Jennie Magnusson började missbruka som tonåring och blev tidigt gravid. När hon stod på en bro för att ta sitt liv, ropade hon i desperation till Gud.
– I dag är jag helt fri och brinner för att hjälpa de trasiga och tilltufsade, säger hon.
När JUNIA anländer till det trivsamma radhuset i småländska Tenhult, visar Jennie Magnusson in oss in i sitt ljusa och varma hem.
– Välkomna, säger hon.
Vi slår oss ner i den mjuka soffan med varsin rykande kopp kaffe. När Jennie börjar berätta om sin uppväxt och bakgrund blir det tydligt att vägen fram till det trygga liv hon nu lever har varit lång och snårig.
Jennie växte upp i Öxnehaga i Huskvarna. I hemmet var allt väldigt fritt och det fanns inga gränser. I badrummet stod en hembränningsapparat som finansierade familjens utlandsresor.
– Man lär sig att inte prata om vissa saker. Barn gör vad som helst för att täcka upp sina föräldrar, säger Jennie, som alkoholdebuterade redan som 13-åring och snabbt utvecklade ett beroende.
Drogmissbruket eskalerade och när Jennie var 16 provade hon amfetamin för första gången.
– Drogen gjorde mig lugn, åtminstone till en början, och jag trodde att den var min räddning. Jag tog droger, men egentligen var det drogerna som tog mig, suckar Jennie.
Jennie fastnade i ett allt grövre missbruk och placerades på Paragraf 12 hem på SIS. Under arton månader flyttades hon runt mellan fem olika boenden. Hon upplevde inte att hon blev hjälpt, utan föll tillbaka i missbruket så fort hon kom ut.
När Jennie var 21 år, hände något som medförde att livet tog en annan riktning; hon blev gravid.
Jennie slutade med amfetamin och var helt drogfri de tre sista månaderna av graviditeten. Hon fick en dotter som hon gav namnet Elin. Att bli mamma var något helt nytt.
– Elin blev mitt allt, säger Jennie och får något varmt i blicken.
Arton månader senare utökades familjen med ännu en flicka: Felicia. Jennie levde för sina barn och tog väl hand om sina små flickor. Livet flöt på och familjen upplevde en harmonisk tid. Jennie fick arbete på en fabrik i Tenhult och blev huvudskyddsombud på arbetsplatsen. Hon började dessutom läsa upp sina betyg på folkhögskola med planen inställd på att bli arbetslivsingenjör.
Men på skolans julfest rasade allt. Jennie fick ett återfall. Hon tänkte: “Nu skiter sig allt!”
– Jag var så hård i hjärtat. Det finns väl inget starkare än kärleken till ens egna barn? Tidigare hade jag dömt andra som supit bort sina barn och nu höll jag på att göra det själv, suckar Jennie sorgset.
Än i dag kan Jennie inte greppa de djävulska krafter som låg bakom det drogsug som fick henne att välja drogerna framför barnen. Hon föll snabbt tillbaka till samma situation som hon varit i när hon senast drogat.
Nu var Felicia 4,5 år och Elin var 6 år. Från det att flickorna varit Jennies allt, gick det fort utför. Felicia, som tidigare målat fina teckningar, började under den här perioden bara måla svart kludd. Det började bli jobbigt för dem i skolan, även om Jennie försökte dölja sitt missbruk. Hela flickornas värld vändes upp och ner. Jennie minns hur Felicia sa: “Mamma, man ser i ögonen om någon är dum.”
– Då hade jag stora, svarta ögon.
Situationen blev till slut ohållbar, flickorna omhändertogs och placerades i familjehem. Efter det delade Jennie och deras pappa på sig. Jennie mådde allt sämre och några turbulenta år följde. Hon hamnade i en dålig relation, blev hemlös, begick brott och väntade till sist på ett fängelsestraff. Eftersom alla hennes brott var drogrelaterade, dömdes hon dock till vård på ett familjehem i Österbymo i stället för fängelse.
Jennie minns hur hon stod på en bro vid köpcentret A6 och ville hoppa ner framför en lastbil. Hon, som aldrig brukade be, vände sig nu till Gud i desperation och ropade:
– Om du finns så visa dig, gör något!
Jennie upplevde inget speciellt där och då. Men tre månader senare kom svaret på hennes desperata bön.
– Den 22 februari 2010 somnade jag som narkoman och när jag vaknade nästa dag och skulle åka till familjehemmet, var allt drogsug borta. Det datumet glömmer jag aldrig, det är för evigt inristat i mitt minne, ler Jennie.
Kvinnan i familjehemmet hade 8 nordsvenska hästar. Jennie mådde bra där och hästarnas sällskap gjorde henne gott.
– När jag vaknade upp och insåg vad jag hade gjort mot mina barn, kände jag väldigt mycket skuld och skam. Men att vara med hästarna var läkande.
Jennie slussades vidare till Tursbo behandlingshem i Skillingaryd som hade en kristen inriktning och där de arbetade efter tolvstegsprogrammet.
2011 kom en man som hette Magnus till Tursbo. Jennie och Magnus blev förälskade och blev så småningom ett par. På behandlingshemmet fanns det en gäst som jämt “tjatade” om Jesus. Han bjöd med Jennie och Magnus till sin brors kyrka i Jönköping.
