Ensam kvinna på jobbet – att arbeta i mansdominerade yrken

Enligt Statistiska centralbyrån var det totalt 60 procent män och 40 procent kvinnor anställda som chefer år 2016 (exkl. politiker, högre ämbetsmän och VD:ar). Kvinnliga chefer fanns i huvudsak i kvinnodominerade yrkesgrupper, medan männen fanns inom mansdominerade, som byggverksamhet och tillverkning. Vanligaste jobben för kvinnor år 2016 var undersköterska, barnskötare och grundskollärare. För män var det försäljare, systemutvecklare och lastbilsförare.

Om man vill uppnå jämställdhet måste kvinnor och män dela på samma typ av arbetsuppgifter. Gör vi det eller hur ser det ut idag? Hur är det att som kvinna jobba inom yrken som traditionellt sett kategoriserats som manliga? I detta tema har vi träffat en rad kvinnor som berättar om sina egna erfarenheter och visioner kring kvinnor som arbetar med mansdominerade yrken:

”Den dag som ditt kön inte längre påverkar dina förutsättningar kan vi kalla ett samhälle för jämställt”

text Frida Funemyr foto Joakim Gustavson
Möt skaparna från ”Industripodden” i ett samtal om deras erfarenheter som kvinnor i en mansdominerad bransch.

Elin Li, Louise Wohrne och Maija Bigestans är alla civilingenjörer som började sin karriär i skogsindustrin och som alla tre brinner för jämställdhet. De tre hamnade från början på samma arbetsplats hos ett företag i skogsindustrin. Här samtalar de om hur de använde varandra som bollplank.
– Vi kände alla ett behov av att prata med varandra när vi stötte på olika situa-
tioner som man lätt hamnar i, om man arbetar på en mansdominerad industri eller arbetsplats. Vi ville alla tre bidra och dela med oss av de erfarenheter som vi samlat på oss men också lyfta frågorna till ytan så att fler vågar prata om dem och vi kanske alla kunde lära oss lite av varandra, berättar de och förklarar att det var just det här som gav upphov till ”Industripodden”.
– Det var helt enkelt ett försök att nå ut till fler med våra tankar, ett hopp om att väcka tankar och starta diskussion i jämställdhetsdebatten.

Utgångspunkten för podden byggde på frågan “Hur är det att vara kvinna i en mansdominerad industri?”, men avsnitten handlar ofta om mycket mer än det. Dessa kvinnor går igenom de strukturer som finns i vårt samhälle, vilka utmaningar och möjligheter som de möter i vardagen, och hur de ser olika företag agera.
– Vi försöker alltid att vara lösningsorienterade och blandar givetvis även in lite humor i ämnena. Allt ifrån hur vi bemöter frågan ”Ska inte du skaffa barn snart?” till att gå igenom SCBs senaste statistik om kvinnor och män.

Gäster som besöker podden är av olika kön och ålder, kommer från olika branscher och delar med sig av sina erfarenheter i avsnittets specifika ämne. Elin, Louise och Maija menar att idén är att ju fler perspektiv, desto bättre. De har haft med en ung man från IT-branschen för att jämföra hans upplevelser med deras egna och de har haft med chefen för Industriell Utveckling på Teknikföretagen för att prata om hur branscher kan jobba för jämställdhet.
– Alla kan bidra på sitt sätt. Och vi hoppas att vi bidrar till en mer jämställd industri genom att vi inspirerar, utmanar och upplyser. Det vi har märkt är att de som vi utmanar mest antagligen är oss själva, men vi hoppas också att de insikter vi får under avsnitten är sådant som kan smitta av sig.

Man ska akta sig för könsstereotypisering. Det är alltid bra att få in folk som har annan bakgrund och kan komma in med ett nytt perspektiv på saker.

Vad är er vision?
– Helt enkelt, lika möjligheter och förutsättningar för alla, oavsett kön, sexuell läggning, etnisk och socioekonomisk bakgrund. Men när man talar specifikt om vår bransch så skulle det ju vara roligt att se fler kvinnor i ledningarna, fler kvinnor i bolagsstyrelser och givetvis att fler unga (kvinnor) tycker att det är roligt att börja (och fortsätta) sin karriär i vår bransch.

Finns det en anledning till att det ser ut som det gör eller kan det faktiskt vara så att kvinnor och män är bättre/sämre lämpade för olika yrken?
– Man ska akta sig för könsstereotypisering. Det är alltid bra att få in folk som har annan bakgrund och kan komma in med ett nytt perspektiv på saker. Vi lever i en värld med ständiga förändringar; vi står exempelvis inför digitalisering, klimatförändringar och ett behov av innovation. Antagandet att en viss egenskap är bättre lämpad än någon annan kommer snart att bli förlegad. Forskning har visat att heterogena grupper överlag är mer innovativa än homogena grupper.

