Hon kallar sig för Susanne Vandraren – ett namn som passar henne väl. Idén om att flytta ut till naturen kom efter att hon utfört långvandringar under flera års tid. År 2020 beslöt hon sig för att säga upp sin lägenhet och bo i tält i skogen under ett år och nu har hon tagit emot pris som ”Årets äventyrare”.
Efter en separation år 2006 kraschade Susanne. Hon var ensamstående mamma till tre barn, butikschef och stressade en hel del.
– Jag hade ångest, press på mig själv och kände att jag inte dög som jag var, en konstant oro för hur jag skulle klara mig och barnen, berättar Susanne i ett samtal någon dag efter att hon fått ta emot utmärkelsen ”Årets äventyrare” — ett pris hon aldrig någonsin kunde drömma om att hon en dag skulle få.
På frågan varför hon tror att just hon vann, hoppas hon att det är på grund av den inspiration hon vill förmedla.
– Jag vill gärna inspirera, jag äventyrar inte med främsta fokus att hela tiden prestera. För mig handlar det om att lyssna på sig själv och i och med det så har min nya tillvaro blivit ett äventyr för mig. Jag vill utmana mig själv och testa nya saker, kanske var det just detta som juryn såg, säger Susanne ödmjukt.
Utmärkelsen har tidigare gått till bland andra Ola Skinnarmo, Vera Simonsson och Renata Chlumska, personer som gjort sig kända för att ha bestigit världens högsta berg och liknande. Att hamna på listan med just dem tycker hon känns overkligt.
– Det är helt sjukt. Det känns jättefint och stort. Det är mina idoler som vunnit detta pris före mig. Lilla jag. Jag hade aldrig kunnat tro detta. Det är ju de som gör äventyr på riktigt tycker jag. Kanske skiljer sig mitt äventyr från deras. Det är inte bara en prestation eller tävling mot sig själv, utan ett mer långsiktigt äventyr för min del, menar hon.
Susanne mådde psykiskt allt sämre. Då hon alltid varit intresserad av personlig utveckling funderade hon kring vad som skulle kunna få henne att åter känna lycka och må bra. Efter ett tag insåg hon hur naturen påverkade hennes mående på ett väldigt positivt sätt. Hon visste också att endast hon själv kunde påverka och göra något åt måendet.
– Varje morgon gick jag ut klockan sex, satte mig på en stubbe och var bara för mig själv. På den där stubben laddade jag mina batterier och fokuserade på mig själv och mina känslor. Allteftersom kände jag hur jag läkte, säger Susanne som blev allt mer nyfiken på naturen. Hon tog till exempel en gammal sovsäck och sov i vindskydd. Hon började intressera sig för kompasser, kartor, stigar och vandring.
– Vandring blev ett nytt begrepp för mig och ju mer intresset tog fart, desto mer gjorde jag en själslig resa. Blicken började fastna på andra saker än bara på mig själv. Första åren hade jag ingen utrustning alls, men det var en fin och väldigt opretentiös tid där jag tog det jag hade.
Susanne läste Paulo Coelhos bok om pilgrimsvandring och sa till sig själv att det var något hon ville genomföra en dag. Drömmen blev till verklighet då hon år 2014 gick den kända pilgrimsvandringen från Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Därefter fick hon mersmak, minst sagt.
– Veckor blev till månader ute på olika fjäll. Jag upplevde att jag inte ville åka hem efter mina fjällvandringar. Det bästa jag vet är att gå med min ryggsäck på 18 kilo och klara mig med det jag har i den, dag ut och dag in, säger hon.
Susanne tycker att det är så mycket sus och brus i vardagen och i världen. Vandringen har blivit ett verktyg för henne att stänga av allt det där.
– Det är så lätt att jag tappar bort mina egna värderingar och funderingar annars. Vandringarna och naturen är ett stort intresse och behov för mig idag.
Medan Susanne fortfarande bodde i villa i Sandviken var det ofta full rulle med barnen och grejer överallt i huset. Hon började ifrågasätta varför hon hade så mycket prylar.
– Då dök tanken upp, tänk om jag en dag skulle kunna bo i ett tält och stanna kvar där.
När barnen väl flyttat hemifrån flyttade Susanne till en lägenhet i Åre. Hon tänkte att hon kanske skulle nöja sig med att vara nära fjället. Men tanken om att bo i tält försvann inte.
– Vardagen handlar ju om jobb och hyra, även i en lägenhet. Hyran är en stor kostnad som kräver att jag måste vara på ett jobb. Då började jag fråga runt efter markägare och sökte efter passande platser och ett tillstånd för att sätta upp ett tält. Det tog ungefär ett halvår då jag provbodde på olika platser. Vissa gubbar klappade mig på huvudet och sa: ”Lilla gumman, hur ska du klara att bo i 30 minus?”, säger Susanne och ler stort. Tänk om de då visste …
Till slut kände Susanne att hon hittat rätt — en ö ovanför Ristafallet. Hennes tre kriterier stämde:
– Jag hade vattnet året om, det fanns en bilväg sex kilometer längre bort (för säkerhetens skull) och framför allt: trygghet — en känsla av att jag skulle känna mig trygg på den plats jag skulle vistas på under så lång tid — och det kände jag på denna ö, säger Susanne som valde att sätta upp ett tält i den jämtländska vildmarken och bo där under ett helt år.