– Jag var livrädd. Jag visste egentligen ingenting om kristen tro men samtidigt hade en nyfikenhet väckts inom mig. Därför tackade vi till vår förvåning ja till inbjudan, skrattar Jennie.
Till en början tyckte de att människorna där rent av inte var kloka eftersom de talade i tungor, sjöng och dansade. Magnus och Jennie hånskrattade åt dem i smyg.
– Men när jag såg människorna i ögonen, hade de något som jag ville ha. Det fanns ett ljus och en kärlek där som jag längtade efter.
Efter en tid i kyrkan, vann deras nyfikenhet över rädslan. Jennie och Magnus valde att ta emot Jesus och hånskrattet byttes istället till en sann glädje inom dem. Vid ett senare tillfälle, när någon bad för Jennie i kyrkbänken, blev hon berörd på ett alldeles speciellt sätt.
– Jag upplevde Jesus och Guds frid och blev alldeles varm inombords! Jag hade aldrig tidigare upplevt en så stark kraft, strålar Jennie.
Bibelläsningen blev betydelsefull för att kunna växa i den nyfunna tron. Jennie fick en stark kärlek till Bibeln och började läsa med iver. När hon kom till Heb 11:1 läste hon att “Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser…”
– Där sa det pang, där ramlade det ner i hjärtat och jag insåg att jag verkligen var kristen, ler hon.
Kyrkan blev enormt viktig för Magnus och Jennie. Hon berättar att pastorsparet tog hand om och hjälpte dem att komma på fötter och till ett fungerande liv. Magnus blev anställd i kyrkan och fick i flera år arbetsträna vid sidan av pastor Krister Leimola.
Jennie och Magnus gifte sig i februari 2012 och med kyrkans hjälp ordnades både bröllop och fest. Några månader senare samma år, föddes deras son Christian. Jennie ler åt minnet och får något varmt i blicken.
– Vi fick en hel kyrka som bad för och tog hand om oss. De blev som vår familj och visade oss en enorm kärlek. Tack vare deras omsorg och kärlek kunde vi hålla oss drogfria och bevarade.
Jennies flickor kom tillbaka hem efter att Jennie och Magnus blivit kristna och deras liv ordnat upp sig. Elin var då 11 år och Felicia 9 år. Det var en stor glädje att familjen äntligen var återförenad, men samtidigt var det en tuff tid.
– Vi hade inte haft barnen på fem år. Jag trodde någonstans att de var lika små som när jag fick återfall – hjärnan följde inte med. Men jag hängde i Jesus hörntofs och släppte den inte. Jag tror det är en livlina att vara beroende av Jesus varje dag, säger Jennie med intensitet och värmen lyser ur hennes blå ögon.
Jennies relation med döttrarna Felicia och Elin är bra i dag, men tjejerna har haft det svårt och hennes beroende har satt sina spår i dem.
– Jag har ju fått behandling och mängder av vård, men inte de. Jag har verkligen bett om förlåtelse! Det som hände var så fel men kan inte göras ogjort. Jag kan inte göra mer än det jag gör idag: att förbli drogfri och vara beroende av Jesus varje dag.
Jennie poängterar att barn och droger aldrig hör ihop och att droger är en katastrof för familjer.
– Jag vet var jag kommer ifrån och dit ska jag aldrig tillbaka, säger hon med eftertryck.
I dag arbetar Jennie på LP Södra Vätterbygden.
– Jag ser det inte som ett jobb, utan som en kallelse.
I arbetet får Jennie möjlighet att se varje människa och bygga relationer. Hon är bland annat på “Hela Människan” två dagar i veckan, gör hembesök samt är på avgiftningen på Ryhov. Hela tiden är det mötet med människor och att lyssna på dem som är det centrala.
– Det är så viktigt att se Jesus i varje människa. I dessa sammanhang är han så närvarande, för han behövs där, understryker hon.
Vad har du för drömmar inför framtiden?
– Jag skulle vilja gå in i tjänst för Jesus tillsammans med Magnus. Jag har ingen formell utbildning men hela mitt liv är som en enda lång socionomutbildning, skrattar Jennie och säger att hon vill jobba med människor på samma sätt som nu.
– Jag känner mig hemma och trivs med de tilltufsade människorna som andra är rädda för eller har svårt för.
Jennie tror inte att det går att forma om henne till någon ”helyllekristen”.
– Jag är samma Jennie som jag var innan jag blev kristen – fast ändå helt annorlunda nu, säger Jennie med ögon som strålar av glädje och ljus.
Jennie Magnusson
Ålder: 45 år.
Familj: Gift med Magnus, barnen: Elin 23, Felicia 22 & Christian 11.
Bor: Tenhult.
Gör: Medarbetare på LP Södra Vätterbygden,
Aktuell: Att uppmuntra alla: För Jesus finns inga hopplösa fall
Favoritbibelord: Ps 119:105 “Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”
Fritidsintressen: Att vara i skogen, med familjen, träna, läsa Guds Ord.
text Maria Ejenfors • foto privat
