- Annons -  

Under hösten 2018 har Mia Skäringer med sin tv-serie Kroppshets på SVT satt fokus på den eviga frågan: Varför duger vi inte som vi är? Och vem bär ansvaret för att vi inte tror att vi gör det?
Tidningen MåBra har gjort en undersökning som visar att nio av tio kvinnor känner att de inte duger som de är. Men vet du vad, du är värd att vara nöjd med dig själv. Jag duger. Du duger. Vi duger! Men hur ska vi komma dit? Hur ska vi förstå att vi räcker till? I detta tema om kroppshets kan du läsa om:
Hur vi dagligen påverkas av alla bilder runt omkring oss.
Hur Elaine Eksvärd ser på kroppshets.
Maja som hade ätstörningar.
Goda råd från Vikt- och kroppsexperten Klara Edlund.

”Alla påverkas av kommersiella budskap”

text Frida Funemyr • foto Privat
I sin yrkesutövning ser Marcus Hanser till att få uppdragsgivarna att förstå att man inte ska bygga varumärken på lögner. I vissa länder är det lag på att man ska märka bilder som blivit retuscherade. Men inte i Sverige. Varför?

Marcus Hanser är varumärkes- och marknadsföringskonsult

Som fristående varumärkes- och marknadsföringskonsult sätter Marcus Hanser ihop olika arbetsgrupper av reklamskapare åt sina uppdragsgivare. Syftet är förstås att höja uppdragsgivarens resultat, antingen genom ökad försäljning eller genom att öka marginalerna. Åtgärderna kan vara vitt skilda, från att skapa en fokuserad strategi till handfast annonsproduktion.
Marcus menar att det finns studier som pekar på att vi kan nås av uppemot 20 000 kommersiella budskap per dag.
– Även statens medieråd stödjer den siffran. Som sådana räknar man in annonser, reklamfilmer, sponsrade statusuppdateringar, influencers, kuponger, affischer, förpackningar och så vidare. Det vill säga nån form av kommersiell kommunikation. En stor del, för att inte säga den större delen, är ju bilder, förklarar han. 

Människan tycks ha en automatisk utsorteringsfunktion som omedvetet tar bort sådant som är utanför vår intressesfär, alltså inte ens under hypnos har försökspersoner kunnat återkalla till exempel skyltar som man vet att personen har passerat.
– Det är förstås svårt att säga hur mycket vi sorterar bort, men det finns en gemensam åsikt i forskarvärlden att det rör sig om en ganska stor del, kanske
70 procent. Så låt oss säga att vi registrerar uppemot 6000 kommersiella budskap per dag och antar att hälften av dem är bilder, då noterar vi 3000 bilder…per dag. Det blir över en miljon bilder per år. 

annons


Hur vi påverkas av dessa alla bilder är ju svårt att säga, men Marcus menar att det är bara att gå till sig själv.
– Ser vi bilder på god mat blir vi hungriga, ser vi bilder på vältränade kroppar får vi dåligt samvete för att gymkortet förblir outnyttjat. Vi påverkas givetvis olika av olika budskap, men vi påverkas. Antagligen mycket mer än vad vi tror, eller än vad vi vill erkänna för oss själva.

Alla fattar att manipulerade bilder skapar ouppnåeliga skönhetsideal. Men debatten om åtgärder lyser med sin frånvaro, allt medan retuscheringen fortsätter ge pengar till byrå och kund. Marcus har försökt att ta upp frågan till diskussion.
– Om man ska vara snäll kan man säga att intresset är ljumt. Jag har tagit upp frågan många gånger i såväl diskussionsforum som branschmedia och allmänna media. Men det är en ”kvinnofråga” tror jag och hanteras därmed med vänstra lillfingret, trots att det är kanske 100 000 i Sverige som lider av ätstörningar. Kommunikationsbyråförbundets VD, Jessica Bjurström konstaterade att detta med manipulerade bilder är en utmaning för förbundet men buntade ihop den med andra utmaningar, som till exempel sextrakasserier på jobbet, jämställdhet och liknande. Det är givetvis viktiga ämnen, men det finns en stor skillnad. Byråerna och uppdragsgivarna vill inte sluta manipulera fotomodellerna (för att de tror att de tjänar pengar på det) och det drabbar tredje part, ibland med dödlig utgång. Sextrakasserier och kass jämställdhet på byråerna är obehagligt och olyckligt men ett internt problem, föga unikt för reklam och PR-byråer. Manipulerade bilder är en helt annan sak.