Hur långt ska man driva jämställdhetsarbetet? Ska man inte alltid gå på den som är bäst lämpad?
– Vi får höra det här ibland men istället för lämpad så använder man ordet kompetens. Då brukar vi ställa frågan tillbaka om vem som bestämmer vad som är rätt kompetens. Synen på vad som är rätt är kanske inte alltid nyanserad eller baserad på ett inkluderande perspektiv. Vi har också undermedvetna förutfattade meningar som riskerar att spela in, att vi bedömer kompetens olika beroende på vem personen är. Att arbeta med jämställdhet och inkludering handlar om att försöka se till att bryta detta mönster.

Hur tänker ni kring utvecklingen av kvinnor bland mansdominerade yrken?
– I stort är vi hoppfulla, vi ser förändring och ökad medvetenhet men samtidigt känner vi ibland en frustration över att vissa saker fortfarande går rätt långsamt. I många branscher pratar man om det här så kallade glastaket; många kvinnor börjar men någonstans på vägen så försvinner de. Så därför ska inte företag endast se på hur många kvinnor som börjar men också om de stannat och utvecklas inom sina respektive karriärvägar.

Vad har ni själva för erfarenheter?
– Vi började alla tre vår karriär i skogsindustrin, där det är både mansdominerat och en hög medelålder. På konferenser eller i mötesrum var man ofta “den unga kvinnan”, vilket kan vara både positivt och negativt. Självklart sticker man ut och blir sedd, men det kan också vara tröttsamt att känna att man hamnar utanför normen.

En utmaning som många kvinnor i mansdominerade branscher får dras med är “lilla-gumman”-syndromet. Hur står man rakryggad och med integritet utan att låta sig påverkas av sådana attityder?
Elin, Louise och Maija menar att det finns flera sätt och vilka som fungerar hänger nog väldigt mycket på individen och den företagskultur som man har. De menar att har man en kultur där man ger mycket feedback så kan man säga till personen att det den håller på med inte är uppskattat. Vet man att denna person kanske inte kan ta det på rätt sätt så får man testa lite mer innovativa sätt som att säga “Nu förstår jag inte vad du menar, kan du utveckla?”.
– Kom också ihåg att det är okej att man blir påverkad av sådana attityder, det är ju en härskarteknik. Däremot ska man inte ta det personligt, utan istället konstatera att det är den som använder sig av tekniken som gör fel. Man får bli arg.
– I många fall när man hör sig själv förklara något så kanske personen inser att det inte var helt OK. I dagens samhälle ställs det oftast mycket krav på att vi kvinnor själva ska säga ifrån, ha skinn på näsan och visa att vi inte accepterar detta, men det kan vara rätt skönt när andra kollegor också säger ifrån. Att söka stöd från sina kollegor kan underlätta, att känna att du har någon annan som hör eller ser vad som händer är värt mycket. Sedan ska vi komma ihåg att mycket också ligger på företagens ansvar, det handlar om att skapa en kultur där sådana attityder inte är okej.

Elin, Louise och Maija kommenterar vidare att det inte heller alltid går att prata om hur kvinnor måste bete sig, vara eller utvecklas för att “klara sig” i en mansdominerad industri. Det handlar också om hur företag och männen (som ofta har de högsta positionerna) kan vara med och förändra. Att få höra att det behövs “skinn på näsan” eller “att man måste kunna ta ett skämt” är en varningsklocka. Varför skulle det behövas? Kan det kanske vara så att det istället är kulturen som måste förändras? Dessutom kan man som kvinna ha fördelar i ett mansdominerat yrke.
– Har man en fördel så ska man klart utnyttja den. Vi brukar utnyttja att vi sticker ut i mängden bland män i mörk kostym. Säger man någonting så kommer folk oftast ihåg dig, gör man ett gott intryck så kommer folk definitivt ihåg dig. Företag väljer också oftast att föra fram kvinnor, det kan vara jobbigt ibland att fundera om det är på grund av att man är kvinna eller på grund av ens kompetens. Men varje gång du blir framlyft så får en annan kvinna se att det finns kvinnor i denna bransch.

Män påstås bara kunna göra en sak i taget medan kvinnor visat sig kunna ha många bollar i luften samtidigt. På frågan vilka fördelar detta kan ge i ett mansdominerat yrke, svarar alla tre att de faktiskt inte känner igen sig i just den uppdelningen.
– Men visst har olika personer olika sätt att ta sig an problem. Det farligaste för ett företag som vill vara innovativt och utvecklas (vilket vi gissar inkluderar de flesta) är att råka ha endast en typ av problemlösare eller perspektiv.