När Susanne hittat sin plats tog hon beslutet. I mars år 2020 sade hon upp lägenheten. Hon hade tänkt att säga upp sig på sin arbetsplats, men på grund av pandemin blev hon uppsagd. Därefter var hon fri. Hon åkte ut till ön och skottade snö, röjde sly och gjorde plats för att i maj kunna resa sitt tält.
– Det var en otrolig känsla och jag kände en stor tillfredställelse över att bygga mitt eget hem. Vilka behov jag hade växte fram efterhand. En boplats måste inte nödvändigtvis bestå av fyra väggar. Den kan lika väl bestå av ett tipitält i kanvas rest på en trall av spillvirke på en plats där knappt några människor passerar. Jag höll på hela sommaren, byggde utekök, dass och vedförråd, hämtade ved och vatten och odlade grönsaker, säger Susanne. Hon kunde sedan skörda både grönkål och sallad.
Men naturen presenterade sig snabbt för Susanne. Första dagarna i juni kom snösmältningen och just detta år blev det rekord i snösmältning.
– Allt vatten från norska och svenska fjäll skapade kraftiga vårfloder. Jag fick höra att ön hade försvunnit en gång. Och tro det eller ej, men samma sak hände just detta år. Ön försvann. Det var endast mitt tält, som stod placerat på öns högsta punkt, som till slut var det enda stället som var torrt, säger Susanne som bara hade 48 cm till godo.
Vattennivån den sommaren steg 20 cm per dygn och två meter totalt. Susanne hade dessutom stora problem med att ta sig till och från ön eftersom det var så strömt. Hon erkänner att hon aldrig hade klarat den där tiden utan hjälp.
– Ett raftingföretag i Åre hjälpte mig med en raftingbåt och tack vare en vajer från Skistar kunde jag säkra mig själv, hunden och båten i lina. Då kände jag mig åter säker på ön.
Även vintern blev extrem just detta år.
– Jag fick höra att det var den kallaste vintern på väldigt länge. Det var runt 30 minusgrader flera dygn i rad. Jag eldade aldrig på nätterna för jag blev så stressad av att hålla elden igång och fick då svårt att sova. Var det minus 32 grader ute så var det minus 32 även inne i tältet, säger Susanne.
Susanne fick ligga kvar länge i sin säng varje morgon. Hon eldade från sin sovplats i flera timmar, tills det blev tio plusgrader. Då kunde hon stiga upp och börja med dagen. Under sitt år på ön gjorde hon åt 20 kubik med ved.
– Alla årstider har sina för- och nackdelar. Vintern innehöll mycket snö och kyla, men det var också smidigt för då kunde jag gå över älven och jag kunde dra veden på pulka, istället för att bära den. Extrem hetta på sommaren och extrem kyla på vintern, jag ville ha alla fyra årstider och det fick jag med råge, utbrister Susanne.
Dagarna gick och många av dem satt Susanne bara och njöt av naturen. Hon lyssnade på olika fågelljud i flera timmar. Under ena halvåret blev det mörkt redan vid två på dagen. Då kröp hon in i sitt tält och handarbetade en del eller läste böcker.
Med sig som sällskap hade hon sin hund Jason.
– Han är min äventyrshund som varit med på alla mina vandringar de senaste åren.
Det här livet kan, enligt Susanne, absolut kännas ensamt.
– Jag är inte svart eller vit. När ensamheten blir för stor söker jag mig till mina nära och kära. Jag älskar att åka ut och käka god middag på ett fint ställe med mina vänner. Men det får vara någon gång ibland.
Susanne har levt utan kärleksrelation i sex år nu och visst kan hon sakna den biten.
– Jag har inga problem med att leva ensam, men ibland kan jag känna att jag skulle vilja dela mina upplevelser med någon.
Susanne har ingen hyra att betala, hennes post kommer till en vän där hon för tillfället är skriven, och hon har knappt koll på vilket datum det är eller vad klockan visar. Detta är frihet för Susanne.
Ibland, när Susanne har gått tio dagar i regn i sträck, har hon kunnat fråga sig själv vad hon sysslar med. Men så sticker solen plötsligt fram.
– Fjälltoppar uppenbarar sig i solljuset och den blå himlen sticker fram. Det är obeskrivligt vilken belöning det är att få ha denna vackra natur framför sig efter långa, utmanande vandringar. Jag njuter mer av att upptäcka naturen genom att använda min kropp, än att sätta mig i en bil och se den från bilrutan.
