Simon Häggström berättar om sitt jobb som polis med fokus på bekämpning av prostitution – vår tids stora slavhandel och dess ljusskygga värld. Simons gudstro ger honom trygghet och hopp till att klara av de stora påfrestningarna. Även löpturer och regelbundna terapisamtal hjälper för att ventilera allt mörker han möter i sin vardag.
Uppväxten i Stockaryd, mitt ute på småländska höglandet, beskriver polisen och författaren Simon Häggström som trygg och kärleksfull. Hans mamma jobbade inom vården och hans pappa var pastor i ortens missionsförsamling.
− Jag brukade hänga med pappa på olika kvällssamlingar och möttes av en massa snälla, vänliga människor, tanter som bjöd mig på kakor. Det var en väldigt trygg och omtänksam värld, men samtidigt en extremt skyddad miljö, säger Simon när vi ses på ett fik inte långt ifrån Malmskillnadsgatan där han jobbat många sena nätter.
Som barn drömde Simon om att bli lokförare eller datatekniker, men det var under söndagskvällarna, när Simon satt med sin pappa framför Beck-filmerna på TV4, som drömmen om att en dag få jobba som polis närdes.
− Jag blev så inspirerad. Någon gång då visste jag att det var polis jag ville bli. Jag ville göra skillnad − både för förövarna och för brottsoffren. Till det bättre för dem som utsätts för brott och till det sämre för dem som begått brotten, säger han.
Men Simon visste nog inte då vilken kontrast det skulle bli att komma från kyrkans och familjens trygga värld till att plötsligt stå som färdig polis på plattan i Stockholm. Han var strax över 20 och hade aldrig varit i slagsmål. Nu fick han möta våld, prostitution och människor som dog i överdoser.
− Det var som en käftsmäll och jag var så klart långt ifrån oberörd. Till en början tvekade jag en del kring om jobbet som polis verkligen var något för mig. Men tack vare ett tiotal av de poliser som fanns i min grupp blev jag kvar. De var inspektörer och jag hade förmånen att bli skolad av de allra bästa. Jag fick oerhört bra stöttning och vägledning av dem. Så är det än idag. Man kommer varandra väldigt nära och jag har fantastiska kollegor. De var och är min räddning.
I ett utsatt yrke som polis inser Simon vikten av att ta hand om sig själv, både mentalt och fysiskt. Så har han till exempel gått till samma terapeut regelbundet i tio år. Där känner han att han kan ventilera det han ser och får vara med om ute på gatan. En annan ventil är löpturerna.
− Jag älskar att springa och bli så där riktigt slutkörd. Då rensar jag hjärnan. Jag tycker också om att resa. Jag kan inte riktigt slappna av från jobbet förrän jag lämnar Stockholm, menar han.
Tron på Gud skänker trygghet och hopp i Simons liv.
− Jag bär med mig min barnatro, men man kan säga att jag haft en resa med den. Min tro är mig väldigt nära och betyder jättemycket för mig. Även om jag dyker upp på gudstjänster i Klara kyrka då och då har inte tron något att göra med om man går till kyrkan eller inte för mig.
Simon har ibland fått frågan hur han kan tro på en god Gud när han ser så mycket elände. Men han menar att hans tro snarare stärkts genom åren, efter att han gått utanför kyrkans fyra väggar.
− Många av de kvinnor jag möter från Nigeria, Rumänien eller kanske Ukraina bär på en djup tro, de är protestanter, ortodoxa eller katoliker. Det enda de har i sitt liv är just tron. För dessa enskilda kvinnor betyder tron precis allt, det är deras enda hopp. Organiserad religion är jag inte mycket för, men på individbasis kan en tro betyda så otroligt mycket. Det ser jag så tydligt både hos andra och hos mig själv, säger han.
Människohandeln är en väldigt stängd och ljusskygg värld och på frågan hur Simon hamnade inom just detta brottsområde, förklarar han att han mer eller mindre halkade in på ett bananskal.
− Jag var ny som polis och visste knappt vad människohandel handlade om. Plattan-gruppen inom narkotikabekämpningen som jag blev placerad i hade ett sidouppdrag − att göra regelbundna insatser på Malmskillnadsgatan för att trycka tillbaka sexhandeln.