I Frankrike är det lag på att reklambilder som är retuscherade ska märkas. Och i bland annat Oslo och Trondheim är det förbjudet att använda manipulerade bilder på till exempel trafikreklam, alltså affischer på ytor som städerna äger. Varför tillämpas inte detta i Sverige?
– Det finns bara två skäl, antingen har vi negligerat problemet eller så är vi sura för att Frankrike ligger före oss i ett ämne som vi anser oss vara bäst på. 

Varför ser man aldrig “normala” kvinnor i reklamen, är det så att det inte säljer lika bra?
– Det finns. Tvålmärket Dove har länge använt normala kvinnor i sin reklam, de har byggt sitt varumärke på det. Det finns även exempel på klädmärken som kör med vanliga modeller och omanipulerade bilder. Dock tycks det vara så att ju mer åtråvärt ett varumärke är, desto mindre tycks behovet av realism vara. Antagligen är behovet att vara drömskt vacker och attraktiv viktigare än vara realistisk. Och det är behoven som säljer, inte önskemål. 

Hur skulle du säga att en stereotyp idealkvinna ser ut i dagens samhälle?
– Hon är något av en superhjälte. Oberoende, vältränad, välutbildad, smal men ändå kurvig, galet attraktiv och med synbart hög lönenivå. Ganska omöjligt att uppnå med andra ord. Men det är det ouppnåeliga som är det eftersträvansvärda och därmed det som driver oss, inte bara i utseende, utan i allt. 

Vad känner du personligen som jobbar med dessa frågor med tanke på hur många unga tjejer som idag mår dåligt?
– Jag störs givetvis av att reklamen ljuger fast det står i lagen att vi inte får göra det. I en text kan man inte skriva ”ät detta och gå ned i vikt” men på bilden kan vi dra bort 10 kg på modellen vi har plåtat. Det är ju förstås befängt! Men kanske än mer upprörd blir jag av att ingen med makt och befogenhet gör nånting åt det. Man har ju inte ens fört några ”produktiva samtal” eller tillsatt några utredningar. Så en eventuell lag ligger långt borta. Under tiden är det allt fler unga tjejer som far allt mer illa. I min profession ser jag till att få uppdragsgivarna att förstå att man inte ska bygga varumärken på lögner. 

Hur tror du man resonerar om 20 år?
– Förhoppningsvis kanske nån utredning kommit fram med ett betänkande då. 

***

”Låt folk se den du är”

text Frida Funemyr • foto Jan Rölander
Elaine Eksvärd är som offentlig person en av landets influencers. Hon inspirerar och påverkar och spelar därmed en stor roll som förebild, inte minst för unga tjejer.

Elaine Eksvärd är också en av oss alla som reagerade starkt när hon såg Mia Skäringers programserie om kroppshets som gick på SVT under hösten.
– Ja, jag inser att jag har varit en del av den eftersom jag gett så dubbla budskap och tagit bilder som inte är så fokuserade på hur stark jag ÄR utan snarare hur stark jag ser ut. 
Elaine har lagt upp flertalet ”spännisbilder” och inte haft en tanke på hur de kan ha påverkat hennes följare.

annons


Från att Elaine blev 13 år satte hetsen igång och hon beskriver hur hon skäms över de tankar hon burit på.
– Jag känner att jag bara vill stå i skogen och gråta bort all kroppshets man haft inom sig. Och jag skäms, som bara den. Av att jag har hjälpt till att hetsa. Inte avsiktligt, men ändå, hetsat. Ibland har jag varit ”modern” och minsann visat att kvinnor också får ha muskler. Spänt biceps i ett bra skuggljus, men hållit in magen av bara den. Eller stått sådär snett så man ser lite ”midjigare” ut. Därefter har jag bjussat på lite valkar veckan senare (man måste ju balansera det hela, ”superwoman” måste vara mänsklig för tusan…) och sagt att ”Jag älskar mig som jag är, det borde du med”. Någon sa att det där var väl ingen svår mage att älska, men jag svarade inte på det. Bara för att veckan efter det ta en random svettig selfie då jag nyss tränat och ”nästan är tillbaka efter graviditeten”. Mår illa, av mig själv. Men ändå så vanlig och så vanligt. Mitt bidrag till kroppshetsen. Så visst skäms jag. Jag vaknar upp med insikten om att jag varit med och bidragit med fel fokus.

