Trots en på ytan trygg uppväxtmiljö, kände Linda tidigt utanförskap och ensamhet och drogs till destruktiva miljöer. Hon började missbruka alkohol, hittade inte ”avstängnings-
knappen”, och gränslösheten gjorde henne sårbar och utsatt.
Linda Rogelind ser avslappnad, fräsch och glad ut, när vi möts på ett café i Västerås, där hon bor sedan tre år tillbaka. Ögonen är pigga och hon strålar av vitalitet och livslust. Ingen skulle kunna ana hur tilltrasslad hennes tillvaro såg ut för inte så längesen. Hon hade haft en trygg uppväxt i ett villaområde i en landsortsstad och uppfattades som en duktig tjej och en bra kompis. Men när hon drack alkohol kunde hon inte sätta stopp och när missbrukarpersonligheten tog över blev hon manipulativ och dominant.
Linda ser lite generad ut när hon bekänner att hon var skicklig på att uppehålla en trovärdig fasad. Hon hade utvecklat en manipulativ förmåga att vända lögn till sanning och hade inga spärrar. Hon gjorde till exempel inbrott hos sin bror och ljög så fräckt att hon fick sin mamma att be om ursäkt när hon ställt Linda mot väggen.
– Jag var så dominant och övertygande i mitt sätt att uttrycka mig att ingen vågade säga emot mig, även om man säkert kände på sig att det var något som inte stämde. Missbruket tog verkligen fram de sämsta sidorna hos mig. Jag är en person som med liv och lust går in i det jag gör, och det gällde även alkoholen. Redan i tidiga tonåren var jag var alltid den som var mest packad på festerna, erkänner Linda.
Kristen tro var inget man talade om i Lindas familj, men det fanns troende i släkten. Lindas mamma lärde henne att be den kända barnabönen ”Gud som haver”, och den bönen bad Linda varje kväll tills hon blev tonåring. Den gav henne trygghet och tröst och hon tänkte att det skulle vara fantastiskt om Gud verkligen fanns. I tonåren var det mer spännande och farliga äventyr, uteliv och killar som lockade.
– Jag älskade uppmärksamheten, att stå i centrum på fester och få bekräftelse av killar. Hemma grät jag mig till sömns och undrade vem jag egentligen var, eftersom jag aldrig var mig själv.
Tonårslivet gick vidare, festandet lockade och den destruktiva sidan förträngde hon. Mycken ansträngning gick åt för att upprätthålla en god fasad och hon jobbade också mycket för att få ihop pengar till utelivet. När Linda var 18, och ännu en gång hade druckit alldeles för mycket, hejdade hon en bil med flera killar i och bad om skjuts. Det slutade med att alla killarna våldförde sig på henne.
– Efteråt hade jag ingen klar minnesbild av förnedringen och vågade heller inte berätta för någon vad som hänt. Minnet av den obehagliga upplevelsen hade inte fastnat så djupt och de fragment som fanns kvar försökte jag dränka i ett okontrollerat drickande.
Efter gymnasiet tillbringade Linda ett år med att resa runt i Australien med några vänner, perfekt för en tjej som älskar äventyr. De var unga, livet lekte, de träffade mycket folk och det var fest varje dag. För Linda blev det en livsstil; upplevelsen av fest kopplades till att dricka alldeles för mycket alkohol. Desto större blev kontrasten när hon var tillbaka i den svenska småstadsmiljön, där allt kändes så grått och tråkigt i jämförelse.
– Då blev jag bjuden på amfetamin och blev helt såld på denna förföriska drog. Nu kunde jag kontrollera mitt beteende även när jag var påverkad.
Jag fick till och med uppskattning av mina kompisar för att jag inte spårade ur längre. I två år blev amfetaminet min stadiga följeslagare och i knarkgänget jag hängde med fick jag också en status som jag aldrig ägt förut. Bland mina välanpassade tjejkompisar och i familjen sågs jag annars som det svarta fåret, konstaterar Linda.
