Få artister kan stoltsera med en så lång karriär och meritlista som Lill Lindfors. Hon tror att hon kommer stå på scen till den dag hon stupar, men försöker samtidigt dra ner på tempot för att också göra annat som ger henne livsglädje, som tid med barnbarnet Tindra, samtal med maken Anders och promenader på Öland.
Lill Lindfors föddes år 1940 i Helsingfors på Mors dag som infaller i maj månad och därför fick hon namnen Maj, Lillemor.
– Mina föräldrar bestämde sig för dessa namn den dag jag föddes. Det är nämligen så att jag skulle haft ett äldre syskon, men det föddes dött. Till honom eller henne hade man planerat allt in i minsta detalj, inklusive hans/hennes namn. Med mig vågade mina föräldrar därför inte riktigt göra så, säger Lill när vi ses i hennes lägenhet vid Gärdet, Stockholm.
– Men jag kunde aldrig riktigt identifiera mig med namnet Lillemor, så redan i skolan skrev jag under mina teckningar med Lill. Lillemor har alltid känts så långt, förklarar Lill som växte upp med en musikalisk pappa som var affärsman och en mamma som var sjuksköterska.
– Jag var ett väldigt glatt barn och jag tyckte om att ta hand om andra. Länge trodde jag att jag skulle syssla med något medicinskt, kanske bli läkare eller så och gå i mammas fotspår. Men jag läste också flera språk och var väldigt road av det. Musiken var aldrig ett drömyrke, det bara blev och den fanns liksom hos mig redan från början. Jag uppträdde till exempel som Pippi Långstrump på simskolans avslutning.
Senare började Lill uppträda på skolans olika revyer och sedan tog det bara fart. Hon har gjort allt från revy med Hagge Geigert till att både vinna och vara programledare för svenska melodifestivalen. Under hösten turnerar Lill runt i Sverige tillsammans med Folkoperan och framträder som recitatör i körstycket ”Förklädd gud”.
– Jag skulle vissna om jag vore utan mitt musikaliska skapande. Jag kommer nog arbeta till jag stupar.
Lill erkänner att självklart fanns det, till en början, en lockelse i att kunna tjäna egna pengar på musiken och skådespelandet.
– Men dessutom tyckte jag det var utvecklande att få uttrycka mig sceniskt. Visst har det varit plågsamt emellanåt med tanke på att mitt yrke kan vara rätt utlämnande. Man hämtar och utgår ju ifrån sig själv och man blir därför tvungen att använda alla sina känslor och sin fantasi när man uppträder på scen. Men det är också det som är så underbart!
Lill känner att det är en givande process och önskar därför att man skulle jobba mer med dramapedagogik i skolan.
– Jag tror att barnens empatiska förmåga skulle utvecklas av den typen av ämne. Empatin tar ju allt mer stryk nu när barnen möts mer på datorn än i verkligheten.
Vid 78 års ålder är Lill lite mindre uppbokad än vad hon tidigare varit, men jobbar fortfarande väldigt mycket.
– Jag tycker det är så roligt med alla dessa olika typer av musikaliska uppdrag, men säkert tilltalar det även fåfängan att bli tillfrågad, erkänner Lill och berättar vidare att hon blivit allt mindre stresstålig med åren.
– Jag försöker hitta en lagom nivå för jag mår sämre när jag stressar för mycket. Balansen är viktig, utbrister Lill som trots sina framgångar också har sina svagare stunder i livet.
– Absolut! Jag har också mina tvivel och kan drabbas av osäkerhet och en känsla av att jag inte räcker till. Jag reflekterar en hel del över människans beteende och betraktar även mig själv och mina sidor.
Lill beskriver sig själv som både lättjefull och energisk. En periodare. Ibland åker hon helst skidor, cyklar och rider, intressen med lite fart i. Ibland är det laga mat och läsa böcker som står överst på intresselistan, men det ser hon mer som avkoppling.
– Jag tycker om att jobba med händerna. När jag rensar ogräs eller stryker kan tankarna röra sig fritt och kreativiteten flöda. Jag har fått ärva en gammal strykmaskin och när jag sitter vid den och stryker brukar jag tänka igenom en kommande föreställning eller ett tal till exempel.
Lill berättar att hon ofta planterar ett frö i hjärnan som hon låter gro under en lång tid. Det sker en slags omedveten process.
Lill och hennes man flyttade in i huset på Öland år 2003. Anders har varit sommarbarn på en gård som inte ligger långt ifrån där paret bor idag. Lill tycker att Öland passar hennes lugnare sida perfekt.
– Precis som jag kan vara energisk har jag även en loj sida. Jag gillar vitaliteten och storstadspulsen i Stockholm samtidigt som jag är lugn och uppskattar stillheten här på Öland.
– Jag älskar att bo nära havet. Öland innebär umgänge med min make och att pyssla i trädgården. Livsglädje för mig är att ta långa promenader med maken eller spela piano. Jag uppskattar även att umgås kring ett middagsbord och ha långa trevliga samtal.
Lill beskriver vikten av att umgås med människor som hon gillar och som gillar henne.
– Du vet det finns människor som man tycker om sig själv med. Någon sa en gång: ”Med dig tycker jag om mig”. Jag kan vakna en morgon och påtagligt må riktigt bra både fysiskt och psykiskt och jag kan då komma på att jag kvällen innan umgåtts med människor som lyft mig. En känsla av glatt porlande, en påfyllning av energi.
Sin man Anders Byström träffade Lill år 1987.
