- Annons -
Marie Arnfjell är ansvarig utgivare för Junia och ordförande för Sisters International.

Inför ett nytt år är det många som köper en ny årsalmanacka och visst känns det lite speciellt att inför det nya året börja fylla i alla födelsedagar, semesterveckor, arbete, konferenser och olika åtaganden som det nya året ger. Det vanliga är att vi skriver in allt som hör till arbetet och andra ideella uppdrag, men om det hopar sig allt för mycket kan vem som helst få magont bara av att se sin almanacka ligga på skrivbordet. Så det har resulterat i att det som berikar mitt liv ska få första prioritet i almanackan och det gör jag genom att använda en penna med fyra färger som jag skriver med.

Eftersom jag skriver dagbok fyller den blå och svarta färgen dagarnas innehåll. Den röda färgen står för det viktigaste – bland annat min familj, min mamma, mina syskon och mina barns familjers, samt mina vänners födelsedagar. Det är röda dagar som påminner mig om det vackraste jag äger och som jag får följa och vara en del av in i ett nytt år. Den gröna färgen står för det som jag vill uppmuntra mig själv med och som kan behöva förankras i mitt hjärta. När jag ser dessa färger dras mina ögon dit och påminner mig om hur rikt välsignat mitt liv är. Att se det vackra är ett pågående måste, något jag behöver tala till mig själv att leva i. Som ett exempel fick jag idag uppleva något som jag skrev med den gröna färgen. Jag var ute och gick en promenad och kom till ett ställe där ljudet av gråsparvarnas kvitter var det enda som hördes. Jag stannade upp, stod stilla och lät alla mina tankar upphöra, för det vackra fanns där, bara fem meter bort. Den korta stunden gav mig glädje och hopp om att snart är våren här.
Tänk om du och jag lät oss själva vara mer vaksamma på det vackra vi möter i livet. Men även Guds nåd som möter oss varje dag. Psaltarpsalmen 118 börjar och slutar med orden: ”Tacka Herren, för han är god, evig är hans nåd.” Den som skrev de orden hade också problem, men det är som om att Guds hjälp och stöd gång på gång blev en landningsplats för både känslor och synsätt.

- Artikeln fortsätter efter annonsen -

Helen Keller var den första dövblinda person som avlade en akademisk examen. Det var svårt från början för henne att förstå kopplingen mellan ord och vad dessa ord egentligen innebar. Genombrottet kom när hennes lärare lät henne känna en vattenstråle på hennes hand och samtidigt bokstaverade ”water” på hennes andra hand. Keller skrev i sin självbiografi, The Story of My Life, om hur hon kom ihåg det ögonblicket: “Jag stod stilla, hela min uppmärksamhet var fixerad på hennes fingrars rörelser. Plötsligt kände jag ett dimmigt medvetande om något bortglömt – en spänning av återkommande tankar; och på något sätt avslöjades språkets mysterium för mig. Jag visste då att w-a-t-e-r betydde det underbara kalla som rann över min hand. Det levande ordet väckte min själ, gav den ljus, hopp, gjorde den fri!”
Innan kvällen kom hade hon lärt sig 30 ord. På något sätt blev det starten på hennes författarskap och även hennes inställning till livet. Hon sa: ”Håll ditt ansikte mot solskenet så kan du inte se skuggorna. Det är vad solrosorna gör.” Ett annat citat från henne är: ”Kan du drömma så kan du göra det.”

Tänk om det är det vi behöver fånga − det vackra, det som ger hopp, våra drömmar, det som får oss att må bra. För Helen Keller kom det att innebära ett helt liv där hon trotsade sina omständigheter, skrev 12 böcker och hundratals artiklar om ämnen från djur till Mahatma Gandhi. Jag älskar Helen Kellers ord: ”När en dörr av lycka stängs, öppnas en annan; men ofta tittar vi så länge på den stängda dörren att vi inte ser den som har öppnats för oss.”

För min egen del försöker jag hitta öppna dörrar till glädjeämnen med en fyrfärgspenna. Men jag vill gärna likt Helen Keller ta ännu större steg och försöka se de öppna dörrarna i stället för de stängda.
Att se det vackra igen handlar inte om att du måste gå omkring och leva i en fantasivärld och lägga dina känslor åt sidan. Det går inte, men vi kan välja att öppna upp för det som finns i våra liv som ger oss kraft att möta en ny morgondag. Låter enkelt, men det är allt. Tänk på att du är allt för många runt omkring dig, du betyder mer än du tror. Så håll dem du älskar nära dig, ge tid till dem och förlåt dig själv och dem om inte allt blir som du önskar. Livet är här och nu, morgondagen har vi inte sett så ge det du kan för den dag du är i. Stanna upp och lyssna till Guds röst, bjud in andra och ge dig själv utrymme att älska och bli älskad. Ha roligt, gör det du älskar mest att göra. Var snäll mot dig själv och andra. Upptäck det vackra, lev i en förvissning om att Gud ser allt och är med genom allt. Den vackraste person Gud skriver om är just du och jag föreställer mig att han använder röd färg för att visa hur värdefull du är. Hans dröm för dig är mycket större än du anar.

Foto: © phpetrunina14 – stock.adobe.com

Tidigare artikelNi är mina vänner
Nästa artikelDags att bli världsförbättrare