Från att ha levt ett vanligt tryggt liv hamnade Jeanette på ett skyddat boende för kvinnor. Tidigare hade hon stöttat Sisters Internationals arbete med att dela ut julgåvor till hemlösa. Nu fick hon istället själv uppleva hur det är att ta emot Sisters Julpåse. Idag har tillvaron ordnat sig för henne. Genom allt har hon upplevt Guds beskydd.
Jeanette växte upp i en familj som inte var troende. Hennes föräldrar var politiskt aktiva.
− I början på 70-talet demonstrerade man för och emot allt möjligt. Då andra vänner idag berättar om söndagsskolan och sånger där, minns jag bara ”Ropen skalla … rätt till alla”. Någon gång tittade vi in i en kyrka bara för att se en fin byggnad. Det fanns en enorm trygghet där, kände jag. Min far var intresserad av arkitektur och konst. Men vi var aldrig närvarande under en gudstjänst. Min far hade dåliga erfarenheter av kristna från sin uppväxt. Han vände kyrkan och tron ryggen.
När Jeanette var runt 11 år flyttade hennes familj till en by där frikyrkan på orten hade barnmöten.
− Då fick jag höra om Gud och vad Jesus gjort för oss människor. Det var nog inte många barn som sög åt sig det som ledarna berättade så som jag gjorde. I skolan blev jag mobbad men på barnmötena kände jag mig hemma. Barnmötena kändes välkomnande, där fanns en kärlek som berörde mig. Min tro växte fram och jag förstod att Gud är min far och den som älskar mig mest.
Jeanette har alltid varit kreativ och lärde sig sy redan som fyraåring. Hon sydde alltid sina kläder så som hon ville ha dem.
− Kläderna var helt min egen stil, oberoende av modet. Jag sysslade med annat hantverk också, men jag kände att jag räknades som udda och inte passade in bland andra människor. Mobbingen avtog något mot slutet av högstadietiden, men då var jag redan skadad. Jag hade lärt mig att jag var en udda fågel och trodde inte att någon gillade mig. Jag höll mig alltid för mig själv.
På gymnasiet träffade Jeanette en tjej som talade om att hon hade en övertygad tro på Jesus.
− Vi var 16 år och nu 40 år senare är vi fortfarande vänner. Hon fick mig att ta steget att ge mig fullt till Gud. Jag hade ingen omvälvande frälsningsupplevelse. Min tro bara blev en del av mitt liv. Det började med barnmötenas berättelser som gav mig vissheten att Gud älskar mig vad som än händer. När jag var 18 år kände jag att jag kunde stå för att jag hade en tro. Då var jag myndig och hade rätt till min egen övertygelse. Men min självbild var skadad av mobbningen. Den delen förändrades inte trots att jag valde att gå med Gud.
Jeanette var 20 år när hon träffade mannen hon gifte sig med och med tiden fick de ett barn.
− Min man kom från en kristen familj. Han var frälst och döpt sen länge. För mig tog det tid att förstå att dopet var viktigt. Det ordnade Gud genom att jag träffade en person som hjälpte mig att förstå vad dopet betydde, att jag begraver mitt gamla jag i dopgraven och uppstår som en ny människa i Kristus.
− När jag födde mitt barn gick jag sönder fysiskt med många operationer som följd. Det förändrade vårt liv totalt. Med åren mådde jag psykiskt allt sämre och gick in i en utmattning.
Från att ha varit fullt aktiv i yrkesliv och på fritiden i skog och mark, klarade Jeanette inget sådant längre. Det knäckte förhållandet och hennes man valde att lämna henne, berättar hon. De var medlemmar i en frikyrkoförsamling, men inte speciellt aktiva.
− Min vänkrets har aldrig varit stor. På grund av de dåliga erfarenheterna under uppväxten har jag inte vågat släppa in folk allt för mycket. Det stöd jag har haft kommer från min mors släkt. Vi har alltid funnits där för varandra.
Jeanette valde att låta sitt barn stanna hos sin pappa. Hon medger att det inte kändes som ett svårt beslut.
− Jag förstod att det var bättre med en så stabil uppväxt som möjligt för vårt barn. Sett i backspegeln var det väldigt bra att jag gjorde det valet eftersom jag så småningom hamnade på kvinnoboende och har flyttat runt mycket. Idag har jag rätt bra kontakt med mitt barn, men på grund av att vi bor så långt ifrån varandra ses vi inte så ofta utan har mest kontakt via Messenger eller per telefon.
