- Annons -

Enligt socialstyrelsen var 20 400 barn placerade i olika familjehem år 2019. Ett par som varit både jour- och familjehem i nästan 30 år och till lika många barn som antal år är Thomas och Sussi Ardenfors. De menar att det finns väldigt många barn i Sverige som sannolikt skulle behöva komma hem till ett harmoniskt hem lite nu och då eller – i vissa fall – flytta dit för alltid.
– Vi talar om tusentals barn och behovet av jour- och familjehem är alarmerande, menar Thomas och Sussi.

Thomas och Sussi Ardenfors bodde tidigare i Storvreta utanför Uppsala där Thomas jobbade i pingstkyrkan. En dag ringde en person från socialtjänsten till kontoret och undrade om Thomas möjligen kände till någon familj som skulle kunna ta hand om två pojkar. När Thomas tog upp samtalet med Sussie samma kväll kom de fram till att det var nog de själva som skulle ta sig an det där uppdraget och bli familjehem.
– Vi hade då under en längre tid funderat väldigt mycket på hur vi skulle kunna hjälpa utsatta barn i vår stad. Vi hade det bra, bodde i ett fint litet radhus, vår bil funkade, vi trivdes med våra jobb och vi hade mat i kylen. När det nu blev en konkret förfrågan bestämde vi oss för att det var dags att gå från ord till handling. Vi hade båda vuxit upp med släktingar som stöttat barn på olika sätt och det hade påverkat oss positivt. Vi kände att vi ville göra likadant, säger Sussi i ett samtal.

Sussi berättar vidare att när Thomas ringde tillbaka till socialtjänsten nästa dag, hade det löst sig på annat sätt med pojkarna, men Thomas passade då på att berätta att de ändå skulle vilja anmäla sitt intresse.
– Vi fick ett telefonnummer att ringa och vi minns fortfarande hur förvånade de blev på socialtjänsten när någon ringde och ”erbjöd sig” på det sättet. Det var inte vanligt då och tyvärr inte heller idag, menar Thomas.

Paret träffade en fantastisk socialsekreterare som kom hem till dem på ett så kallat hembesök. Thomas och Sussi berättar att det var väldigt nervöst eftersom de aldrig haft besök av socialtjänsten förut. Men de erkänner att de nog bar på en del fördomar.
–Vi tog faktiskt ledigt från våra jobb och storstädade huset. En mäklarkompis hade föreslagit att vi skulle baka något innan kvinnan från socialtjänsten kom, så att det skulle lukta lite extra hembonat, säger Sussi och skrattar idag åt minnet.
För när socialsekreteraren kom den där dagen hade hon såklart inget intresse av att kolla hur fint Thomas och Sussi hade städat eller kommenterade inte ens att det luktade nybakat. De satt istället och pratade någon timma och Thomas och Sussi förstod att det socialsekreteraren ville var att försöka göra sig en bild av hur de var som människor, och om de hade den sortens trygga hem som behövs i det här uppdraget.

Thomas förklarar att det på den tiden var lite si och så med utredningar utöver ett hembesök, men efter samtalet fick de ge sitt samtycke till att de skulle göra några så kallade ”registerutdrag” från kronofogden, polisen och från socialtjänstens register. Några veckor senare, efter jul- och nyår, hörde kvinnan från socialtjänsten av sig och berättade att de hade en flicka som behövde flytta till dem varannan helg. Och den 26 januari 1994 stod denna flicka med sin mamma och socialsekreteraren i vår hall och på den vägen är det, menar Sussi. Tillsammans med sin man konstaterar hon att de haft sammanlagt 30 barn som bott hos dem genom åren. Alltifrån helt nyfödda till tonåringar.
Alla dessa trettio barn har så klart burit på lika många öden. I sin första bok En extra plats i hjärtat, beskriver Thomas hur man kan jobba som familjehem och där ger han många exempel på vad de möter som familjehem.
– Men grundläggande kan man nog säga att det finns en anledning till att ett barn placeras, de har med sig en ryggsäck med problem av olika slag. Vi har nog mött de flesta av alla sorters problem genom åren. Det handlar om barn som utsatts för våld i hemmet, barn som fötts som narkotikaberoende för att barnets mamma missbrukat, barn som blivit försummade på olika sätt. Väldigt utsatta barn, helt enkelt. Och ofta barn som på olika sätt mår väldigt dåligt.