Nidbilden av en kvinnlig chef/ledare är att hon måste ha dubbelt så vassa armbågar som männen för att ta sig fram. Är det verkligen så?
– Nej, för det bidrar inte till mångfald, du får bara ännu en chef av samma virke som de andra som råkar vara en kvinna. Vi förespråkar mångfald och att man ska uppskatta olika typer av egenskaper – oavsett om det är en man eller kvinna som har dem. Tyvärr är det ju många som vittnar om just detta, att en kvinna fortfarande måste jobba dubbelt så hårt för att ta sig till höga positioner i mansdominerade yrken, och sedan blir granskad mycket hårdare i allt hon gör. Det betyder att vi inte har uppnått jämställdhet. Det finns ett citat som skämtsamt säger att “det är när vi har lika många medelmåttiga kvinnor som medelmåttiga män i styrelser som vi är jämställda”. Skämt å sido så är det ju ändå så att den dagen ditt kön inte längre påverkar dina förutsättningar som vi kan kalla samhället jämställt. .

Hur ser ni på framtiden?
– Med både hopp och frustration. Vi ser nu allt fler grymma tjejer som kommer in i vår industri och fler företag som tar stora kliv framåt. Samtidigt går det för långsamt. Företag måste ta frågor om jämställdhet och inkludering på allvar och det går inte börja för sent – då blir man omsprungen.

***

”Som brandman kan man ha nytta av att vara liten”

text Frida Funemyr • foto Privat
Det är ljusa utsikter för den som vill satsa på en framtid som brandman. Nu tar även kvinnor allt mer plats i ett yrke som alltid varit mansdominerat. Elin Ljung är en av dem.

Att jobba som brandman har inte varit ett vidare hett yrke för kvinnor, men intresset ökar och sakta lockas fler kvinnor till denna mansdominerade bransch. Kvinnor som drömt om en framtid inom räddningstjänsten har inte haft det lätt. Enbart ordet brandman säger en del om den gängse bilden av någon som jobbar med att bekämpa bränder. På senare år har debatten om kvinnors möjligheter att välja denna yrkesbana tilltagit i styrka och det finns en helt annan förståelse för att man inte kan ställa samma fysiska krav på kvinnor som på män. Elin Ljung är fortfarande däremot ensam kvinna på sin brandstation.
– Jag har haft en liten tanke om att söka till deltidsbrandman sedan vi flyttade till Habo för 4 år sedan. Detta tack vare min kollega på Interal som har varit deltidsbrandman i många år. Förra året växte sig tanken starkare och jag tänkte, vad har jag att förlora? Ingenting! Det skulle vara öppet hus på räddningstjänsten i Habo så jag gick och snackade med killarna och det lät som ett roligt och intressant jobb. Efter fys-test och intervju var det klart. Jag skulle bli deltidsbrandman!

Eftersom det är ett deltidsjobb har Elin även ett ordinarie jobb som inköpsansvarig på Interal AB och det behövdes därför ett intyg från Elins chef att det är ok att åka på larm när man är i beredskap.
– Det var inga problem för chefen att skriva under, säger Elin som fastnade direkt för sitt nya jobb som brandman. En samhällsnytta jag kan hjälpa till med på min nya ort och att göra något mer och värdefullt för min omgivning är en stor del i varför jag sökte. Jag får en bra utbildning i räddningstjänst och i sjukvård som jag har nytta av både i mitt yrke som brandman och som privatperson. Vi har en anspänningstid på 5 min så det gör det svårt att hitta personer som både har sin arbetsplats och bostad nära brandstationen och dessutom har ett intresse att bli brandman.

Elin såg sin chans. Dessutom har hon alltid gillat att träna och nu får hon betalt för att träna. Elin har nu jobbat i ett 1 år och inser hur kul och intressant det är.
– Varje larm är unikt så jag lär mig någonting nytt på varje larm. Jag hoppas kunna fortsätta arbeta i många år till och att hoppas på att fler kvinnor söker sig till yrket. Som det är just nu är jag ensam kvinna bland mina kollegor. Vi har en annons ute nu där vi söker deltidsbrandmän/kvinnor så jag hoppas på att vi blir fler kvinnor på stationen framöver. Det är lite tomt i omklädningsrummet för prat och diskussion kvinnor emellan. Det kan jag verkligen sakna.
Elin berättar att på stationen finns det separata omklädningsrum för män och kvinnor med dusch och toalett.
– Så jag har gott om plats i mitt rum, skrattar Elin och fortsätter: ”Bastun som finns är gemensam men givetvis kan man basta olika tider om man inte vill basta med killarna. När vi får larm måste alla byta om i vagnshallen så att vi snabbt kommer iväg. Då finns det inte tid att byta om i sitt omklädningsrum, så man bör inte vara alltför pryd.”