Efter några år inledde Jeanette en ny relation och flyttade ihop med mannen.
− Rätt snart insåg jag att det inte var bra. Jag fick en enorm ångest och kände igen känslor från mobbingen under uppväxten vilket gjorde mig rädd och osäker. Relationen var inte sund. Det förekom mycket psykisk misshandel och jag förstod att jag måste lämna relationen innan det blev fysisk misshandel.
− När smockan verkligen hängde i luften flydde jag ut på gatan. Jag sprang rakt in på Socialen och bad om hjälp.
När Jeanette förklarade sin situation hamnade hon på ett skyddat kvinnoboende.
− Min fasta grund som jag hade haft rämnade mer och mer. Att komma till ett boende kändes verkligen som att sätta mig själv i utkanten av samhället. Samtidigt hade jag min tro som gav mig visshet om att jag var beskyddad. Jag hade dock aldrig kunnat drömma om att jag skulle bli hemlös. Jag som hade ett hyfsat ordnat liv innan. Inte skulle väl jag kunna hamna där?
Jag var inte rädd för jag hade min tro på Jesus.
På boendet fanns bara kvinnor med alkohol- och drogproblem. Det var en helt ny värld.
– Jag var inte rädd för jag hade min tro på Jesus. Men visst kände jag mig misslyckad och hopplös. Att flytta runt och ha mina ägodelar i hyrt förråd skapade inte precis någon trygghet. Men när jag i bönerna ropade till Gud upplevde jag hur han sa: ”Du ska förtrösta på mig. Jag din Gud ska leda dig”.
Jeanette berättar att hon förtröstade på att Gud skulle leda henne, precis som han hade sagt.
− Handläggaren på socialen var flera gånger förvånad över hur enkelt det löste sig med boende för mig. Jag svarade att det är Gud som hjälper mig. Gud såg till att jag inte hamnade på en parkbänk. Jag fick hjälp. Ändå räknades jag som hemlös de där åren. Ingen tror att tillvaron kan vända så oerhört snabbt. Man tar livet för givet. Den där kaotiska, stormiga tiden varade i cirka tre år. Mitt ex fortsatte finnas med i bakgrunden, han kontaktade mig och betedde sig ibland hotfullt.
Det var under den här tiden som Jeanette fick ta del av Sisters Julpåsar från Sisters International. Under flera år hade hon stöttat Sisters International.
− Jag ville bidra ekonomiskt när det kunde hjälpa en medsyster. Nu fick jag alltså själv förmånen att ta del av gåvorna. Det kändes så märkligt för mig att jag kunde få ta emot en Sisters Julpåse. Det kändes på något sätt fel att jag skulle ta emot en egen. Men det gav mig också insikten att jag just då tillhörde de kvinnor som var målgruppen. Jag blev sedd av någon som ville mig väl.
På sin nuvarande bostadsort har Jeanette sedan varit med och packat ihop Sisters Julpåsar ett par gånger.
− Jag fick se vilken glädje dessa gåvor gav kvinnorna som även delade med sig av produkterna mellan varandra. Någon ville inte ha sockor med kanske en ny handkräm. Någon annan ville ha ett smycke och bytte bort sin mössa.
Tron på Gud har varit min styrka hela tiden. Varje morgon vaknar jag och känner mig trygg.
Idag, flera år senare, när mycket annat har hänt är hon oändligt tacksam över att ha en lägenhet.
− Jag lever ensam och mår bättre än på länge. Jag har en säng och mat på bordet och har sjukersättning. Tron på Gud har varit min styrka hela tiden. Varje morgon vaknar jag och känner mig trygg.
När Jeanette ser tillbaka på sitt liv finns det en röd tråd. Trots allt svårt hon varit med om ser hon Guds beskydd hela vägen från det att hon föddes fram till idag.
− Jag tog ett beslut att ge Jesus en chans och det är något jag aldrig ångrat.
Fotnot: Jeanette, som egentligen heter något annat, lämnade ett destruktivt förhållande och flyttade runt på olika boenden för kvinnor. Idag lever hon ett bra liv och kan se hur hennes tro hjälpt henne genom allt det svåra. Fotot är ett genrefoto.
text Angelica Victorin Foto: © nullplus – stock.adobe.com