Elaines kroppshets pågick till 2016 då hon fick veta att deras dotter Evelyn har Williams syndrom och hjärtfel. Då började hon lägga om sitt träningsfokus. Det handlade inte längre enbart om att vara stark, utan om att leva länge för att kunna ta hand om Evelyn.
– Jag bryr mig inte om en massa kilon hit eller dit, jag vill bara må bra och vara stark och orka för mina barn. För mig. Jag vill leva så länge hon lever och ska jag vara en bra hjälp åt henne så kräver det att jag är ganska så vältränad och vid god hälsa. Utseendet är inte viktigt för ett långt liv. Men det vet väl inte folk när jag lägger upp en bild från träningen.
Elaine älskar träning, det hennes stora hobby. Men hon vill inte kroppshetsa.
– Jag tycker det är kul att följa icke kroppsfixerade träningskonton. Jag gillar att se VAD folk kan göra, inte hur folk ser ut. Frågan är hur man själv vet gränsen när man lägger upp.

Elaine har i alla fall fått sig en tankeställare och menar att hon nu kommer tänka två gånger.
– Till kroppen vill jag säga: Tack, du fungerar! Det räcker så. Till er andra vill jag säga förlåt, för hets. Det räcker med sånt nu.

Vad känns viktigast när det kommer till influencers som lägger upp bilder?
– Retuscha aldrig. Jag fattar inte att folk gör det. Låt folk se den du är. Och visa dig som du är, oavsett vinklar och valkar. 

Tror du att vi svenskar har en mer utbredd kroppshets än andra kulturer?
– Nej det är MYCKET värre i Brasilien. Jag vet, är delvis brasse. 

Hur kan man från början ge våra unga bättre självkänsla redan från början?
– Jag tror det är viktigt att inte ge beröm för utseende utan för andra saker som ”snäll”, ”omtänksam”, ”rolig”, ”generös”,  ”bra integritet”.… Saker som folk kan umgås med. Ett utseende räcker inte för att folk ska tycka om dig. 

Vad kommer du säga till din dotter nu när hon växer upp?
– Jag ska ge henne komplimanger som har med hennes karaktär att göra istället för utseende.

***

Maja tyckte att hon var ful och äcklig

text Frida Funemyr • foto Johan Söderling
Länge tyckte Maja Engström att hon var ful och äcklig. Hon trodde hon behövde bli smal för att vara lycklig, vilket ledde till ätstörningar. Här berättar hon om resan som lett henne till att kunna se sig själv i spegeln utan att tänka negativa tankar.

Maja Engström
Ålder: 33 år
Yrke: Samhälls-och kulturanalytiker, anställd i Frisk & Fri och jobbar som samordnare för mentorer samt med kommunikation och sociala medier, är även regionansvarig i lokalavdelningen Norrköping/Linköping.
Bor: I Norrköping

Maja Engström var 16 år på väg till 17 när maten blev ett problem. Hon hade egentligen mått dåligt fram och tillbaka under mer eller mindre hela högstadietiden.
– Livet kändes diffust och svårt, jag var stressad över betyg och framtid, över vad det fanns för förväntningar på mig. Livet skavde liksom.
Sommaren efter första året på gymnasiet fick Maja sommarjobb på ett café. Att jobba med mat hela dagarna gjorde att Maja tappade hungern, dessutom började hon äta extremt oregelbundet.
– Från början ville jag aldrig bli smal, jag vill mest ha koll på mitt liv. Jag började fokusera extremt mycket på vad jag åt och inte åt, i början mådde jag också bättre. Det kändes som att jag hade fått kontroll på min tillvaro och allt annat, såsom betyg och framtidsångest. Jag hade hittat ett sätt att få kontroll. Men ungefär ett år senare var jag väldigt fast i sjukdomen och strax därefter hade folk i min omgivning också börjat märka att något var fel.
För Maja var det en ganska smygande process, hon var väldigt duktig på att dölja och hitta på undanflykter och ursäkter för sitt beteende.
– Samtidigt som maten blev ett allt större problem så byttes min upplevelse av att jag mådde bra psykiskt till att jag mådde allt sämre.
 