Känner du av att du jobbar inom ett mansdominerat yrke?
– Eftersom jag är ensam kvinna bland mina brandmanskollegor vore det konstigt om jag inte märker av det. På vissa stationer kan det nog finnas en macho-kultur, men det är inget jag märker av på stationen i Habo. Här är killarna goa och snälla men ett och annat ”killskämt” slinker ut.
Redan från början under mina två första utbildningsveckor fick man frågande blickar som sa ”Ska hon klara av det?!” Även där var jag ensam kvinna. Det blir en press att vara lika duktig som killarna om inte lite bättre. Visst är jag fysiskt svagare men jag kan inget annat än att träna för att bli starkare…

Vanligaste frågan du får som kvinna och brandman?
– Jag trodde det skulle vara mer frågor om min storlek och att jobba som brandman. Den frågan får jag men oftast när jag berättar att jag är brandman tycker de att det är häftigt att jag som kvinna vågar gå in i det mansdominerade yrket. Vill man förändra måste man våga!

Varför tror du själv att det inte är fler kvinnor inom detta yrke?
– Jag tror att många tror att det är för fysiskt och tufft för att de skulle klara av det. Visst är vi i underläge med muskelmassa men ofta är det inte styrkan som behövs. Vi arbetar aldrig ensamma utan är ett team som hjälps åt. Du kvinna som är intresserad av brandmansyrket, våga ta klivet och testa. Du kommer ångra dig om du INTE tar chansen. Brandmansyrket är så mycket mer än att släcka bränder. Det handlar mycket om att hjälpa andra människor och göra nytta i samhället! Du klarar mer än vad du tror och ska vi på ändra bilden som säger att kåren är ett mansyrke så behövs du!
Finns det några fördelar att vara kvinna i detta yrke?
– Ofta är kvinnor mindre och kommer in i små utrymmen som männen har svårt att klara. Det kan vi ha nytta av!

***

Viktigt med starka kvinnliga förebilder

text Gabriella Mellergårdh • foto Privat
Att forma, utveckla, driva och vara kreativ – det är just det som gör förpackningsindustrin så spännande. Att jobba inom industrin har mer med personlighet att göra än manligt och kvinnligt.

Det menar Annelill Annvik som äger och driver Gafs Kartong i Värnamo.
– Det här är en grymt tuff och konkurrensutsatt bransch. Vi har fått vara kreativa, konstaterar hon.

Annelill är företagare i tredje generationen. Hennes mormor startade 1947 när hon insåg att jobbet på well-företaget var något hon kunde göra egen business av. Det gick så pass bra att morfar fick hoppa av sitt jobb för att hjälpa till i familjeföretaget. Annelills mamma tog så småningom över, och just det här, att få ha starka kvinnliga förebilder, har betytt mycket för Annelill.
– Jag har sett upp till mormor och mamma, jag har sett det roliga och utmanande i att driva eget företag, samtidigt som jag har funderat på om det verkligen är värt det.

Så hur kom du fram till att det faktiskt var värt allt slit?
– Jag bestämde mig i rätt så tidig ålder att jag ville satsa på det här, men först ville jag skaffa mig en utbildning och erfarenhet.

Annelill läste till civilekonom och tog examen 1994, mitt under en massiv lågkonjunktur. Annelill sökte jobb efter jobb.
– Jag försökte verkligen ta mig iväg, jag är den ständigt arbetssökande, säger hon och skrattar.
Men ganska snart bestämde hon sig för att återvända hem i stället.
– Att utveckla och uppgradera företaget blev min utmaning. Mamma och jag jobbade väldigt bra ihop, hon var noga med att släppa fram mig och mina idéer.

Under åren som gått sedan dess har Annelill jobbat sig igenom de flesta avdelningar och positioner i företaget, innan hon till slut landade i rollen som vd. Gafs Kartong omsätter idag drygt 40 miljoner och har 23 anställda. Nu har hon precis startat ännu ett bolag tillsammans med sin bror och en delägare till. Fortfarande inom området papper och kartong men den här gången med fokus på konsumentprodukter.
– Förpackningen är viktig, det är produktens ansikte utåt, det är förpackningen som är säljaren i hyllan. Jag har ju egentligen världens tjejigaste produkt som handlar både om konstruktion och design. Vi måste bevaka och förutse trender för att hjälpa vår kund att sticka ut och synas ute i butik, säger Annelill och skrattar.

En av industrins största utmaningar i Sverige idag är kompetensförsörjningen. Hur kan fler tjejer få upp ögonen för industrins möjligheter?
– Jag tror att det handlar mycket om att få komma ut och göra riktade studiebesök, få se och höra, och tvätta bort bilden av industrin som något smutsigt och tungrott.