Lina Stenström Eld är ensamstående mamma till två barn med NPF-diagnoser, med allt vad det innebär av utmaningar. Här skriver hon personligt om hur hennes liv kan gestalta sig:
ATT VARA ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDER till barn med NPF-diagnoser innebär ofta att man har fått ett övermänskligt uppdrag. Du ska hantera ett extra krävande föräldraskap med konflikthantering, peppa, motivera och ha ett stort stycke tålamod. Du ska fixa och samordna. Telefontider och telefonkontakter att ta, besök på BUP, habiliteringen och sjukhus, receptförnyelser, apoteket, hjälpmedel, ansöka, omsöka, överklaga, samordning med skola, rapporter hit och dit, registrera anfall, samordna resor. Att-göra-listan tar liksom aldrig slut. Ibland känns det omöjligt att se hur allt ska fungera. Kraschar jag så kraschar allt!
Man är förälder med extra allt. Som en mix av sjuksköterska, psykolog, logoped, detektiv, personlig tränare, advokat, säpovakt, pedagog, städerska och ständigt krigande för rättigheter som borde vara självklara.
Som NPF-förälder försöker man hela tiden tolka och förstå olika beteenden. Man funderar på hur affekter kan förebyggas och hur man kan vara steget före. Man anpassar miljön, bemötanden och kommunikation, hittar lösningar och pustar ut – tills pusselbiten plötsligt ändrar form och allt börjar om. En ständig kretsgång av analyser och anpassningar. Förebygga, avleda och släcka eldar.
Att acceptera min situation som NPF-förälder har varit en viktig del av vår resa. Jag har slutat jämföra mig med andra barnfamiljer. För att hantera min yttre och inre stress samt oro har jag vänt mig till Gud i bön och lovsång under tuffa utmanade situationer. Det har varit räddningen i denna hårda kamp som är vår vardag. Att vara NPF-förälder är en utmaning, men det är också en resa som kan vara fylld av kärlek, utveckling och fina stunder.