– Tänk att 30 år har gått, det är ju faktiskt helt overkligt vad snabbt tiden går. Lill fastnade för själva ”samtalet” hon har med sin man.
– Han är en klok person som sätter sig in i saker och ting och kan ge nya, intressanta perspektiv.
Innan Anders har Lill två längre förhållanden bakom sig, ett med filmfotografen Peter Wester och det andra med skådespelare Brasse Brännström.
– Brasse finns ju inte längre, men min första man har jag kontakt med än idag och jag kan se vad jag en gång förälskade mig i.
– Jag tror att livslång kärlek är förknippad med mycket mognad och respekt, men att få förhållanden att fungera är inte som att ”glida fram på en räkmacka”, menar Lill som har en allmänt positiv grundinställning till livet.
– Dels handlar det kanske om anlag, men jag har kanske också med mig det från min uppväxt. Jag oroar mig inte i onödan. Istället för att slösa energi på problemen så känner jag mig road av att hitta lösningar. Och jag är bra på det, att fixa och ordna, menar Lill som varit väldigt lite drabbad i livet.
– Man kan uppröra sig våldsamt för en småsak, men man måste inte det. Det tuffaste jag gått igenom är förmodligen mina skilsmässor. Ett uppbrott är alltid en tuff process. Speciellt den med Brasse eftersom han träffade en annan. Jag tog det väldigt hårt och det tog tid att komma över sveket, men det gav mig också tillfälle att reflektera kring frågor som ”Var jag dålig på att bygga en stabil kärlek?”.
Lill gick i terapi för att komma över sorgen.
– Jag testade en jättebra terapiform som kallas för symboldrama där man talar i bilder. Jag tycker det är otroligt intressant och det har hjälpt mig en hel del.
Lill är mamma till Petronella och mormor till 13-åriga Tindra, som hon försöker umgås med så mycket hon kan.
– Relationen man har med sina barn och barnbarn är ju olika, beroende på vilken ålder de är i. Nu brukar vi äta frukost ihop, ta promenader och så har Tindra, jag och min dotter gjort flera resor tillsammans. Det är väldigt roligt att resa tre generationer. Hon är en klok 13-åring. Jag är inte en idealisk mormor eftersom jag jobbar så mycket men att umgås med Tindra är verkligen det bästa jag vet.
Lill gillar att umgås med barn, mycket tack vare sin inlevelseförmåga.
– Jag har lätt att identifiera mig med barnen och har alltid fokuserat mer på dem än de vuxna i min omgivning.
Ålder säger inte så mycket, resonerar Lill och menar att det finns vissa som ”är jättegamla vid 50 och tvärtom”.
– Jag är lyckligt lottad, har fått bra gener och inte haft så många krämpor.
Lill har under de senaste åren känt av att det är många kollegor inom branschen som inte längre lever.
– Magnus och Brasse, Robban Broberg, Hasse Alfredsson och så Lill-Babs. Å, det är så overkligt. Hon och jag har ju följt varandra under åren. Jag har svårt att fatta att hon är borta. Men döden, det är egentligen det enda vi vet ska ske och när människor dör i ens omgivning blir det en påminnelse om ens egen död. Och det är klart att jag förstår att det ligger mig allt närmare för varje år som går, men det är inget jag går runt och tänker på. För man blir ju samtidigt påmind om att leva i nuet och värdera det liv man har.
Lill tycker det är intressant hur man kan påverka sig själv och sina tankebanor och hon funderar gärna på existentiella frågor.
– När man står mellan liv och död blir det här med att lägga ner energi på att vara osams, avund och hämnd så meningslöst. Man har ETT liv och måste göra så gott och bra man kan av det.
Lill tycker till exempel att flyktingfrågan verkligen sätter mänskligheten i fokus.
– Vi måste försöka visa empati och förstå vad familjen betyder. Jag tänker att vi svenskar är lite mer individualistiska och har därför svårt att förstå hur viktig familjen är för de flyktingar som kommer hit och blir tvingade att dela på sig.
Har du någon last?
– Jag köper nästan enbart ekologiskt. Och är rätt medveten om vad jag stoppar i mig och lyssnar på min kropp, vad den säger till mig att jag mår bra respektive inte bra av. Jag är väldigt glad i mat och stoppar gärna i mig lite för mycket, men åter igen: Jag har en snäll kropp.
Vad är det första du gör när du vaknar?
– Det allra första jag gör är att sätta på tevatten, sedan dricker jag kaffe lite senare.
Finns det något du är rädd för?
– Jag är inte rädd för något personligen, men jag funderar med mycken oro kring barnens framtid. Samtidigt är jag optimistiskt lagd och ser även förändringar till det bättre – precis som Hans Rosling.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag hoppas få hålla mig frisk ett tag till. Men jag önskar en mer balanserad tillvaro. Ofta blir det som sagt lite för mycket jobb, men jag är rätt bra på återhämtning och det kan ske lite var som, med en bok på ett café eller häng på Öland till exempel.
Maj Lillemor Lindfors
Ålder: 78 år
Familj: Maken Anders Byström, dottern Petronella, dotterdottern Tindra samt bonusbarn och bonusbarnbarn.
Född i: Helsingfors, Finland.
Bor: Hus på Öland, lägenhet i Stockholm.
Yrke: Sångerska och skådespelerska.
Aktuell med: Föreställningen ”Händer – att handskas med livet” på Stadsteaterns Soppteater som hade premiär den 12:e februari.
Förebild: Människor som utan egen vinning jobbar för att tillvaron ska bli ljusare för andra.
text • foto Frida Funemyr