Största utmaningen med uppdraget som familjehem har, enligt Sussi och Thomas, handlat om det där med att ”räcka till”. Dels för barnet som kommer till dem, men också för deras egna barn och även för varandra.
– Den där ”ryggsäcken” vi pratade om är ju full av problem och det kan slita rätt rejält på oss under en placering. Sedan har vi ju detta med att man ju inte direkt blir eller känner sig yngre med åren. Vi har betydligt större behov av ”återhämtning” mellan de olika placeringarna nu, jämfört med när vi var i 30-årsåldern.

Sussi och Thomas pratar alltid med sina barn innan de ska ta emot ett nytt barn, så att alla är överens. Under själva placeringen pratar de också en hel del, särskilt om det dyker upp krångliga saker eller om det påverkar familjen på annat sätt. Och dessutom är det en sak familjen gjort under många år, en liten detalj som kommit att bli väldigt viktig för dem:
– När placeringen är över och ett barn flyttat ifrån oss går vi ut och äter en bit mat på restaurang. Det är en uppmuntran till våra barn och ett av många sätt att visa vår uppskattning för att de har gjort en fantastisk insats. Och den där första kvällen när barnet flyttat, får vi fånga upp allt som skett och även prata om hur vi kan göra saker ännu bättre nästa gång. Och som sagt, även ge varandra en liten klapp på axeln för att vi kunnat hjälpa ännu ett barn.

Thomas säger att det allra bästa med att vara familjehem är utan tvekan känslan av att se hur ett barn faktiskt mår bättre av att vara hos dem.
– Att de där ledsna ögonen de har när de kommer blir glada barnaögon igen. När ett barn mår bättre. Börjar äta ordentligt, sova bra. Kanske, som vi sett i flera fall, fått ordning på skolan och dessutom lärt sig saker som man kanske inte kunde så bra innan. Det är vår belöning och det vi jobbar för med varje enskilt uppdrag.

Båda erkänner att det funnits situationer då de ångrat sig. Ofta, till och med.
– Men det är något vi vet ingår i uppdraget. När man lever ett bekvämt liv och har det bra, och helt plötsligt flyttar det in någon som ofta kommer från en stor utsatthet så försvinner mycket av det bekväma i livet. När det dessutom sliter på oss och på barnen och det placerade barnet kanske går igenom något riktigt tufft, då känner man ibland att man inte orkar längre. Men det gör man ändå, i vårt fall. Trots att det har känts väldigt utmanade över tid, säger Sussi.
Som par tycker de att deras relation fördjupats av deras gemensamma vision och beslut.
– Både mellan oss som makar men också för oss som familj. Vi har olika karriärer men i detta uppdrag har vi vårt gemensamma ”vi”. Det är något vi gör tillsammans. Vi som föräldrar, men också våra barn.

Skiljer sig kärleken till dessa barn något från den ni känner för era biologiska?
– Nu har vi ju en liten uppdelning i denna fråga. Med våra egna barn är det så att en av dem är biologisk, men de tre andra har kommit från socialtjänsten som små bebisar. Den kärlek vi känner till våra fyra barn är lika stark till var och en av dem, oavsett om de har legat i Sussis mage eller inte.
– När det gäller kärleken till de barn som jourplacerats här (alltså de som bor under en begränsad tid – vi tar enbart emot sådana placeringar sedan många år tillbaka) så är den av ett annat slag. Du får olika sorters kontakt med olika barn. Men när de står i vår hall blir vi barnets jourhavande föräldrar, vi går in i uppdraget till 100 procent. Det är ett stort förtroende att få ta emot någon annans barn. Det känns väldigt viktigt att det barnet får allt det behöver av uppmärksamhet, trygghet och kärlek.
– Vissa av barnen får du en så speciell relation till att de känns som ditt eget barn, men oavsett har vi alla dessa drygt 30 barn i hjärtat. För alltid. Och det vidrigaste med detta uppdrag är oftast den dag de flyttar. Då är det som att en bit av hjärtat slits ur oss …

Vad vill ni säga till dem som funderar på att bli familj-, kontakt- eller jourhem?
– Om man är två vuxna i hemmet är det helt avgörande att man är överens om att man vill göra detta. Samtidigt är det en process innan man eventuellt får ta emot ett barn, så det tar tid. En tid som kan göra att man får möjlighet att verkligen komma fram till OM man vill detta och i så fall HUR man som vuxna tror att man bäst ska komplettera varandra.
– Om det finns barn i hushållet är det också jätteviktigt att prata om vilket åldersspann som passar bäst för det barnet som kommer hit. Det är viktigt att ens egna barn inte känner sig undanträngda. Vi har sedan många år den ordningen att vi aldrig tar emot barn som är äldre än vårt yngsta barn. Det är våra barn som ska ”sätta standard” bland barnen här hemma och det märker vi har varit till nytta för de barn som kommit hit, på samma sätt som det gjort det lättare för våra barn när det flyttar hit ett nytt barn för en tid. Deras sätt att fungera som ”äldre syskon” har betytt enormt mycket för de barn som kommit hit och något som självklart varit rörande att se för oss som föräldrar.

