Marita växte upp i en miljö präglad av grovt våld, missbruk och psykisk ohälsa. Hon började sniffa kontaktlim dagligen vid tio års ålder för att fly en alltför tung verklighet. Många vuxna såg och visste hur det var för henne men det dröjde länge innan någon reagerade, berättar Marita.
− När jag var tolv år var jag väldigt illa däran och en lärare och rektorn på skolan slog larm. Jag placerades av socialen hos min äldsta syster i Göteborg ett år, sedan valde jag att flytta hem en tid igen. Jag mådde väldigt dåligt, gick ständigt med oro och hade mycket ångest. Hemma var jag alltid på spänn och rädd.
I tonåren började Marita dricka mycket alkohol och rymde vid 14 års ålder hemifrån till Göteborg där hon började använda andra droger.
− Jag anmälde till slut min pappa när han mordhotat mig. Men jag fick inget stöd från någon och fick sitta på samma buss som pappa till stan där rättegången skulle vara. Han fick endast 900 kr i böter. Det var i samband med detta som jag gav upp och stack.
Marita träffade en äldre kille som hon bodde hos. Efter cirka ett år hittade polisen henne och hon placerades på ett ungdomshem. Hon var nu 16 år och stannade där i två år.
− Några i personalen blev trygga vuxna för mig men det fanns också manlig personal som utnyttjade min beroendeställning.
Efter tiden där kom Marita till ett behandlingshem i Sörmland. Då behandlingen avslutats bosatte hon sig i Eskilstuna.
− Jag led av mycket ångest och återföll i alkohol- och drogmissbruk.
Marita skulle fylla 21 när hon blev mamma första gången. Så länge hon var gravid och ammade kunde hon avhålla sig från alla substanser. Men därefter var droger och alkohol ständigt närvarande igen, berättar Marita.
− Mina barn har alla olika pappor och det säger ganska mycket om hur vilsen jag var. De tre första barnens pappor hade också missbruksproblematik.
Under många år lyckades hon på något sätt behålla bostad och vårdnaden om barnen.
− Då tänkte jag inte så, men i dag tänker jag att det bästa hade varit om myndigheter hade gripit in tidigare för barnens skull. Jag ville verkligen vara en nykter och drogfri mamma. Ville ge mina barn en så mycket bättre uppväxt än vad jag själv hade haft. Tyvärr höll det inte.
Marita hade korta tider då hon klarade av att sköta studier eller ströjobb, men levde annars på socialbidrag.
− Efter många år av kaos och tragedier råkade min exman vinna 24 miljoner på trav. Han köpte ett hus på en annan ort som jag och barnen fick bo i. Samtidigt fanns det ekonomi till att köpa stora mängder amfetamin. Detta varvades med mycket alkohol.
− Jag orkade inte leva utan alkohol eller droger några längre perioder trots att missbruket förstörde så mycket för mig och mina barn. Mitt i allt detta kämpade jag efter min förmåga med att försöka ta hand om mina barn och det kunde bara sluta på ett sätt. Barnen mådde dåligt med missbrukande föräldrar och allt vad det för med sig.
Marita hade en ständig skam och ångest för att hon inte förmådde mer. Det hände också att barnen fick se när hon blev utsatt för våld.
− Alltihop var en stor tragedi. En dag när jag skulle hämta min då yngsta dotter på förskolan fanns hon inte där. Socialen hade akutplacerat henne. De två andra barnen hade redan placerats på två andra ställen.
− Där och då rasade jag totalt. I ren förtvivlan och ilska slog jag sönder alla fönster i vårt hem, tog med mig min älskade hund och stack tillbaka till Eskilstuna.
I Eskilstuna levde Marita som hemlös i cirka ett år. På grund av att hon hade sin stora hund fick hon inte bo på härbärget.
− Hunden var min trygghet och det enda som jag upplevde att jag hade kvar i livet. Till slut blev jag ändå tvungen att lämna bort den. Jag kände hopplöshet, ångest och förtvivlan. Mitt liv präglades av ensamhet, utanförskap och skam.
Vid denna tiden kom Marita i kontakt med kristna på LP-kontakten. Där möttes hon av värme och kärlek och de vittnade om sin tro på Gud.
− Deras tro var något som tilltalade mig direkt. Jag började då och då knäppa mina händer och be. Många gånger ropade jag också i förtvivlan till Gud om hjälp.
Marita fick åka till ett kristet behandlingshem som LP hade. Där trivdes hon väldigt bra och fick ett fantastiskt bemötande, berättar hon.
