Författaren Ellinor Wikman har skrivit om sin kamp för att få barn, om endometrios och utmattning. Genom sin självbiografi, livsberättelser och flera romaner vill hon ge kunskap, hopp och tröst. Idag är hon fortfarande stresskänslig och har lärt sig lyssna på kroppens signaler.
Ellinor och hennes man försökte få barn i fem år. Efter en lång kamp med felaktigt utdömda ägg, två misslyckade IVF-försök, en äggdonation i Prag, den aggressiva sjukdomen endometrios och två operationer, blev hon oväntat gravid.
− IVF-behandlingarna förvärrade min endometrios, som i sin tur skadade mina nerver. Det resulterade i att jag inte bara hade smärtor i mage och rygg, utan även fick ont i höfterna och benen.
En resa till Cypern för att träffa fler experter på äggdonation och IVF blev en vändpunkt för Ellinor.
− Jag minns hur jag ville skrika ”Rör inte min kropp”, när en av läkarna sa att jag måste operera bort så mycket som möjligt av mina endometrioshärdar för att ha en möjlighet att bli med barn. Det var tufft att höra, men så rätt han hade.
Sex månader efter operationen blev Ellinor naturligt gravid. Hennes graviditet var värre än allt hon tidigare upplevt och deras dotter överlevde trots flera stora blödningar i vecka 23–24.
− Vi var helt säkra på att vi förlorat barnet när första blödningen kom en natt i maj 2017. Efter en hemsk ambulansfärd i ovisshet var det en obeskrivlig känsla att få höra hennes hjärtljud på specialistförlossningen.
− Vår lilla tjej föddes fyra veckor för tidigt med ett akut kejsarsnitt. Vilken lycka det var!
Om inte Nova kommit tror Ellinor inte att hon någonsin hade blivit redo att fortsätta arbetet med sin självbiografi eller haft mod att publicera den.
− Jag hade länge velat skriva om vår ofrivilliga barnlöshet och kampen för att bli föräldrar. När första utkastet var klart sommaren 2016 kände jag mig inte redo att ge ut boken. Kanske hade jag aldrig arbetat vidare med manuset om det inte skett ett mirakel i mitt och min mans liv.
När dottern var 2,5 år blev drömmen om en bok verklighet och Ellinor gav ut Barnlängtan där hon beskriver sina tankar och känslor i den berg- och dalbana som livet var.
Ett nytt bokprojekt började att växa fram när Ellinor ville göra det möjligt för fler kvinnor att få berätta om sitt liv med sjukdomen som drabbar var tionde kvinna som har mens.
− Jag hade som mål att skriva tio livsberättelser. Ett inlägg jag gjorde på Facebook fick fantastisk respons och efter några få minuter hade över tio kvinnor anmält att de ville vara med i min bok. På fyra dagar hade jag skrivit tjugo livsberättelser tillsammans med dessa fantastiska kvinnor.
Ellinor lärde sig otroligt mycket under tiden som hon arbetade med boken Mitt liv med endometrios, säger hon.
− Jag är så tacksam att jag fått hjälpa dessa kvinnor att göra sina röster hörda. Vi önskar alla att boken ska göra stor skillnad för kvinnor och flickor som har svåra menssmärtor, kvinnor med diagnosen endometrios, föräldrar till tonårstjejer, anhöriga, partners, vänner och sjukvårdspersonal.
Ellinor berättar att hon var så sjuk att all vaken tid gick åt till att hantera symptomen och oron över om hon fått nya cystor som måste opereras bort. Maten hon precis ätit kunde orsaka ännu svårare smärtor i tarmen.
Efter många års lidande mår Ellinor äntligen bättre tack vare att hon hittat en hormonbehandling som stoppar blödningarna.
− Idag kan jag leka med Nova, följa med henne på äventyr och pyssla tillsammans med henne. För några år sedan hade det inte varit möjligt. Min kreativitet ökade också avsevärt när min smärta minskade. Jag är så glad att jag äntligen kan leva min dröm.
Hösten 2020 drabbades Ellinor däremot av kraftiga stressymptom. Hon arbetade halvtid som församlingspedagog i Svenska kyrkan där hon startade upp en verksamhet för barn- och familjer, samtidigt som hon var lärare och specialpedagog på en skola.
