Hon är polisen som sadlade om och förverkligade sin dröm om ett eget bageri. Evelina Borneling älskade sin tillvaro när allt plötsligt slogs i spillror. Under en löptur ramlade hon, slog huvudet i asfalten och skadades allvarligt. Nu berättar hon om sin väg från nattsvart mörker till ett meningsfullt liv.
Som lugnet efter stormen. Matsalen på Hela Människan i Jönköping är tom. Lunchrusningen är över, borden torkade, disken bortplockad och gästerna har lämnat lokalen. Kvar finns bara Evelina Borneling. Köket är hennes domäner. Varje vardag är hon på plats, fixar frukost, lagar mat, bakar och serverar de utsatta människor som vänder sig till Hela Människans omsorgscenter för att få stöd och hjälp.
– Jag är på rätt plats i livet för första gången på 42 år, säger hon.
Evelina är matsvinnsentreprenör på Hela Människan. Kanske Sveriges enda matsvinnsentreprenör. Det innebär att hon lagar mat och bakar till människorna som lever i marginalen i Jönköping. Goda, näringsrika måltider och lite extra festliga godsaker som pricken över i emellanåt. Allt tillagat på matsvinn.
Maten hämtar Evelina på Hela Människans egen matbutik – DeLa. Dit skänker andra livsmedelsbutiker och grossister matvaror med kort datum. Man vet aldrig vad som finns på butikshyllorna.
– Vissa veckor känns det lite uppgivet och jag undrar hur jag ska få ihop en meny. Ibland blir det att laga soppa på en spik. Men det häftiga är att när jag har varit som mest uppgiven har det alltid dykt upp nya matvaror i sista stund. Det känns som om Gud har ett finger med i spelet, säger Evelina
Hon älskar sitt jobb! Och besökarna på Hela Människan älskar hennes mat, som hon alltid serverar med ett leende och några väl valda ord till var och en. Glada, nöjda och mätta lämnar matgästerna Hela Människan efter lunch. Då är tallrikarna renskrapade.
– Ja, jag ser betyget på det jag lagat på de tomma tallrikarna efteråt. Det är inte mycket mat som slängs här, så kan jag säga.
Det finns mycket att skriva om detta. Men nu ska det handla om kvinnan som lagar all denna mat och hennes väg hit.
Låt oss backa bandet något. Tillbaka till den där soliga varma semestermorgonen i Skåne för några år sedan, när Evelina Borneling gav sig ut på en löptur. Man och barn låg kvar i sina sängar i stugan och sov.
– Innan jag drog sa jag till min man att egentligen borde jag nog inte springa idag, men jag gör det ändå.
Hon visste inte då hur rätt hon hade. För mitt under löpturen svimmar Evelina och faller med huvudet rakt i asfalten.
– Jag trodde jag skulle dö där på asfalten. Jag både kände och såg hur blodet rann från huvudet, trodde jag fått en hjärnblödning för det kändes som om hela huvudet skulle gå sönder.
Hon såg hur människor passerade förbi eller ställde sig en bit ifrån och tittade. Någon ringde efter ambulans. Men ingen kom fram till henne.
– Jag hade velat ha en hand på min rygg i väntan på ambulansen. Tappade faktiskt tron på mänskligheten då.
Livet förändrades drastiskt för Evelina den där morgonen. Nackskador, hjärntrötthet och svåra smärtor blev hennes nya vardag. Sjukvården var fantastisk och Evelina fick testa allt av behandlingar och mediciner som fanns till buds.
Men som egen företagare kunde hon aldrig vara sjukskriven. Efter semestern återvände hon till sitt bageri hemma i småländska Forserum.
– Det krävdes mycket envishet för att ta mig igenom arbetsdagarna. Nervsmärtorna var svåra och jag grät inne i köket när ingen såg mig.
När fredagskvällen kom och bageriet stängde var Evelinas smärta så stark att hon inte ens kunde gå längre. Hon tappade allt socialt liv utanför jobbet, orkade varken gå till kyrkan eller träffa vänner. Självklart blev även familjelivet lidande.
– Man blir inte den bästa versionen av sig själv i den här situationen, säger hon.
Till slut gick det inte längre. Evelina fattade det tuffa beslutet att ge upp sitt företag och sälja bageriet.
– Det beslutet borde jag ha tagit långt tidigare, men det handlade om acceptans. Jag hade så mycket av min identitet i Evelinas kök, som mitt företag hette. När jag väl stängde, det var då det stora svarta hålet kom.
När hon öppnat sitt bageri sju år tidigare var det en dröm som gick i uppfyllelse. Hon hade alltid tyckt om att baka och laga mat, men inte tänkt på att ha det som yrke. I stället blev hon polis, precis som sin pappa.
– Då var min dröm att bli kriminalare, jag gillade att grotta ner mig i saker och prata med människor.
Hon jobbade som utredare och trivdes bra med det. Ända tills möjligheten att öppna eget kom. Till en början var hon tjänstledig från sin polistjänst, men 2017 sa hon upp sig och satsade fullt ut på att baka och öppnade Evelinas kök. Via sina sociala medier byggde hon sin affär. Dit kom folk både för att fika, köpa med sig matbröd eller en tårta hem eller för att få sig en liten pratstund.
– Även där fick jag möta människor. Som bageriägare får man även agera terapeut.