Ju starkare sjukdomen blev desto starkare blev Majas vilja att gå ner i vikt och att förändra sin kropp.
– Jag tänkte att jag skulle bli gladare om jag har en smalare kropp. Att se mig själv i spegeln var väldigt jobbigt, jag kritiserade allt med min kropp, tyckte att jag var ful och äcklig. Jag kunde ”fastna” framför spegeln och bli stående där ganska länge.
 
I Majas ögon hade alla andra en mycket finare kropp än hon själv. Hon tänkte att bara hon hade en annan kropp så skulle hon må bra.
– Egentligen tror jag inte att det hade spelat någon roll, det var ju inte min kropp det var fel på, men när det gjorde så fruktansvärt ont på insidan blev kroppen något jag kunde kontrollera och förändra. Det var svårare att förändra det som fanns på insidan som dessutom var svårt att sätta ord på. Att försöka kontrollera kropp, mat och ätande var ”lättare.”
 
Troligen beror det på flera orsaker när någon drabbas av ätstörningar. Forskare har länge pratat om att det nog finns en medfödd sårbarhet som gör att vissa drabbas. Idag vet vi att det också stämmer. Att människor som har en skörhet lättare drabbas av ätstörningar om man börjar förändra sin kost genom att utesluta vissa livsmedel, eller i syfte att gå ner i vikt. Men också att det ofta finns låg självkänsla, ett dåligt mående i grunden. Det kan ske i samband med någon form av livsförändring, det kan vara allt ifrån föräldrars skilsmässa när man är barn till att man börjar på universitetet, flyttar hemifrån till en ny stad, men också att man är högpresterande och ställer höga krav på sig själv.
– Jag har alltid var en så kallad ”duktig flicka” och haft höga krav på mig själv och mina prestationer, så den delen stämmer in på mig. Också låg självkänsla och att det fanns ett dåligt mående i grunden. Troligtvis har den genetiska sårbarheten också spelat en viss roll i att jag drabbades.
 
Under hela den här perioden mådde Maja fruktansvärt dåligt psykiskt.
– Mina dagar kantades av självhat, ångest, känsla av äckel inför mig själv. Ätstörningen tog väldigt mycket tankekraft, jag skulle uppskatta att 80-90 procent av min vakna tid ägnades åt tankar som var kopplade till ätstörningen. Jag tänkte på mat, vad jag skulle äta, hur mycket jag hade ätit, hur jag kunde undvika att äta, hur jag kunde kompensera mitt ätande. Men också hat inför mig själv som person och min kropp. Mycket av sjukdomen sitter just i tanken och det går alltid att se att någon är drabbad.
 
Ätstörningar handlar egentligen inte om vikt, samtidigt blir vikten väldigt central, både i behandling och för personen själv.
– När jag kom i kontakt med vården fick jag diagnosen Anorexia Nervosa, något som också innebär att jag hade en betydande viktnedgång. Men att säga exakta kilon ger en ganska dålig bild av vad en ätstörning är eftersom mycket av sjukdomen sitter i tanken och tar sig uttryck genom relationen till mat, kropp och ätande. Det kan dessutom vara triggande för någon annan som är drabbad i dag eller befinner sig i riskzonen.
 