Efter två års knarkande bestämde Linda sig för att sluta och hade styrka nog att klara av det också. Hon utbildade sig till fritidsledare och flyttade ihop med den man som blev pappa till hennes två pojkar. Men alkoholen ville hon inte riktigt släppa och snart fastnade hon i dess grepp igen och det greppet hårdnade snabbt. Ännu en gång fick hon användning för sina talanger att visa upp en fin fasad, mitt i det tilltagande inre förfallet.
– Jag ansträngde mig för att vara en bra mamma, men alkoholen drog i väg med mig mer och mer. Det slutade med att jag lämnade barnens pappa, som också hade sina problem, och hängav mig åt mitt missbruk. Sedan blev det många vändor till psykiatrisk vård och behandlingshem i en enda ond cirkel.
På rymmen från ett behandlingshem hamnade Linda hos en psykopat som misshandlade och nästan dödade henne. När hon nästan gett upp hoppet om att överleva undkom hon i sista stund, men fortsatte sitt destruktiva liv. Trots att hon hatade det och längtade efter befrielse, förmådde hon inte bryta med mörkret. En liten dörr på glänt till ljuset öppnades, när hon efter flera veckor av missbruk sov över hos sin mormor.
– Min mormor sa förtvivlat: ”Ska det sluta så här? Åk till ett kristet behandlingshem, det har fått många att börja ett nytt liv”. Den möjligheten öppnades också och när jag kommit dit berättade någon för mig om hur han blivit helad från aids. Ett gäng tuffa killar med många tatueringar sjöng om Jesus och strålade av glädje. Jag tänkte: ”Det Jesus har gjort för dem kan han göra för mig också”.
Det dröjde inte länge förrän hon själv också hade tagit emot Jesus. Atmosfären på behandlingshemmet var så omtumlande för henne att hon hade svårt att hålla koll på alla känslor. Snart hade hon blivit förälskad i en kille, som också var där på behandling. Då fick de inte vara kvar på hemmet och Linda flyttade därför hem till mannen.
Ännu en gång råkade hon illa ut, mannen visade nämligen helt andra sidor och Linda blev både fysiskt och psykiskt misshandlad. Men innan det hade gått alltför långt lyckades hon fly från den destruktive mannen.
– En tid var jag hemlös och missbruket blev bara värre. Gudsnärvaron jag känt tidigare var borta och jag kände att jag inte kom vidare. När det kändes som om jag inte skulle orka leva längre böjde jag mina knän och sa till Gud: ”Bara du hjälper mig nu så lovar jag ge mig 100 procent till dig”.
Gud hörde Lindas bön, hon flyttade till Västerås och var fast besluten att satsa på ett liv tillsammans med Jesus. Snart hade hon fått kontakt med en församling där hon fick gemenskap, hjälp och stöd.
De nya vännerna i församlingen hjälpte henne att få kontrakt på en egen lägenhet och ett fast jobb. Sedan började Lindas tilltrasslade liv reda upp sig, steg för steg. Hon fick tillbaka körkortet och hennes pojkar fick komma till familjehem.
– Det var ett stort bönesvar för mig, och nu är min bön att jag ska få möjlighet att få tillbaka vårdnaden om mina barn.
Bland mina nya vänner behövde jag inte längre göra mig till och låtsas för jag kände att det fanns plats för mig som den jag är. Äntligen hade jag funnit det jag letat efter så länge. Att tro på Jesus är inte alls tråkigt som jag trodde förut, utan jag älskar verkligen det här livet.
Vid sidan av sitt jobb på en skola hjälper Linda varje vecka till med sopputdelning till behövande på stan och är dessutom aktiv inom organisationen LP-Grow. Där berättar hon för ungdomar om sina erfarenheter av drogernas baksidor, psykisk ohälsa och utsatthet.
– Gråter jag nu så är det för att jag är så glad och jag skulle gärna vilja jobba ännu mer med sociala insatser i framtiden, avslutar Linda, och hennes ögon strålar av glädje, tacksamhet och glittret av tårar.
text • foto Börje Norlén
