Arbetet med JUNIA kan liknas vid att få se en bebis utvecklas och formas till en alldeles egen individ. Så beskriver tidningens redaktionella redaktör Frida Funemyr alla sina år på det jubilerande kristna livsstilsmagasinet för kvinnor.
I mer än femton år har Frida hållit i trådarna för det redaktionella arbetet på JUNIA. Men hon har varit en del av tidningen längre än så. Allt började med att hon som frilansfotograf fick i uppdrag av JUNIA att fota en kristen finsk kvinna som skulle vara med i mello. Tidningens chefredaktör hade fått tips om den unga frilansaren av Ewa Bylander, som var en gemensam vän till dem båda.
– Jag hade då aldrig hört talas om JUNIA, men efter det frilansuppdraget blev det allt fler, säger Frida.
Senare började hon även att skriva för tidningen och under en period var hon redaktör för en del som kallades för ”Ung kvinna”. Nu har hon varit redaktionell redaktör för hela tidningen i över femton år och skriver själv många artiklar till varje nummer.
Efter 25 år som frilansjournalist har Frida byggt upp ett stort socialt kontaktnät, inte minst bland landets offentliga personer.
– Jag hoppas att jag har kunnat bidra med spännande intervjuobjekt och starka livsöden, men också med det mer lättsamma som mat, resa och trädgård. Med så många års erfarenhet inom tidningsbranschen hoppas jag också att jag genom min raka ärlighet kunnat vara en kritisk röst under våra redaktionsträffar.
Att vara frilansare kan tidvis vara ganska ensamt. Därför uppskattar Frida att hon är en del av JUNIAs redaktion. Det är nog en av anledningarna till att hon har blivit kvar på tidningen i alla dessa år. Men det är inte hela sanningen. Fridas engagemang för JUNIA är stort och äkta.
– Av de tiotal olika tidningar jag arbetar för har mitt hjärta alltid bankat extra hårt för JUNIA. Ända sedan jag hörde om Maries vision blev jag liksom medryckt och delar idag den med henne. Det finns inga baktankar, inget skvaller eller någon politisk agenda – det enda vi önskar är att få ingjuta ljus, hopp och tro i andra människors liv. Vi lever i en rätt mörk tid och får vi på JUNIA vara med och bidra till eftertanke, en aha-upplevelse eller ge inspiration till hur andra vill leva sina liv så är det guld värt.
Att svara på vilken av alla intervjuer Frida har gjort för JUNIAs räkning genom åren som har gjort starkast intryck på henne är nästan omöjligt. Alla livsöden berör på så olika sätt och vissa når förmodligen hjärtat djupare än andra beroende på var man själv befinner sig i livet. Spontant kommer hon att tänka på två intervjuer som berört henne lite extra. Dels mötet med Annika Östberg, som suttit fängslad i över 25 år för medhjälp till mord. Frida besökte henne på fängelset California Institution for Women i USA på uppdrag av Dagens Nyheter, men även för JUNIAs räkning.
Läs mer: “Jag var FRI innan jag lämnade fängelset”
– Annika och jag hade brevväxlat under flera år och byggt upp ett slags relation. När jag väl skulle få komma dit minns jag att jag kände mig hög på adrenalin när jag gick genom alla säkerhetskontroller. Eftersom man varken fick ha med sig diktafon eller anteckningsblock var jag supernervös för att jag inte skulle lyckas att lägga alla hennes svar på minnet. Jag minns att hon berättade om hur hon blev kristen medan hon satt inne och vi pratade en hel del om nåd och förlåtelse. Bland annat sa hon: ”Jag blev inte fri den dag jag kom ut ur fängelsets grindar, nej jag blev fri den dag jag tog emot Guds förlåtelse. Det var först då jag kunde släppa skulden och skammen.”
Det andra livsödet som gjort starkt intryck på Frida är intervjun med Kim Phuc, flickan som sprang från de brinnande napalmbomberna under pågående Vietnamkrig. Även det samtalet kom att handla om vikten av fred, frid och försoning. Kim överlevde med allvarliga brännskador över hela kroppen och lever idag sitt liv med konstant smärta.
Läs mer: Kim Phuc överlevde napalmbombningarna
Man kan tycka att en sådan händelse och ett liv med värk kan göra en människa bitter, men hon bär i stället på en enorm livsglädje som jag inspireras av.
Över lag är det intervjuer med personer som visar människans enorma styrka som gör starkast intryck på Frida. Djupare livsöden, som Susanne, vars dotter Adriana, blev skjuten till döds. Maria, vars dotter Zaida Catalan blev avrättad i Kongo-Kinshasa, Emma Schols som räddade sina sex barn ur ett brinnande hus, Emelie, vars dotter Luna blev utsatt för våldsdåd som ledde till att hon fick en hjärnskada och inte längre kan gå eller äta själv, Elin Rantatalo som drabbades av sepsis och tvingades amputera både fingrar och ben.
Men också alla lättsamma intervjuer som till exempel Lena Olin, Lisa Nilsson, Izabella Scoropco, Maria Montazami, Sissela Kyle, Lasse Åberg, Sven Wollter, Lill Lindfors, Carola, Leif GW Persson, Pernilla Wahlgren….
– Ja, det finns en risk för att det låter som jag vill namedroppa, men jag inser att det hunnit bli en hel del både lättsamma och djupare intervjuer under alla dessa år och jag kan bara säga att jag älskar mixen, det speglar hur livet är i sig – högt och lågt!
Frida känner en enorm tacksamhet över att Marie och Roger Arnfjell redan från första stund hade förtroende för henne och för att de har låtit henne ta ansvar för det redaktionella i JUNIA denna tid.
– Jag blir nästan lite rörd när jag ser tillbaka på första tidningen och den här som du nu håller i din hand. Det är som att man har fått se en bebis utvecklas och formas till en alldeles egen unik individ. Precis som vi människor har tidningen skavanker och egenskaper som kanske behöver slipas på, men vår målsättning har hela tiden varit att göra en produkt som ska spegla vår samtid. Och med tanke på alla fina lovord som strömmar vet vi att den har fått vara till välsignelse i många människors liv, något vi känner en enorm tacksamhet för.
text Carolina Carpvik • foto Lina Adamo samt privat