Runt jul under Majas sista gymnasieår mådde hon så dåligt och hon förstod någonstans att det hon höll på med inte var hållbart.
– Jag bröt ihop i skolan och en lärare på skolan reagerade. Skolläkaren blev inkopplad och jag kom till sist till BUP där jag och mina föräldrar påbörjade familjebehandling. Där blev jag diagnosticerad med Anorexia Nervosa, som senare gled över i ätstörning UNS (står för ätstörning utan närmare specifikation och är betydligt mer vanligt förekommande än anorexi)
I början tyckte Maja att det var ganska skönt att få en diagnos.
– Men, när det gick upp för mig att det innebar att jag var tvungen att äta större mängder, införa livsmedel som jag uteslutit och ansåg förbjudna, så slog ätstörningen bakut och det blev en ganska jobbig och tuff process.
Maja blev sjukskriven över sommaren och hade väl då en inställning att hon nog aldrig skulle bli frisk.
– Samtidigt hade jag väldigt svårt att förlika mig med att jag var sjuk. Just den delen ligger väl också lite i en ätstörnings natur, att man själv ofta har svårt att se och förstå allvaret fullt ut.
Maja påbörjade folkhögskolestudier på annan ort, bytte landsting och behandlingskontakter.
– Under det året så började min kropp må allt sämre fysiskt och jag tappade orken. Det här började göra mig rädd. Jag träffade också en person som tidigare varit drabbad av ätstörningar och nu var frisk, det planterade ett frö i mig om att det nog går att bli frisk.
Maja träffade en terapeut som hon klickade med.
– När det gäller vändpunkter så var det nog flera. Dels tror jag det var viktigt att prata med en person som själv varit där men tagit sig ur sjukdomen. Men också att jag själv började inse att det inte var hållbart att fortsätta vara sjuk. Att bli frisk från ätstörningar är dock fruktansvärt läskigt, jag var livrädd för det jag gav mig in i. Samtidigt kände jag mig konstigt nog trygg, jag hade ett verktyg att hantera livet och jag visste inte hur livet skulle vara om jag inte var sjuk.
 
Hur har du förändrat dina tankar kring dig själv och din kropp?
– Mina tankar kring mig själv och kring kroppen har förändrats enormt. Idag kan jag se mig själv i spegeln utan att en rad av nedvärderande tankar drar igång. Jag äter det jag vill och har inte livsmedel som jag ser som förbjudna eller som är ångestladdade. Sedan behöver jag fortfarande förhålla mig till att jag ställer rätt höga krav på mig själv och mina prestationer.  Eller att jag uppskattar att ha kontroll på tillvaron, men det handlar nog mer om min personlighet. Jag kan fortfarande vara ganska självkritisk i förhållande till vad jag presterar i perioder. Idag vet jag också att min lägsta nivå är ganska hög, det hade jag inte landat i då. Så, skillnaden är stor. Ätstörningen är en erfarenhet som inte går att radera från mina livserfarenheter. Men idag finns det inga nedvärderande tankar om mig själv och min kropp som går ut över min vardag, på det sätt som det gjorde då.
 
Vad har du att säga om den kroppshets som råder?
– Det finns extremt mycket jag skulle kunna säga om det. Jag skulle vilja påstå att vi lever i ett samhälle som är ätstört, där hälsohets och kroppshets blivit någon form av normalitet. Att vi delar in mat i nyttigt och onyttigt eller hälsosamt och ohälsosamt skapar bara trassel i folks tankar och i relationen till sig själva och till mat. Kladdkaka kan också vara nyttigt och hälsosamt precis som morötter och chiapudding. Men blir det bara det ena eller det andra så är det inte hälsa längre, linjen mellan ohälsa och hälsa är hårfin.
Samma sak med träning och rörelse, ja, vi mår bra att röra på oss och att träna. Men inte när vi börjar äta och träna av fel anledningar eller inte går till gymmet för att om du inte gör det blir det kaos i huvudet, då har det spårat ur. Det kan vara hälsosamt att äta fredagsfikat på jobbet, men säger jag i samma andetag att nu behöver jag köra ett extra varv i löpspåret, då blir det inte hälsosamt längre, och då syftar jag inte på fredagsfikat utan på löprundan. Vi delar också in kroppar i dåliga och bra kroppar, hälsosamma och ohälsosamma kroppar utifrån utseende. Det går inte se på en person hur han eller hon mår på det sättet. Personen med kroppen som omvärlden ser som hälsosam kan må fruktansvärt dåligt.
Jag tror att den där ständiga jakten på den perfekta kroppen är ganska skadlig, för man blir sällan lyckligare av att försöka förändra sin utsida, man hittar oftast nya saker att klanka ner på. Jag tror snarare på att hitta balans. Våra kroppar är unika och det är ingen som kan se exakt ut som du. Det som du tycker är fel med din kropp kan någon annan tycka är fullständigt fantastiskt.
 