− I maj 2008 böjde jag min knän och bad frälsningsbönen. För första gången i mitt liv kunde jag känna att jag var förlåten.
− Jag kommer alltid att leva med stunder då allt kommer över mig; skuld och sorg över det barnen fått vara med om. Men Jesus har gjort att jag mitt i det kan förlåta mig själv. Tyvärr orkade jag bara vara kvar ett par månader. All ångest och längtan efter mina barn blev mig övermäktigt, så jag gick ut på gatan igen. Jag orkade verkligen inte leva som jag gjorde längre men jag hade inte heller förmågan att bryta mitt missbruk.
Till slut fick Marita tvångsvård via ett LVM (lag om vård av missbrukare som behöver särskilt noggrann tillsyn). Det var början på den resa som gjorde att Marita lyckades vända sitt liv.
− Jesus gav mig kraft att våga göra en förändring. Och jag hade aldrig klarat att bryta mitt missbruk utan tvångsvården.
Efter tre månader fick hon åka till ett behandlingscentrum och i samma veva fick Marita en ADHD-diagnos.
− Det gjorde att jag fick större förståelse och acceptans för mig själv.
Maritas barn var 18, 14 och 8 år när hon blev helt drogfri. Varje vecka åkte Marita till LP-kontakten i Eskilstuna och hjälpte till där. Sommaren 2009 döptes hon på ett LP-läger.
− Jag fick verkligen chansen att bli en ny människa genom tron på Jesus. Jag har lyckats utföra saker som jag aldrig hade trott var möjligt. Jag kan inte säga att jag blivit helt befriad från den ångest jag burit med mig genom livet, men Jesus gör att jag kan hantera den så att den inte tar över som den tidigare gjorde. Jag har ett bra liv.
När Marita skrevs ut från behandlingshemmet fick hon en egen lägenhet och praktik på LP. Efter några månader fick hon en lönebidragsanställning och arbetade även på ett stödboende.
− Jag träffade min nuvarande make Anders 2010 och vi gifte oss på ett LP-läger 2011. Några månader senare föddes vår dotter Zelma. Jag hade också en fin och regelbunden kontakt med mina tre andra barn.
Snart visade det sig att Maritas son var inblandad i en stor narkotikahärva där eget missbruk varvades med försäljning till andra.
− Jag och familjen höll på att rasa samman under denna tid. Jag försökte hjälpa min son men höll på att gå under själv.
Nyårsdagen 2019 ringde hennes son som var på sjukhus. På grund av en stor skuld till kriminella hade han blivit knivhuggen i ena benet och handen.
− Jag var så förtvivlad. Om min son skulle gå ut på gatan igen skulle han bli dödad. För att få skydd var han tvungen att prata med polisen och göra en anmälan, vilket han gjorde.
Hösten 2019 blev Marita kallad att vittna i en rättegång gällande det som hänt.
− Samma morgon som rättegången skulle ske väcktes jag, min man och vår dotter som då var 8 år, av att man sköt fem skott med automatvapen mot vårt hus. Ett av skotten träffade endast några centimeter från vår dotters säng. Utöver chocken och rädslan tog ett sådant raseri över mig. Men jag tror att det gjorde att jag orkade stå upp.
Marika vittnade i rättegången och gärningsmannen dömdes. Det ledde även till att hon vann civilkurage-priset i programmet Efterlyst 2021.
− Vi fick bo på skyddade orter under ett par månader, gick hos psykologer och försökte få tillbaka ett normalt liv igen.
Efter en tid beslutade de sig för att stanna kvar i sin hemstad, men flyttade inte tillbaka till huset utan till en lägenhet.
− Hela tiden bad vi om Guds beskydd. Det har nu gått fyra år och våra liv har gått vidare.
Marita har jobbat som boendestödjare i sju år. I våras avslutade hon en utbildning och är nu psykiatrispecialiserad vårdare med beroendekompetens. Hon har fått jobb på ett rehab-center. Hennes erfarenheter gör att hon kan känna med människor som kämpar.
− Min drivkraft är att hjälpa människor. Det finns inget bättre än att få se när det tänds ett hopp i någons ögon. I dag kan vi se hur Gud har varit med oss. När allt varit fruktansvärt mörkt har Gud hjälpt oss och upprättat oss från den djupaste förtvivlan. Gud gav mig ett löfte när det var som värst och det var att ”mörkaste natt skulle ljusna”. Det löftet höll han verkligen.
text Angelica Victorin
foto Annika Ekebom