Simon resonerar att inom knarkhandeln gör de flesta på något sätt olika aktiva val. Det handlar ofta om att man börjat röka en joint och sedan har det ena lett till det andra.
− Det finns en kedja av dåliga beslut och där kunde jag se sammanhanget. När det kommer till människohandeln fick jag det däremot inte att gå ihop. Hur kan en 18-årig kvinna från Rumänien − som inte ens kan prata engelska – i ett civiliserat land som Sverige, behöva stå på en gata mitt i centrala Stockholm och vänta på män som hämtar upp henne i sin bil, män som sedan åker iväg till Skeppsholmen och har sex med henne i baksätet? Hur kan denna kvinna, som knappt kan göra sig förstådd ens hamna i den där situationen? Det slog mig att jag bar på så många obesvarade frågor inom det här området. Hur kan hennes liv ha sett ut hemma i Rumänien? Varför gör hon det här?
Simons chefer uppmärksammade hans intresse och nyfikenhet för frågorna kring sexualiserat våld. År 2008 gav ledningen honom möjligheten att jobba med ett projekt inom människohandel på Malmskillnadsgatan som skulle pågå i sex månader.
− Bland annat var Jonas Trolle, som var spaningsledare mot ”Kapten klänning”, ett stort stöd för oss nya inom detta område. Jag sa ja på stående fot och projektet fortsätter än idag, säger Simon och förklarar att även om han haft olika funktioner som polis under alla dessa år så har han alltid befunnit sig inom samma område och problematik.
− När man som jag har varit specialist inom ett område så pass länge är det lätt att man går vidare genom att åka på konferenser eller skriver en massa rapporter och liknande. Men för mig har det känts viktigt att hela tiden hålla mig kvar på gatorna, i verkligheten.
Prostitution är en modern typ av slavhandel. Det var inget som Simon fick utbildning i på polishögskolan. Det fick man lära sig själv. Hundratals kvinnor slussas in och ut från Sverige med ett enda syfte − att säljas till män.
− Jag håller fast vid min övertygelse om att sex är något som ska vara fint, fantastiskt och en förutsättning för att vi ska leva vidare. Inte något som används som vapen, i missbruk eller förnedring.
Simon berättar att när han började som polis skedde den främsta människo-
handeln kring Malmskillnadsgatan och att han fick en chock när han såg omfattningen. Numera har prostitutionen sitt ursprung på nätet och när Simon fick inblick i hur många kvinnor som såldes på internet blev han ännu mer chockad och deprimerad. Han såg hur diskussionerna gick, hur kvinnor recenserades som om de vore en liter mjölk.
− Bilder på kvinnor läggs ut som annonser på olika sidor på nätet. Där kan sexköparna ta kontakt med dem. Det fysiska mötet sker sedan ofta på hotell eller i lägenheter som är uthyrda i andra hand som hallickar fixat åt dem. Köparna tar sig till dem eller så transporteras kvinnorna till köparnas hem, berättar Simon.
Eftersom prostitution inte är mätbart menar Simon att det är svårt att veta om det ökar eller minskar. Det finns inga tillförlitliga verktyg som kan mäta prostitution.
− Vi kan till exempel inte mäta prostitutionen utifrån antalet anmälningar. Det visar bara hur mycket resurser polisen satsar och prioriterar på dessa frågor. Många anmälda sexköp visar bara att polisen prioriterat frågan. Att räkna annonser som ligger på nätet och liknande är också problematiskt. Det enda jag kan säga är att sexhandeln frodas och fortsätter precis som tidigare. Jag kan inte se någon som helst tillbakagång, förklarar Simon.
Enligt Simon följer sexhandeln vissa riktlinjer, som landets lagstiftning till exempel.
− Det är därför vi inte har megabordeller i Sverige. Människohandeln följer även landets normer och värderingar. Här i Sverige är det till exempel förenat med stor skam att köpa sex. Till sist följer den även den tekniska utvecklingen. När tekniken utvecklas följer prostitutionen med. Så fick prostitutionen till exempel ett enormt digitalt genomslag under pandemin. Köparen möter då kvinnorna framför skärmen där han köper loss pornografiskt material. Ett annat problem är all ökad ”sugardejting”, som idag är vår vanligaste inkörsport. Det är ofta i dessa sammanhang som barn och ungdomar gör sin debut inom sexhandeln, säger Simon och berättar att flera av de tjejer han träffat på är så unga som 14 år.