När denna drömtillvaro slogs i spillror föll Evelina ner i mörker. Hela livet blev nattsvart och hon såg inget ljus i tunneln. Hon undrade var Gud fanns. Tron hade hon haft med sig sedan barnsben, men nu kändes den avlägsen.
– Det var inte förrän jag var riktigt nere på botten som jag kände att Gud var där.
Det var genom musiken hon hittade tillbaka till tron. En av hennes tidigare kunder skickade en låt till Evelina som kom att bli hennes livlina. Det var ”Stormens överman” av Michael Jeff Johnson.
– Den låten blev min räddning. Tack vare den tog jag mig upp igen. Jag lyssnade nog på den 500 gånger.
Nu har hon låttexten på en poster hemma som hon ser varje dag.
Under den här perioden bad Evelina mycket. Frågorna hon grubblade över var många. Vad var egentligen meningen med allt detta? Hon som var en så driven person som ville göra så mycket, varför skulle hon bli sjukskriven?
Utan sitt företag stod Evelina plötsligt arbetslös och blev tvungen att ge sig ut och söka jobb. En dag såg hon ett jobb på Hela Människan i Jönköping. Men det var på heltid så hon sökte aldrig det. Ändå kunde hon inte släppa tankarna på det.
– Så jag tänkte att jag skickar ett mejl till chefen där och berättar att jag finns.
Hon fick svar direkt. De behövde en vikarie under åtta till tio veckor. Var hon intresserad? Det var hon förstås. Vikariatet var på DeLA-butiken, men hon besökte självfallet även omsorgscentret och mötte människorna där.
– När jag slutade vikariatet grät jag. Jag kände så starkt att jag lämnade en del av mitt hjärta här på Hela Människan.
Historien slutar dock inte här. Evelina fick nu en tjänst som diakon inom Svenska kyrkan på det mångkulturella området Öxnehaga i Huskvarna. Ännu ett meningsfullt uppdrag bland människor i samhällets marginal.
Men så en dag fick hon ett telefonsamtal från chefen på Hela Människan som undrade om Evelina ville bli deras matsvinnsentreprenör.
– Det lät som mitt drömjobb. Jag bad Gud om en ny mening med livet och om en ny plats och här är jag nu.
Evelina slår ut med armen mot den tomma matsalen. Hon sitter nersjunken i en skinnfåtölj med en kaffekopp i handen. Dagens arbetspass är slut. Hela hennes varelse andas tillfredställelse med livet. Det går inte ana att detta är en kvinna som dagligen kämpar med svåra smärtor och hjärntrötthet. För allt syns inte utanpå.
Så är det även med de människor Evelina möter i sitt nuvarande jobb. Människor med tuffa livsöden som behöver någon som ser dem, någon som lyssnar på dem, någon som bryr sig om dem.
– Det finns något fint i varje människa. Detta är deras trygga punkt i tillvaron. En del ser nog oss som sin familj. De delar mycket ur sina liv och det är fint att få prata om det som är viktigt.
En del av samtalen på Hela Människan handlar om Gud. Dessutom hålls en andakt varje dag. Det tycker Evelina är fint.
– Visst finns det några som uttrycker att den Guden som ni tror på tror inte jag på. Andra har frågor och en del vill att jag ska be för dem. Ingen i personalen här ger upp om någon.
Att försöka hjälpa människor på det sättet vi gör här är fantastiskt. Och det gör en ödmjuk inför livet.
Till omsorgscentret kommer människor när ingen annan hjälp finns att få. Myndigheterna tar tid på sig att fatta beslut om hjälp när någon kommer till dem. På Hela Människan ges hjälpen direkt när den behövs. Om någon saknar strumpor och skor eller en sängplats för natten behöver den inte vänta. Snälla Jönköpingsbor skänker kläder och skor till Hela Människan. En del kommer dit med bakverk till besökarna. Andra agerar volontärer på natthärbärget. Det finns många uppgifter att fylla för den som vill hjälpa.
Evelina har hittat sin nya livsuppgift och mening med livet. På något märkligt sätt har hon förlikat sig med allt som har drabbat henne personligen. Visst har hon varit bitter många gånger. Men nu har hon lärt sig att vila och att lyssna på sin kropp. Hon har gått på smärtrehabilitering och fått all tänkbar hjälp av sjukvården, men det allra största jobbet har hon gjort själv. Hon lider fortfarande av kronisk huvudvärk och hjärntrötthet, men har lärt sig att leva sitt liv utifrån sin skada.
– Min skada är ju inte jag, den är bara en del av mig. Det kanske låter konstigt, men jag är trots allt tacksam över att olyckan hände. Jag ser på livet ur ett annat perspektiv idag. Jag är mer tacksam och uppskattar små saker mycket, mycket mer nu än tidigare, säger hon.
Erfarenheten av att ha varit på botten gör att hon aldrig vill hamna där nere igen. Hon tycker dessutom att hon är en gladare Evelina idag än tidigare.
– Det är en fröjd att åka till jobbet. Jag tror att Gud har satt mig här.
Evelina Borneling
Gör: Matsvinnsentreprenör på Hela Människan i Jönköping.
Ålder: 42 år.
Bor: Villa i Forserum.
Familj: Man och fyra barn.
text Carolina Carpvik • foto Carolina Carpvik och privat