Hur ska vi hjälpa varandra i detta?
– Dels tror jag på att prata, men att vara konstruktiva och att vara medveten om vad vi delar med oss till varandra. Att prata öppet och nedvärderande om sin kropp inför barn till exempel gör att vi som vuxna reproducerar hälsohets och kroppshets. Hoppa över indelandet i nyttigt och onyttigt när vi pratar mat. Ha tanken i huvudet att det du ser på bild när det kommer till kropp inte behöver vara en sanning, det går att luras extremt mycket med vinklar och med retuschering för att en kropp ska passa in i den mall som på nåt vis är förutbestämd att vara det optimala. En mall som typ ingen kan leva upp till. Vi behöver påminna oss själva och andra om att inte tro på allt som sägs utan tro på det som är positivt. Det nedvärderande är oftast inte sant.  
 
Ätstörningar är livsfarliga, komplexa sjukdomar och det tar tid att bli frisk. Att bli frisk handlar om så mycket mer än att börja äta, sluta kräkas eller sluta hetsäta, det är mer komplicerat. Det handlar om att göra en ganska stor livsförändring. Även om det är ett mindre helvete att vara sjuk eller att vara närstående till någon som är drabbad, så kan man också bli frisk och fri. Man behöver inte leva med sjukdomen resten av livet. Det är läskigt och en tuff process, men det går.
– För varje kritisk sak vi säger till vår kropp och oss själva som individer behöver vi också säga en bra sak om oss själva. Vi behöver säga snälla saker om och till oss själva, sluta jämföra oss och börja se allt det som är bra med oss själva.

annons

***

Det finns hjälp att få!

Lider du av kroppsförakt eller ätstörningar? Det går att bli frisk och fri från en ätstörning. Med rätt stöd och professionell hjälp är det möjligt. Det finns flera typer av ätstörningar och de kan yttra sig på olika sätt hos olika människor. En ätstörning sitter inte i antalet kilo utan det handlar mycket om känslor och tankar.
Gå in på : www.friskfri.se

***

”Avstå från att granska din kropp”

Kroppsexperten Klara Edlund om att sluta leta efter brister på sig själv
text Frida Funemyr • foto Privat
Är du också trött på att kritisera kroppen? Är det inte dags att sluta fred? Förändringen börjar med dina tankar, det menar i alla fall psykologen och forskaren Klara Edlund.

Klara Edlund är psykolog, lektor och forskare vid Uppsala universitet

Klara Edlund arbetar som lektor och forskare vid Uppsala universitet och som psykolog i egen verksamhet – KBT Konsulterna i Uppsala. Hon har ägnat över 20 år åt att arbeta med problem relaterade till mat, ätande och vikt – såväl undervikt som övervikt och normalvikt. Till Klara kommer framförallt personer som har ätstörningar av olika typer och de som har problem relaterade till kropp och utseende.
– Vi har länge känt till att det i västvärlden råder ett utbrett missnöje med den egna kroppen. Studier har visat att runt 70 procent av kvinnorna i västvärlden har ett kroppsmissnöje, säger Klara och menar att det är så utbrett att man talar om ett ”normativt missnöje”. Men detta gäller inte bara kvinnor utan även män, ungdomar, och till och med barn. Vi vet också att antalet som söker professionell vård har ökat – särskilt i åldersgruppen 10-14 år.
Det har kanske inte blivit vanligare med ätstörningar, däremot kan Klara se att problemen kryper ner i åldrarna.
– Det har också rapporterats en ökad förekomst av självskadebeteende bland personer med ätstörningar.

Klara förklarar att ätstörningar är vad man kallar en multifaktoriell problematik som utvecklas till följd av:

  • Genetiskt arv
  • Kroppsideal formade av kultur och sociala medier
  • Medias budskap om vad som är fint och fult
  • Miljöspecifika faktorer till exempel inom idrotten (skulle behöva förklaras)
  • Beteenden och attityder inom familjen, hur man till exempel pratar om vikt och utseende och hur man har det med kostval och måltidsvanor
  • Psykologiska faktorer, som ett restriktivt ätbeteende, att bli mobbad för sin vikt eller en generell perfektionism kopplad till kroppsmissnöje