Simon beskriver att dessa tjejer oftast bär på ett enormt mörker och har varit med om saker som är svåra för oss vuxna att förstå. De är extremt ensamma.
− Många tror att vi dyker upp som räddande änglar eller som Robin Hood. Men oftast är det precis tvärtom. När polisen gör tillslag och dyker upp är det sällan en trevlig situation man hamnar i. Då vet de här tjejerna att föräldrarna kommer att få veta och att socialen kopplas in. Det väntas polisförhör och rättegångar. Oftast vill man inte alls ha med oss att göra, säger Simon.
Simon menar att samhället inte får titta bort när barn hamnat i sexhandeln. Han som polis får gång på gång påminna sig själv om att han är där för att hjälpa dem ur den situation de hamnat i.
− Det är så mycket skuld, skam och rädsla hos dessa tjejer när vi dyker upp och vi möts av kommentarer som ”Lägg dig inte i, din jävla snut”. Men en sak har jag lärt mig under alla dessa år, att även om det är otacksamt att dyka upp där och då så är det inte sällan som kvinnor, och faktiskt även hallickar och sexköpare, hör av sig till mig senare i livet, som sagt tack för att samhället grep in och räddade deras liv. Den här typen av feedback gör att man orkar fortsätta. Det blir inte alltid så här. Vissa klarar att ta sig ur eländet, men vissa träffar vi om och om igen.
På frågan hur Simon ställer sig till dem som tycker att man ska legalisera sexköp, suckar han och säger:
− Den här legaliseringsdebatten pågår ju ständigt. Man ska komma ihåg att 90 procent av de kvinnor som vi möter är i händerna på hallickar. Det är organiserade, kriminella nätverk. En legalisering av sexköp kommer inte att minska handeln, den kommer snarare att öka den avsevärt. Lyft på blicken och se bara hur det har blivit i länder som Tyskland där man legaliserat sexköp och som nu fått stämpeln på sig som ”Europas bordell”. Där har man tappat kontrollen totalt och situationen går inte att reglera. Genom lagstiftningen försvårar vi handeln för sexköpare och hallickar. Det är alltså olagligt att vara hallick eller köpa sex i Sverige idag. Att legalisera handel med kvinnors kroppar skulle vara ett fullständigt misslyckande för ett civiliserat land som Sverige, det hade varit att offra tusentals unga kvinnor från extremt utsatta bakgrunder.
Simon berättar att det endast är en liten klick av de kvinnor som säljer sex som säger att de kan börja och sluta när de vill i den här världen. Istället kommer de flesta kvinnor från länder där deras skyddsnät inte fungerar och de känner sig tvingade och ser det som sitt enda alternativ; de gör det för att ha råd med mat till sina barn.
− Jag vet det här för jag träffar de här kvinnorna varje dag och jag tänker inte vika en millimeter på den här punkten.
Sexköparna är, enligt Simon, 100 procent män medan hallickarna kan vara både kvinnor och män. Vissa hallickar erkänner på stående fot och säger att de står för sitt brott. Andra kommer med olika slags undanflykter.
− Jag brukar säga att det finns olika grader i helvetet för hallickar, säger Simon och menar att vissa är väldigt ondskefulla medan andra ser det som en affärsuppgörelse.
Den kriminella värld Simon jobbar i kan vara farlig. Ju längre tid han jobbat som polis och ju större bank med erfarenheter han samlat på sig, desto duktigare blir han på att definiera vad som är farligt och inte.
− Som 15-åring i Stockaryd kunde jag bli livrädd i en park när någon alkis med en vodkaflaska i handen skrek efter mig att han skulle mörda mig. Skulle samma sak hända mig idag skulle jag sannolikt gå fram till honom och inte känna mig det minsta rädd, säger Simon och fortsätter:
− Ibland kan det bli farligt på riktigt. Som vid ett tillfälle under en operation när någon slet upp en bildörr där jag satt och där jag plötsligt hade en pistol riktad mot mitt bröst. De skulle råna mig, men visste inte att jag var en polis som var civilklädd. Jag fick då dra vapen och skjuta ett varningsskott. De dömdes senare för rån, men vid det tillfället kände jag ren och skär dödsångest. Jag var livrädd och såg hela livet passera i revy. Vi ska vara tränade för sådant här, men vissa situationer kan man inte bli tränad för.
