ska läsa till provet och har inte tid,” tänkte jag.
Men Gud gav sig inte.
När tanken kom en tredje gång öppnade Ann-Christine Bibeln och fick då se inom sig hur hon stod vid ett vägskäl. I sitt inre hörde hon: ”Om du fortsätter på den väg du går på nu kommer du rakt ner i fördärvet. Väljer du andra vägen så väljer du livet.”
– Då valde jag livet och Jesus. Sedan ringde jag Inger och sa: ”Nu har jag valt”.
Alkoholsuget kom aldrig tillbaka och hon började gå till samma pingstförsamling som Inger. Så småningom döptes hon där och blev medlem.
För att lära sig mer om den nyfunna tron blev det ett år på bibelskola i Göteborg med fortsättning på församlingen Arkens bibelskola i Kungsängen, utanför Stockholm. Tanken var att bli utrustad för att tjäna Gud, men det blev snabbt uppenbart att den bottenfrusna själen behövde helande.
– Jag fick fler förbönssamtal än vad eleverna egentligen skulle få. Guds nåd var stor.
Hösten och våren gick, men hennes känslor var fortfarande frusna och smärtan fanns kvar.
– Jag började få lätt panik och bad om att få ett samtal till och sa: ”Ni får göra vad ni vill bara jag blir fri.”
Efteråt kändes det precis likadant. Men på morgonen den tredje dagen, vaknade hon utan smärta på insidan.
– Då visste jag att jag var älskad av Gud. Han hade jobbat med mig hela tiden, känslorna luckrades upp och till slut bröt det igenom.
Slutade röka
Ett helt annat liv öppnades, Ann-Christine slutade röka och efter ytterligare ett år på bibelskolan återvände hon till västkusten. Det andliga hemmet blev i en nystartad församling i Kungsbacka; själavård, förbön och undervisning började hon nu ge vidare. I början av 2000-talet återvände hon till Kungsängen och gick ett tredje år på bibelskolan och var sedan med och startade ett helandecenter i Göteborg. Förra året, 2024, firade hon sin 75-årsdag. Det var också då hon fick reda på sin biologiska pappas namn och bakgrund, genom att skicka in ett DNA-test.
– Rätt som det var kom en massa mejl, med vilka släktningar jag hade från den grenen, pysslingar, bryllingar och allt möjligt.
– Och sedan fick jag kontakt med ett kusinbarn och på så sätt fick jag namnen och det stämde med vad jag visste tidigare.
Viktigt att förlåta
Under alla år hade Ann-Christine funderat över varför hennes biologiska mormor, som hon hade kontakt med under uppväxten, aldrig berättat om mamman.
– Nu förstod jag varför mormor aldrig pratade om min mamma. Hon blev gravid utanför äktenskapet, på den tiden var det en skam.
Mamman var i sjätte månaden när föräldrarna gifte sig. Den nya informationen ledde till en ny helandeprocess.
– Jag fick gå igenom en förlåtelseprocess med pappa och även förlåta mamma.
Genom det fick Ann-Christine en ny frid.
”Jag fick gå igenom en förlåtelse-process med pappa och även förlåta mamma.”
– Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det var något som släppte och jag kunde slappna av. Tänk att jag gått i så många år utan att veta.
– Om man summerar är jag ändå tacksam, att få gå igenom detta och förlåta. Det är en viktig bit och jag har kommit ut i en annan frihet och fått ett annat lugn.
text • foto Monika Ekström Gomér