− Vid sidan av detta bloggade jag om endometrios för 1177.se, skrev bokmanus och drev en online-utbildning för elev- och lärarassistenter.
I oktober för två år sedan förstod Ellinor på allvar att något var fel. Från att ha varit van vid att kunna göra många saker samtidigt, kunde hon knappt utföra någonting.
− Det var oerhört frustrerande. Jag hade svårt att delta i samtal, problem med att sova om natten och minnet svek mig.
Ellinor blev heltidssjukskriven i tre månader och till en början var hon inte alls bekväm med att vara hemma.
− Först efter några veckor började jag acceptera mina symptom och förstod hur sjuk jag var. Livet blev enklare när jag inte längre blev arg på mig själv.
Hennes läkare ordinerade promenader, men Ellinor minns att hon knappt orkade ta sig till postlådan.
− Då var det väldigt fint att få prata med en samtalsterapeut kopplad till vårdcentralen. Hon sa att jag måste vila och att motion fick komma senare när kroppen fungerade.
Att få tala både med en terapeut och en präst var avgörande för Ellinors tillfrisknande, menar hon.
− Samtal har varit läkande när jag har haft det tufft i livet. Jag har fått möjlighet att sätta ord på mina rädslor och komma vidare. Jag har också kunnat se vad som är bra för mig och vad jag behövt ändra på för att må bättre.
När Ellinor fick veta att hon hade endometrios och hon och hennes man kämpade för att bli föräldrar, talade hon med sjukhusprästen.
− Förbönen har också betytt mycket för mig när det varit tungt. Att veta att någon ber för mig är så fantastiskt.
Den stress Ellinor utsatte sig för under en längre tid har gjort att hon lättare hamnar där igen. För att undvika skadlig stress måste hon vara uppmärksam på hur kroppen reagerar.
− Det finns absolut en sorg i det. Samtidigt förstår jag att jag behövde gå igenom detta för att förstå vad jag behöver och hur jag kan planera mitt liv bättre. Men det är svårt, för jag vill så mycket och är en person med många idéer.
Ifall Ellinor bokar upp sig på för mycket kommer stressymptomen snabbt tillbaka, förklarar hon.
− Då sover jag ibland stora delar av kvällen och även kommande dag. Kroppen orkar inte och hjärnan protesterar. Det är så viktigt att dra i handbromsen. För att hjärnan ska återhämta sig när det är som värst hjälper det bara att vila. När Ellinor mår bättre fungerar även promenader i naturen och att måla som sätt att varva ner.
Ellinor har alltid skrivit dagbok och behöver skriva för att må bra. Under 2020 gav Ellinor också ut några kortromaner via egenutgivning. När hon var på väg ut ur de kraftiga stressymptomen visste hon inte om hon fortfarande kunde skriva.
− I februari 2021 provade jag att börja på ett nytt manus och jag blev så otroligt tacksam över att den förmågan fanns kvar när alla andra förmågor svek mig.
Ellinor lät karaktären Jonna få hennes egna stressymptom, hennes frustration och oro över att inte kunna vara en tillräckligt bra mamma.
− Att skriva en roman om relationer och utmattning blev en del av mitt tillfrisknande. Det känns fint att få dela mina upplevelser för att kunna hjälpa andra.
Sex dagar efter att hon hade lämnat in det nya manuset kom svaret från redaktören.
− Vi vill gärna ge ut ditt manus, stod det. Jag blev överlycklig.
För varje manus märker Ellinor att hon mer och mer dras till att skriva om barn och ungdomar med tuffa uppväxtvillkor.
− Jag har arbetat med elever i behov av stöd i skolans värld i tjugo år. De barn som inte har haft trygga vuxna i sin närhet är de jag ömmar mest för.
Idag arbetar Ellinor bland annat med uppföljaren till Kanske vi möts igen som blivit antagen av ett annat förlag än det som gav ut första delen. Hennes förhoppning är att läsare som har det jobbigt i livet ska känna hopp och kanske hitta sätt att ta sig vidare.
text Angelica Victorin • foto Ess foto, privat
Från JUNIA 1-2023