Simon har skrivit två faktaböcker, romandebuterade år 2019 och är nu aktuell med sin tredje del i serien om människohandelsgruppen. I “Systrarna och ensamheten” får man fortsätta följa polisduon Markus och Natalia. I boken följer man Amanda som flyr från sin våldsamma pojkvän och hamnar ensam på Stockholms gator. En sen kväll blir hon misshandlad och får oväntad hjälp av en man som plötsligt dyker upp ur skuggorna. Hon blir kär i sin beskyddare, men vem är han och varför hjälper han henne? Amanda blir fångad i en värld full av pornografi, prostitution och droger. ”Systrarna och ensamheten” handlar om vänskap och systerskap, och om vem kvinnan i porrfilmen är när kameran är avstängd. Simon har i denna tredje del valt att beskriva kopplingen mellan människohandel och pornografi. Detta är något som Simon valt att ta upp inte bara i sin bok utan något han ofta föreläser om.
− Det är skillnad på den porr vi växte upp med och den porr som de unga får ta del av idag. Vi hade några stillbilder i en tidning att titta på, vilket kan tyckas vara ganska oskyldigt. Idag kan man streama högupplösta filmer där man får se sådant som vi poliser hade kategoriserat som grova våldtäkter.
Simon är helt säker på att alla människor kommer i kontakt med porr någon gång i sitt liv. Han menar att de flesta konsumerar pornografi utifrån en njutningsaspekt, något som piffar upp sexlivet. Men det han försöker, utan moraliska pekpinnar, är att få de unga att fråga sig själva: ”Vad har gjort att den där kvinnan valt att klä av sig och hamna framför en filmkamera och ha sex med okända män?”. Han menar också att det i porrbranschen förekommer mycket droger och övergrepp.
− Kvinnorna i filmerna kan vara sminkade och ha sexiga underkläder. Men oavsett hur mycket de där kvinnorna ser ut att njuta vet ingen hur deras liv ser ut när kameran stängts av. Det finns nästan alltid en förklaring till att kvinnan hamnat i den där situationen. Jag tror att detta gäller vare sig det handlar om pornografi eller prostitution.
Simon har en hel del följare på sociala medier, främst kvinnor. Detsamma gäller på de öppna föreläsningarna. Majoriteten är alltid kvinnor. Han har frågat sig själv hur han på bästa sätt ska kunna nå ut till killarna.
− Reaktionerna från de killar som lyssnat på mig i de skolor där jag föreläst är ofta en aha-upplevelse. Kunskapen kring den här typen av frågor tenderar att vara extremt låg. Många av de här unga killarna lever i tron att detta är porrstjärnor som tjänar jättemycket pengar och som valt det här själva. När jag berättar för dem om baksidorna börjar de reflektera kring hur pornografin påverkar, dels synen på dem själva, men också på sex, relationer och kärlek.
Det är så naivt av vuxenvärlden att tro att vi ska skydda våra barn från nätet när de inte ens vet vad som finns på nätet. Barn och ungdomar kommer alltid ligga ljusår före oss vuxna i den tekniska världen.
− Vuxenvärlden har sopat den här problematiken under mattan år efter år. Sexualundervisningen i skolan har handlat om spermiens väg till ägget, vilket gjort att ungdomar själva fått söka efter information om sex − tyvärr genom pornografins värld. Det finns ett oerhört stort behov att prata om dessa frågor hos våra unga idag. Jag har ett guldläge eftersom jag jobbar med dessa frågor, är polis och skriver böcker om detta. Jag kan förstå att det är svårt att som mamma eller pappa tala om dessa frågor med sin tonårsson.
Simon är ärlig och berättar öppet om sin egen resa genom porrens värld. Han konsumerade massor porr som ung och hade aldrig en tanke på vilka kvinnorna på skärmen var.
− Om man tror att pornografin inte har fäste inom kyrkans fyra väggar så är man naiv. Jag har gripit präster för sexköp. Människor inom kyrkan kämpar med exakt samma problem som alla andra. I min värld handlar tron om att ha något att luta sig mot när det blir jobbigt.