annons


I sin kliniska verksamhet arbetar Klara med kognitiv beteendeterapi (KBT) för de personer som söker hjälp hos henne.
– KBT-behandlingen anpassas både till individens svårigheter men också till mål och värderingar.
– Vi arbetar strukturerat och systematiskt för att etablera ett hållbart och hälsosamt ätbeteende där ett tillräckligt högt energiintag kan tolereras. Detta är ofta förknippat med mycket ångest och rädsla – ett hårt arbete! Därefter jobbar vi med till exempel kroppsuppfattning och självkänsla.
Klara menar att det handlar om att konkret förändra de beteenden i vardagen som vidmakthåller ätstörningen och allt det lidande som det innebär. Sedan gäller det att hitta strategier för att vidmakthålla dessa förändringar långsiktigt – även i livets svårare stunder.
– Behandlingen anpassas som sagt till den person som jag arbetar tillsammans med. Ofta kan det vara ungdomar eller idrottare där det till exempel kan vara värdefullt att bjuda in föräldrar eller tränare i behandlingen. Med evidensbaserad psykologisk behandling går det att bli frisk från en ätstörning. Jag möter ofta personer som tvivlar på det.

Vi tränar mer än någonsin och aldrig har det funnit så många rätt eller fel om hur man ska äta. Hur påverkas vi av detta?
– Träning är klurigt! För det första behöver vi komma ihåg att träning medför stora hälsovinster och till och med kan fungera som behandling eller som hälsofrämjande vid en rad olika tillstånd som till exempel depression, hjärt-kärlsjukdom och diabetes. För det andra behöver vi komma ihåg att träning också kan försämra hälsan eller vidmakthålla en ätstörning. Det viktiga är att förstå vilken funktion träningen fyller i personens liv. Handlar det om att åstadkomma viktnedgång? Kompensera för vad man ätit? Lindra ångest? Ja, då är inte träningen särskilt hälsosam. Men handlar det om att träna planerat för att hålla god kondition, sova bättre på nätterna, koncentrera sig bättre på dagarna, hålla blodtryck och blodsocker i schack – ja då är det toppen.
– Sedan är det alltid en dosfråga kopplat till detta – något som också måste passa ihop med vad, när och hur mycket man äter. Det är vanligt med energibrist när man tränar för mycket och äter för lite. Detta kan leda till symtom som infektioner, skador, nedstämdhet och trötthet för att nämna några. I vissa fall kan en ätstörning finnas inblandad också – men det är inte det vanligaste.
– Vill man träna regelbundet och känner sig osäker på hur man ska äta för att må bra i sin träning – konsultera en legitimerad dietist eller nutritionist! De är specialiserade på kost och kan ge svar på vad som kan fungera för just dig. Det florerar en uppsjö av ”goda råd” vad gäller kost och träning – det är för de flesta omöjligt att sortera i dessa. Därför är det viktigt att konsultera en professionell person som kan ge effektiva och säkra råd. Motsatsen kan påverka hälsan negativt.

Klaras bästa tips!

Lär dig gilla dig själv!

  • Lyssna på den inre dialog som du för med dig själv. Vad säger du egentligen? Backa från tankarna – bara observera – och låt dem passera. De är inte sanna.
  • Avstå från att granska din kropp – det vill säga leta inte efter fel och brister eller kommentera saker du är missnöjd med. Avstå från att klämma eller känna på de delar av kroppen som du är missnöjd med. Det enda som händer är att du blir mer missnöjd. Betrakta istället din kropp som en helhet. En helhet som klarar av fantastiska saker varje dag. Du behöver inte älska den – men du kan komma till ro med den precis som den är. Kritik och negativa kommentarer har aldrig hjälpt någon.
  • Fundera över vem som ska bestämma över dig och din kropp. Är det rådande smalhetsideal? Modeindustri? Sociala medier? Annat? Är det dags att ta tillbaka rätten till ditt eget utseende? Dags att våga vara avklädd i till exempel badhus och varma sommardagar?
  • Säg inget till dig själv som du inte skulle kunna säga till någon annan. Detta handlar om självrespekt. Är det du tänker för elakt att säga till någon annan? Ja då är det för dumt att säga till dig själv också.
  • Utmana dig! Lek ”tvärt-om-leken”. Gör det som känns jobbigt på grund av ditt utseende. Ge dig själv en chans att möta obehaget och ge dig själv en ny erfarenhet. Kanske var det lättare än du hade trott? Kanske höjer du din tilltro till dig själv? Kanske utmanar du ideal och regler som någon annan satt upp…?
- Annons -