Varför valde du, Thomas, att skriva en bok?
– De allra flesta människor som bott i Sverige har hört begreppen ”fosterhem” och ”familjehem”, men av lätt insedda skäl är det försvinnande få som vet vad det innebär i praktiken.
– Både när jag skrev min första och min andra bok så var det med tanken att öppna upp den här delen av samhället så fler förstod vad det innebär i vardagen. Att visa på både glädje och sorg, framgång och kaos.
– Jag är enormt glad över att boken spridits över hela landet och att det verkar som att den ökat förståelsen för uppdraget. Genom åren har jag fått så fina mail och andra hälsningar från läsare som bekräftat att boken berört. Alltifrån poliser och lärare som tack vare boken fått en större förståelse för vad det innebär att hantera barn som placeras genom socialtjänsten. Dessutom är jag väldigt tacksam för de mail jag fått från personer som nu blivit jour- och familjehem eller kontaktfamilj och som skriver att det beror på vad jag skrivit i boken, på Facebook eller att de hört mig på någon föreläsning någonstans i landet. Det värmer hjärtat och gör att man känner att man gjort något som får konsekvenser för lång tid framöver, inte minst för utsatta barn i vårt land.

Kan ni allmänt säga något om hur många barn i vårt samhälle mår?
– Det finns, tyvärr, väldigt många barn i Sverige som inte mår bra. Barn som sannolikt skulle behöva komma hem till ett harmoniskt hem lite nu och då eller – i vissa fall – flytta dit för alltid. Vi talar om tusentals barn och behovet av jour- och familjehem är
alarmerande.
– En ganska vanlig anledning till att ett barn placeras är att barnets föräldrar inte orkar/klarar av föräldrarollen. Det kan handla om allt från att det finns missbruk eller psykisk ohälsa, till att man inte kan knyta an till barnet eller se vad barnet har för behov av omvårdnad.

Thomas, vad skiljer den första boken från den bok du kommer ut med i höst?
– Den andra boken, En familjehemspappas dagbok, är en fristående fortsättning på min första bok, En extra plats i hjärtat. Den första boken beskriver väldigt mycket av uppdraget och en hel del formalia som jag har försökt att göra så tillgänglig som möjligt för att man ska förstå vad detta uppdrag innebär, medan den andra boken är just dagboksanteckningar som jag fört under flera år. Av dessa dagboksanteckningar har jag satt ihop en bok som berättar om saker som hänt i ett jourhem, närsomhelst på året. Berättelserna visar att det händer något hela tiden när man är ett jour- och familjehem.

Är ni familjehem till något barn just nu?
– Vi är kontaktfamilj till en flicka sedan något år, det innebär att hon kommer hit varannan helg. Och vi går i ”väntans tider” att få ännu en jourplacering. Rummet står klart att ta emot ett barn och sannolikt får vi en placering inom några få veckor. Det ser vi fram emot. Mycket.

Thomas Ardenfors
Ålder: 53
Yrke: Politiker, föreläsare och författare, men först och främst familjehemspappa
Familj: Gift med Sussi och vi har fyra egna barn. Ibland bor det ytterligare ett eller flera barn här.
Bor: Sollentuna
Aktuell med: Boken En fosterhemspappas dagbok som är en fristående fortsättning på
En extra plats i hjärtat.

Sussi Ardenfors
Ålder: 57
Yrke: Fotograf och familjehemsmamma

text • foto Frida Funemyr

Bildtext featurebild: Här är familjen med alla fyra barn. Carl-Adam, 26 år, är född i Uppsala och biologisk son till Sussi och Thomas. Ellen, 18 år, är född i Stockholm och kom till familjen när hon var sju veckor gammal. Nicole, 20 år, är född i Solna och kom till familjen när hon var tre månader gammal. Nancy, 23 år, är född i Stockholm och kom till familjen när hon var sex veckor gammal.

- Annons -

Tidigare artikelPandemins glömda offer
Nästa artikelUngdomsdepression ökar risken för 66 sjukdomar