Hur reagerade din omgivning när du flyttade ut i skogen?
− Ganska bra. De hade hunnit vänja sig efter alla mina långa fjällvandringar. Klart de funderade på hur jag skulle klara mig, men de har också en tillit till vad jag håller på med. Mina barn har kommit och bott med mig på ön och efter deras vistelse kändes det som att de blev lugnare. De har hejat på mig och ser att jag trivs i livet eftersom jag hittat det jag mår bra av.
– Det enda jag saknar med den här livsstilen är mina barn. Jag flyttade längre bort från dem och närheten till dem är det jag har fått offra. Det har varit en stor vågskål för mig.
Efter detta år, har du inte velat gå tillbaka till ditt gamla liv?
− Nej, det har inte gått. Det var en jättestor separationsångest att lämna ön efter det där året. Jag ville inte tillbaka till en lägenhet eller jobba 24–7. Då startade jag eget företag, köpte en Camper och bor nu i den. På så vis känns det som en kompromiss mellan det gamla livet och året på ön. Nu blir det till exempel lättare att träffa barnen. Jag kan ställa denna camper i stort sett var som helst i naturen.
Vad äter du, torkar du din egen mat?
− När jag fjällvandrar torkar jag min egna mat, annars handlar jag vanlig mat från affären. Att jaga själv skulle jag aldrig klara, då behöver man nästan vara två. Jag gör inga avancerade rätter, mycket grönsaker och bönor.
Vad var den största utmaningen under året på ön?
− Jag kände aldrig att jag skulle behöva ge upp, utan var väldigt inställd på att jag skulle lösa alla utmaningar som uppstod. Andra försökte föra över sin oro på mig, men får jag problem under vägens gång så löser jag det då. Detta är en inställning som är ganska starkt nedlagd i mig. Jag har inte heller svårt för att fråga om hjälp om jag känner att jag behöver det.
Vad blev din största lärdom?
− Att bli följsam med naturen är min största lärdom, att jag måste anpassa mig och bli kompis med den. Man kan inte kriga mot väder och vind. Jag klarar mig helt enkelt bättre om jag inte kämpar emot.
Vad ger det dig att bo i skogen?
− Jag älskar enkelheten. Att bo så här ger ringar på vattnet, jag har inte lika många utgifter och behöver därmed inte jobba så mycket. Naturen ger mig lugn och frihet. Jag älskar att bara vara i, känna och höra naturen. Det är så långt ifrån att sitta i en lägenhet eller ett hus. När barnen var små var villan jätteviktig, eller pengar för att kunna resa. Då var det sådana faktorer som var frihet för mig. Men när barnen flyttade ut blev det snarare ett fängelse, då var det inte frihet längre. Att bo i tält ett helt år var extremt, men för mig har det blivit ett skönt sätt att leva. Det kanske är många som drömmer om sådant här, men kanske inte gör det. Att känna frihet är svårt, för det är ju också att ha pengar på kontot. Det är en komplex fråga.
Hur har det här förändrat dig som person?
− Jag har fått många insikter på vägen, hur jag funkar och hur jag behöver leva mitt liv för att må bra. Starkaste lärdomen är nog att jag har tillit till mig själv och livet. Denna tillit är en enorm trygghet, följer jag mitt hjärta så löser det sig ofta. Nu vill jag bara vara jag. Allt jag gör nu genom att vistas i naturen är mina verktyg för att vara mitt sanna jag. Det är min grundorsak. Tidigare har jag suttit på så många värderingar som inte varit mina, blivit styrd av rädsla och andras förväntningar. Allt det där har jag rensat bort idag.
Vad vill du ge för tips till dem som inte riktigt vågar bryta ekorrhjulet, men skulle vilja?
− Många bor kanske i hus fast man inte vill. Det första är att ta sig tid att våga vara med sig själv, lite oftare och längre perioder. Våga lyssna på sig själv. Detta är läskigt för många, för man kanske kommer på att man inte vill bo kvar i sitt hus eller stanna i sin relation. Lever jag det liv jag vill? Sedan kanske man längtar efter det jag har, fast man kan inte leva så på grund av att man har små barn. Men allt har sin tid. Då kan man istället göra planer för hur man vill att ens framtid ska se ut. Drömmer man och sätter upp mål så kan man börja bana en stig och drömmen kan till slut bli verklighet. Har man den tron kommer man långt.
Vad har du nu för planer framåt?
− Jag kommer göra sådana här år igen, men kanske uppe i en koja på ett fjäll nästa gång. En sådan koja har fyra väggar och en eldstad, som en jaktkoja eller en sådan som samerna använt. Jag förbereder redan nu och siktar på att detta äventyr ska bli av. Jag vet inte när, men jag vet att det kommer att bli.
Här kan du följa Susannes äventyr:
Instagram, FB och Youtube:
Susanne Vandraren
Hemsida: Susannevandraren.se
text Frida Funemyr • foto privat