Simon fortsatte att konsumera porr ända upp i vuxen ålder, även när han börjat jobba som polis. Vändpunkten kom när han under ett gripande kom i kontakt med en kvinna som hade slutat spela in porr och istället gett sig in i prostitutionens värld på grund av att porrindustrins villkor var så fruktansvärda.
− Jag hade hållit isär prostitution och pornografi, men i samband med det där mötet insåg jag att det var samma typ av kvinnor som jag såg i de där filmerna. Jag fick göra upp med mig själv och mina värderingar och jag ska ärligt säga att hade jag inte jobbat med dessa frågor hade jag med största sannolikhet fortsatt att konsumera porr. Detta är så extremt tabubelagt att prata om, men det är så många som konsumerar det.
Hur kan man i böcker beskriva dessa kvinnors situation utan att romantisera eller exploatera?
− Det är alltid en balansgång. Jag har alltid varit väldigt mån om att förmedla verkligheten som den ser ut, take it or leave it. Att romantisera är ingen risk för min del. Men visst är det en utmaning att till exempel beskriva ett övergrepp utan att beskriva det, om du förstår vad jag menar. I min första bok har jag till exempel kunnat berätta om en gruppvåldtäkt genom att beskriva vad som hänt innan och hur situationen ser ut efteråt för den aktuella personen. Jag behövde därmed aldrig beskriva själva våldtäkten, man förstod ändå. Om jag skriver på ett sätt där jag skriver för mycket, alternativt undanhåller för mycket, sviker jag ju målgruppen. Jag har i mitt fall en chans att påverka, därför måste det jag skriver vara rättvisande.
Om man kan skriva en sanningsenlig berättelse som skapar spänning och dess-
utom förmedlar ett klart och tydligt budskap, då har man lyckats. Min största förebild på den punkten är Stieg Larsson.
Vad betyder skrivandet för dig?
− Det tjänar såklart också ett terapeutiskt syfte. Att få dela med sig av sina tankar och funderingar med andra betyder massor för mig. Vi lever i en värld som präglas av mycket mörker och elände och när man står 03.30 i en lägenhet någonstans så känner man sig rätt ensam. Då kan det vara skönt att skriva av sig och ännu finare att få ta emot den enorma respons jag möter från mina läsare.
Finns det någon baksida med att engagera sig så i sitt jobb som du gör?
− Det är ett pris jag fått betala. Jag faller utanför normen: 40-årig man som bor i radhus, har Volvo, sambo och två fina barn. Jag bor ensam och har inga barn. Någonstans tror jag att jobbet och det jag får se påverkat mig. Samtidigt är jag tacksam över det jobb jag har, en möjlighet att få vara med och göra skillnad i andra människors liv.
Hur kan du se att kriget i Ukraina påverkat kvinnorna som kommer hit?
− Vi har sett en avsevärd ökning av kvinnor från Ukraina som kommit till Stockholm och Sverige för att säljas i prostitution. Jag är orolig för framtiden för jag tror vi kommer att se en väldigt tråkig utveckling. Människohandel och fattigdom går hand i hand. Just nu flyr människor från sina hem och de har ingenting. Jag tänker att ju generösare vi är mot dem som flyr kriget, desto sämre förutsättningar blir det för människohandlarna.
Kan du tappa tron på mänskligheten?
− Ja, tron på mänskligheten som kollektiv tappade jag för länge sedan. Däremot är jag full av hopp och tro på den enskilda människan. Den enskilda individen bär på en oerhörd kapacitet. Ingen är alltigenom ond eller god. Alla har en ingång och alla bär på sina ryggsäckar, vissa tyngre än andras. Kanske är det tron på detta som gör att jag överlever i den här världen. Ser vi på människor som monster, ja då skapar vi monster. Dessa förövare ska hållas ansvariga och få sitt straff. Men med rätt hjälp och stöd vill jag tro att människor kan förändra sitt beteende.
Simon Häggström
Ålder: 40 år
Bor: Stockholm
Yrke: Författare och polis
Aktuell med: Boken ”Systrarna och ensamheten” (Harper Collins)
text • foto Frida Funemyr
